Första snön, en fosterhinna över allt
Som om världen vore skapad ny
Sen ser jag vassa märken av civilisation
Vänder mig bort i djupaste avsky
Följer spåren i snön, djuren visar vägen
Beredskapspackningen hade stått klar sedan ett år tillbaka. Livet i staden var stegvis minimerat. Åtaganden och måsten reducerade. Efter fyra dagars mödosam färd genom landskapet kom vi fram till HUSET. Huset och omgivande mark hade förberetts i fyra år. Grundbehov i form av vatten, mat, värme och skydd som behövdes för överlevnad kunde erhållas på platsen. Kunskap, resurser och utrustning var ALLOKERADE och tillgängliga för ett levnadsätt baserat på lokala kretslopp, återbruk och SJÄLVFÖRSÖRJNING. Möjligheter till information, kommunikation och lokala sociala nätverk var förberedda.
Det var ändå med sorg och smärta vi lämnade lägenheten där livet tickat meningsfullt i över tjugo år. Våldets rödbruna BLOD rann längs korridorerna i Kollektivhuset. Kletigt på skorna. Svart och stickande rök fyllde trapphusen och hissarnas schakt. Hosta. Skräck och MANIPULATION fyllde brevinkasten. Vassa skärvor av glas skar genom blekt kött. Smärta.
Vår väg följde vandringsledens markeringar förutom då omvägar förbi samhällen eller genvägar i terräng valdes som bättre alternativ. Den pågående metamorfosen eller KOLLAPSEN kunde anas som frän doft av illaluktande brandrök, obehagliga ljud och smattret från helikoptrar eller högtflygande krigsflygplan.
Höstens färger, dofter och friskt kyliga luft mötte oss med kraft. Vandrandet höll oss VARMA. Gasköket gav varm mat och dryck utan att röja närvaro. Vi sov varmt och skönt i vindskydd av tarpen där sovsäckarnas värmeskikt förstärkts med löv och ormbunksblad. En annan varm KROPP nära.
Staden FÖLL
Det tog också fyra dagar för STADEN att falla sönder, för infrastrukturen att krackelera och för de sociala mönstren att byta skepnad. Den som kunde tyda tecknen i skyn, läsa mellan raderna i tidningarna, förstå rörelsemönstren i stadens strukturer och känna uttryck, dofter och tonlägen hos stadens människor borde ha förstått. Det var dags att lämna staden.
Marken skakar, raka stammar faller i mossans famn
Stormen rasar, starka furor knastrande knäcks
Luften skälver, allt sänker sig mot marken
Elden dånar, förbränner liv till gråhetens aska
Vaknar med ångest och panik
Lystrar till djurens ljudlösa skrik
Dörren öppnas med bävan mot världen där ute
Månens silvervita sken
I lättnad står jag tacksam
Den finns kvar
Äntligen HEMMA
Det var mörkt. Solcellen hade laddat 12-Voltsbatteriet som gav det LJUS som behövdes för våra sysslor. Det var kallt inomhus. Snart blev det VARMT när braskamin och vedspis fick gul eld i sig. I vedboden låg ved lagrad för flera år. Radion var tyst. Mobiltelefon och internet var tysta. Vi pratade. Brunnens pump var stilla. Hydroforens lagrade tryck gav VATTEN ur kranen ett tag. Källan i skogen var levande i samklang med det omgivande vattnets kretslopp. Oktober var en bra tid för samhället att störta samman på. Jordkällaren full med konserverade LIVSMEDEL. Skafferiet fullt av hållbara matvaror. Köksträdgården fortfarande i skördetid. Här fanns mat för minst ett år.
Ute tickar kölden långsamt fram sin årstid
Frosten frasar bland löven på stigen
Den tunna hinnan av is på vattnet vibrerar av skräck
Träden rör sig mot sin vintersömn
Inne i stugan flämtar lågan gulröd genom spisens springor
Veden sprakar lugnt i eldstadens mun
Varmt vin med honung och kryddor
En inbunden bok att läsa, en stickning att sticka
Det nya LIVET
MÖRKER. En mäktig stjärnhimmel välver sig när kvällsurinen lämnar kroppen. Så många vänliga ögon som blickar. Grävlingens klor rasslar snabbt längs grusvägen. Tidigare under dagen visade sig den vita hjorten. Det är ett gott tecken. Sagan är vår verklighet.
Fullmånens sken tvättar stillsamt min själ
Källans kalla vatten är flytande liv
Björkens löv svävar och glittrar som guldflagor i solens strålar
En räv dansar över fältet med bronsfärgad svans
LJUS och VÄRME. Morgonsolen värmer stela leder och ger sinnet lust till arbete. Solen får solcellen att ladda ström till batterierna. Fotosyntesen väser svagt i växtligheten. Ger syre, mat, virke och ved. En god kopp kaffe ger njutning. Glädje och äkta givmildhet.
Det djupaste mörker
Träden andas långsamt och djupt
Gåvans granris fyller stugan med väldoft
Jag andas med i samma rytm
Den röda glöden värmer själens öga
Snart vaggar sömn och drömmar in
Varför vilja vandra bort mot annat land
när livet vibrerar varje stund där jag är
VATTEN. Varje gång det regnar gråter jag tacksamhetens tårar. Tunnor svämmar över, brunnen fylls på och det som växer dricker med välbehag. Minnets mörka smuts tvättas sakta bort.
Skogen är min givmilda och vackra trädgård
Där jag med varsam hand utövar min vård
Vi andas tillsammans och byter andedräkt
Genom kretslopp av materia och ande är vi släkt
Den svarta jordens hjärta slår lugnt och dovt
Tusentals små ben och vingar går och slår
De gröna löven andas tillsammans som en urvarelse
Jag andas den fuktiga luften och ler inuti