En natt i oktober
Det var en kväll i oktober. Dimslöjorna låg täta över heden. Vinden pinade enarna som vaggade fram och tillbaka som en armé på väg. På väg mot det lilla torpet i skogskanten. Det rasslade i träden. Det tjöt i ett gammalt avsågat rör, som om vargen var på väg. Nedfallande grenar landade på stugans tak. Åstadkom ett skrapande ljud när de gled nedför plåttaket. För att till slut träffa marken med en duns. Grinden ut till allfartsvägen stod och slog, då ingen hade lagt på grimman. De osmorda gångjärnen kved som likt barn skrik. Allt ackompanjerat av regnets trummande mot plåttaket. Med en kraftig duns föll den stora björken över hönshuset med ett brak. Det var då Olle vaknade. Det första han hörde var grenarna som kasade längs plåttaket. Regnets smatter därtill. Vindens tjut i rör ändan fick hans blod att stelna. Han tog tag i täcket och drog det över huvudet. Men inte hjälpte det nu hördes grindens dunsar och gångjärnens kvidande än starkare. Försiktig tittade han fram under täcket. Lät blicken vandra bort mot lillebrors säng. Den var tom.
Tom tänkte Olle för sig själv. Har han nu smugit in till mor och far den lille parveln. Olle satte sig upp i sängen och betraktade rullgardinens fladdrande innanför det något otäta fönstret. Nu skapade blixt och dunder ett skådespel mot rullgardinens baksida eller framsida beroende hur man betraktade den. Med ett brak flög rullgardinen upp och frilade hela fyrverkeriet för Olle. Det var då han såg armén på heden som med stugan i blicken tycktes närma sig steg för steg. Om blodet stelnat innan, så frös det nu till is. Försiktigt satte Olle fötterna mot golvet. Med darrande ben sökte han sig ur kammaren ut i köket. Det var då den stora smällen kom. Från den stora bakelittelefonen in i radion och tvärs över köksbordet för att till sist försvinna in i den gamla vedspisen. Ljuslågan var enorm. Värmen den avgav kändes i Olle ansikte samtidigt som han av tryckvågen förpassades in i kammaren igen. För att finna sig liggande på rygg. Försiktigt började han känna efter. Kunde han röra armarna, lydde hans ben. Och det gjorde de. Satte sig upp. Kom på att det inte var så mycket väsen därute längre. Tills nästa blixt slog ned och tog vägen över tunet för att försvinna ned i brunnen. Efter sig lämnade den ett ljusspår i det våta gräset. Nu spred sig skräcken i Olle. Nu hade den fått fäste. Varje okänt ljud fick Olles kropp till att skaka. Lukten av bränd bakelit spädde på skräckkontot. Nu måste jag bara in till mor och far. Med full fart så sprang han genom köket. Såg i ögonvrån den glödande radion. Av telefonen syntes inte ett spår. Med ett språng flög han upp i Mors och Fars säng. Bara för att finna den tom.
Tom ingen värme från Mor eller Far inte ens från lillebror. Doften fanns där. Men var fanns de. Olle återvände till kammaren. Såg ut genom fönstret bara för att konstatera att armén där ute hade växt till antal. Närmre tycktes de också kommit. Olle kände sig övergiven. Rädslan spred sig i kroppen. Varje muskel spändes och slappnade av i takten av hans hjärtslag. Andningsfrekvensen låg uppe en nivå som en elitidrottsman. Snart hörde han bara sina egna hjärtslag. Det var då han såg skuggan som passerade förbi fönstret. Hörde stegen mot grusgången. Såg ett ansikte genom köksfönster. Inte Far konstaterade han. Någon som vill mig illa tänkte han och gömde sig under köksbordet. Där låg katten vettskrämd av åskan. Skönt inte ensam tänkte Olle Tillsammans så lyssnade efter steg där ute på gården. Hörde att de svängde runt knuten mot farstubron. Såg att handtaget trycktes ned. Men dörren gick inte upp. Den var låst, men det satt ingen nyckel i låset. Stegen gick vidare. Någon knackade på ett fönster. Olle vågade inte titta, utan drog katten närmre sig där han satt under köksbordet. Vädret därute klingade av. Åskan i alla fall. Så hördes en duns därute. Varefter det lätt som någon körde en vagn över gårdsplanen. Gruset knastrade under de järnskodda hjulen Nu tänkte Olle kommer liemannen och tar mig. För så sa ju prästen i kyrkan i söndags, att han kom för att hämta alla syndare. Skulle jag vara en syndare. Bara för att jag råkade plocka ett äpple från grannens astrakan. Sakta drog sig Olle med katten i famnen tillbaka mot kammaren. Med stort mod så rullade han ned rullgardinen. Kröp ned i sin säng med katten fortfarande i famnen. Då hörde han kasande steg närma sig. Nu var det dags tänkte han. Nu kommer han och hämtar mig. Han kände en hand mot sin axel. Han skrek av skräck och kramade katten så hårt att även den gav till ett skrik och for upp i fönsterkarmen. Blomman som stod där föll i golvet med brak. Krukan splittrades och jorden spreds på golvet. Lillebror vaknade och skrek. Mor kom rusande i natta särken.
- Jag tror han drömmer vår lille pojk sa Far. Lite feber har han nog också tillade han.
- Jag gör lite honungsmjölk sa Mor.
Håkan Wickholm