Mamma gråter inte längre om morgnarna efter att pappa åkt till jobbet. Och igår fick jag precis den stora glasstrut som jag ville ha när vi var på stranden. Det här kommer att bli en fin dag, den allra bästa dagen för nu är mamma glad igen.
Det ska bli så kul att titta fram mellan sätena och säga buuh! till mamma där framme. En sån kul idé jag fick att gömma mig på golvet här bak i mammas bil. Hon tror jag har gått till Annika för att leka medan hon är och handlar. Men det har jag inte för jag vill överraska min kära mamma. Åh, det ska bli så kul när hon kommer ut och sätter sig för då måste jag vara alldeles tyst och stilla ända tills jag ska överraska henne.
Nu är det som förr innan mamma och pappa började skälla på varandra varenda dag. Nu är mamma och pappa tysta och mamma har till och med blivit snällare mot mig än innan. Tänk att jag fick den stora glasstruten igår och det utan att ens behöva tjata. Mamma bara tittade på mig och sa att hänger min lycka på en glass så ska jag få den. Pappa är som vanligt, men han är inte hemma lika mycket. Lilla gumman snart ska vi göra roliga saker tillsammans, du och jag, säger pappa och stryker mig över håret, jag ska bara ordna med en massa tråkiga vuxensaker först.
Pappa jobbar jättemycket, han är lokförare och kör tåg hela dagarna och kvällarna och är bara hemma lite grand. När mamma och jag är ensamma hemma blir jag rädd att mamma ska bli ledsen igen och sakna pappa så då brukar jag försöka trösta henne. Jag kan föreslå att vi ska spela spel eller leka med mina Barbiedockor. Ibland leker hon en liten stund med mig då. Och sedan när jag är säker på att hon mår bättre så säger jag att jag vill titta på teve. Och då brukar mamma öppna en flaska alkohol.
Det här är den bästa dagen på hela sommarlovet. Mitt första sommarlov. Först tyckte jag det var så tråkigt att sluta och behöva vara hemma varenda dag. Jag hade ont i magen i kyrkan när vi sjöng skolavslutningspsalmen. Jag hörde redan hur mamma och pappa bråkade. Och så blev det också. Men varje morgon, så fort dörren slagit igen hemma för att pappa skulle till sitt jobb så började mamma gråta istället. Och det var hemskast. Jag ville inte höra att mamma grät. Jag kröp alltid ner under täcket till fotändan och lekte indiantält. När det blev för varmt kämpade jag mig ut och höll för öronen ända in till toaletten. Jag brukar duscha länge, länge. Och sjunga jättehögt. Ända tills mamma kommer och säger att hon ska göra frukost till mig om jag bara slutar skrika.
En gång sa jag till henne att hon kunde flytta om hon inte slutade gråta, att jag tyckte hon var dum när hon höll på så. Mamma blev arg och svor åt mig, och tog mig jättehårt i armen, det har hon aldrig gjort förut. Men sedan sa hon inte mer.
Nu har mamma slutat gråta, det är flera dagar sedan sist, det är jag nästan säker på. Nu är hon min snälla, fina mamma igen. Kanske kan vi åka till stranden i dag också. I så fall vill jag ha en likadan glass som igår. Det får jag säkert, nu när mamma inte längre är sådär konstig.
Nu kommer hon och här ligger jag, tihi. Nu öppnar hon dörren och kliver in. Där klickade säkerhetsbältet i. Nu är hon alldeles tyst. Snart kan jag inte hålla mig, ska hon inte starta bilen snart? Jo, nu vred hon om nyckeln och där knyckte hon till med växelstaven, det kan jag se härifrån, och nu åker vi baklänges ner från vår uppfart och svänger ut på gatan, jag känner rörelserna i kroppen. Nu kommer hon att köra vår gata tills den tar slut och där kommer hon att svänga hit och dit ett par gånger och sedan ska vi ut på en lång rak gata där mamma brukar köra fort. Nu svänger hon, och där svänger hon igen. Snart är vi på den snabba gatan. Det måste vara den hon svängde in på nu. Det hörs annorlunda i bilen och det är varmt. Jag känner mig sömnig som när jag inte vill gå och lägga mig.
Var är vi nu? Varför kör hon så långsamt? Jag väntar med att avslöja mig, tänk om hon blir arg, då får hon inte vända och skjutsa hem mig till Annika. Jag vill vara med min mamma och gå och handla med henne.
Nu vet jag var vi är. Jag hör signalerna från järnvägen. Det är den vi är på väg mot, hon tar den vägen idag. Nu blir klonkandet starkare och nu har vi stannat. Det finns bara en halv bom vid vår järnvägsövergång och det ser konstigt ut. Jag trodde den var trasig, men pappa sa att en del järnvägsövergångar, svårt ord, ser ut så här. Och det vet ju han så klart. Men då sätter jag mig upp och skrämmer mamma när tåget kör förbi, det blir bra. Jag vill se tåget också, vad det är för sort, om någon vinkar eller om det bara är stora mörka kusliga vagnar för saker och inga människor.
Jaha, då får jag hålla mig en allra sista stund innan jag gör den roliga överraskningen. Tåget har inte kommit än, men nu rör mamma den där pinnen igen och vi rullar, hon svänger väldigt åt vänster, känner jag, och nu svänger hon tillbaka åt höger och nu säger det något annat under hjulen som om vi körde över en kant. Och nu kör vi över en kant till, men nu stannar mamma bilen. Jaha, då står vi väl bättre här då. Jag kan se ett träd genom fönstret, grenarna vajar så glatt i vinden.
Nu vibrerar bilen, det här var jättespännande, fast det luktar lite illa och är obekvämt och läskigt också på nått sätt så jag vill inte ligga på golvet fler gånger. Nu tutar tåget, och nu tutar det igen och ska det hålla på så måste jag skrika lika högt som i duschen om mamma ska kunna höra mig när tåget kör förbi. Jag tror jag säger buuh nu!