När kaffet inte smakar
Isvinden från Östersjön letar sig in under seglarställ, fleecetröja och Helly Hansen. Tore ryser till där han står på däck, kisar under sydvästen, som han dragit ner så långt han kunnat. Det borde inte vara så kallt. Bara slutet av oktober, men han känner hur huden knottrar sig, trots att den egentligen inte kan göra det under alla lager.
De blåfrusna knogarna vitnar när fingrarna kramar ratten. Han borde inte ha gått ut i morse. Ellen hade bara ruskat på huvudet.
”Tokfan!”
Och svor gjorde hon så gott som aldrig, så nog hade hon menat det. Oroat sig. Eller hade det varit något annat? Hennes trötta uppgivna blick. Och han hade bara tigit. Krängt på sig ställ och stövlar. Stoppat kaffetermos och smörgåspaket i ryggsäcken. Han ville ut. Skulle ut. Måste.
Ensam ombord. Inte kuling, men gammal sjö får båten att kränga, dansa över sjön. Med autopiloten på går han ner i kajutan, skruvar av locket på termosen och häller upp det ångande kaffet i den odiskade muggen. Ja, ja. Det har hon också klagat på. Att han aldrig diskar muggen, men varför skulle han? Det är bara kaffe han dricker ur den, så.
Uppe i sittbrunnen spanar han ut över sjön bort mot Bornholm, som han inte ser men vet finns där. Inga nät att vittja i dag, men han hade ändå känt nödvändigheten att gå ut. För att gå från en kyla till en annan? Kanske.
Det hade blivit allt svalare mellan Ellen och honom. De vuxna barnen syntes sällan till, och tystnaden hade vuxit till något ogenomträngligt. Vad hade de egentligen kvar? Och den obändiga kärleken som fört dem samman en gång för en oändlighet sedan – var fanns den?
Tore stirrar på grovbrödet med leverpastej och saltgurka. Tar en tugga, huttrar till och tömmer muggen över mantåget. Kaffet smakar inte idag.
En timma, två. Tiden tröskar sig långsamt fram. Han ser inga andra båtar. Ensamheten ger honom tid att samla tankarna. Han skulle kunna fortsätta mot horisonten tills motorn hackande törstar efter diesel. Bara fortsätta men … nej, det är inte svaret. Det är inte heller vad han vill.
Han ser henne framför sig. De svarta lockarna som grånat, skrattrynkorna som djupnat, ådriga händer. Och ögonen, de mörka, som i morse lyste av oro. Längtan efter henne, kvinnan han delar sitt liv med, griper tag i honom och får honom att vända båten och styra mot blinkande ljus långt där bort.
Efter en dag som en flygande holländare utan mål lägger han till vid kajen i hemmahamnen. Omsorgsfullt förtöjer han, låser alla hänglås till luckor och dörr. Han måste gå hem.
Ellen väntar honom i dörren. Hon har sett båten komma in, och känslorna har löpt amok. De ensamma timmarna har drivit henne till en punkt då hon måste fatta ett beslut. Han är den hon valde en gång. Mannen hon älskat så hett och innerligt under fler år än hon kan säga. Värmen som funnits emellan dem har lött ihop dem, gjort ord överflödiga, gjort livet självklart. Och nu? Hon har letat i sitt innersta. Den finns kvar där, kärleken.
Tore hade lämnat huset denna morgon utan anledning. Han hade inte behövt gå ut med båten. Det vet hon. Hon vet också att det är nu det gäller. Det är nu hon måste visa honom att hon fortfarande finns där, så under eftermiddagen har hon burit in ved, tänt i den öppna spisen i kammaren, satt på långkoket av kött och rotsaker på spisen. Ljusen i kandelabern flämtar till när hon öppnar ytterdörren.
”Så du kommer nu.” Hon ler.
Tore stannar upp i farstun. Doft av köttgryta, sprakande eld i spisen.
Ett steg och han famnar henne. Med näsan begravd i hennes grå lockar vet han.
Från kylan in i värmen.