En gång, i tidernas begynnelse, vägde jag all min föda på en guldpläterad våg. Det var en sådan där gammal våg med tyngder som man placerar på ena sidan för att få jämvikt. Jag hade hittat vågen i en prylbod i byn och förvarade den i garderoben i mitt flickrum. Det var den enda våg som fanns kvar i vår villa. Jag tror inte att mamma riktigt förstod vad det var. Hon trodde nog att det var en relik av något slag, som den gamla skrivmaskinen som tronade på mitt i övrigt tomma skrivbord. I alla fall, på vågen vägde jag russin och müsli, i allt mindre mängd, så att det till slut inte fanns några vikter kvar att balansera upp med.
Men det började tidigare, med en nedärvd överarm. Med underhudsfett. Gäddhäng kanske vissa kallar det. Min storasyster påtalade det, sade att vi hade fått det efter vår mormor och att det var omöjligt att bli av med. Vi? tänkte jag men sade inget. Senare under kvällen, på mitt rum framför spegeln som var täckt med hästklistermärken, närstuderade jag mina överarmar. Jag var 14 år och mina armar hade ditintills varit en pragmatisk angelägenhet, något som bar, något att vila huvudet mot. Men nu växte de där i spegeln, flöt ut som deg när jag tryckte dem närmare intill överkroppen. Försiktigt nöp jag i skinnet, mätte med tumme och långfinger.
Det var under gymnasiet som det plötsligt stod mig fritt att inte äta. Eftersom jag fick ett eget boende i den lilla staden, på andra sidan bron av den ännu mindre byn som låg på den avlånga ön. Ön som saknade gymnasium, som saknade det mesta om jag ska vara helt ärlig. Mina överarmar hade redan krympt på grund av att jag hade vuxit, blivit mer av en kvinna än ett knubbigt barn. Men vem vill vara kvinna? Det finns för mycket dåligt däri, för många bördor att bära. Att återgå till det premenstruella stadiet tycktes vara det enda rimliga alternativet. Och med svälten kom östrogenbristen, menstruationsbortfallet, jag blev luden som en gorilla. En primat, en unge, en primatunge.
Där i lägenheten, ja bokstavligen där för han bodde precis ovanför mig, träffade jag min första pojkvän. Han var mer utav en pojkfiende om jag ska vara ärlig. Höll mina handleder hårt när vi hade sex, grävde för djupt med sina taktlösa fingrar, lade hela sin pojktyngd på mina alltmer markanta höftkammar. Ett blåmärke här, ett värkande underliv där. Ett par överarmar som inte längre orkade hålla något eller någon ifrån sig.
Det andra året blev jag hämtad. Mamma kom i sin roströda Saab. Hon sade upp lägenheten och med den även pojkfienden. Hon körde mig över bron tillbaka till den lilla byn på den avlånga ön. Hon hade slängt badrumsvågen eftersom hon läst att det var så man skulle göra. Hon matade mig med ljumma apelsinklyftor om kvällarna. Fruktköttet var underbart gott och saften slickade jag upp med tungspetsen så att hela munnen vibrerade av välbehag. Jag sade att det skulle kännas bättre om jag fick väga min mat, så att jag kunde ha kontroll. Men mamma sade nej, det kommer inte på fråga, och slängde även köksvågen. Det var då jag skaffade guldvågen.
De innehållslösa dagarna slöt sig kring mig. Kring oss. Mamma brukade trycka mitt överdimensionerade huvud mot sitt varma bröst och stryka mig över hjässan. Som om jag var en baby. Och jag var en baby. Jag var på väg tillbaka in i livmodern, matad och försedd med livlina. En apunge som hängde och klängde på sin mammas rygg, hjälplös och tidskrävande. Jag hade flera paket med Sun Maids russin i garderoben, intill guldvågen. Det finns åtta kalorier i fem fröfria russin. De väger sin vikt i guld.
Jag brukade gå ut en kort stund mitt på dagen när solen stod som högst och kastade ett tveksamt höstsken över öns platta marker. Jag satt på stenmurar med ansiktet vänt mot strålarna och kände hur de pepprade mig med små små doser av vitalitet. En märklig känsla, som om kroppen varit fryst och mycket långsamt tinade. Jag tittade i gamla fotoalbum. Murriga fotografier, gamla blickar och gamla frisyrer. Mormor med välvda ögonbrynsstreck. Vacker trots överarmarna i den ärmlösa femtiotalsklänningen. Tiden som gick men ändå inte. Ett sakta mak.
***
Nu är det nu. Jag går ännu en mitt på dagen-promenad. Jag hittar en perfekt rundad snöbollschampinjon i en hästhage och tar med den hem. Det är första gången på flera år som jag känner nyfikenhet inför något ätbart. Jag artar svampen med hjälp av mammas gamla svampbok:
Snöbollschampinjon är en svampart i familjen Agaricaceae. Den är en matsvamp och räknas till en av de läckraste champinjonerna. Den har en frisk nötsmak och doften påminner om anis. På engelska kallas svampen ”horse mushroom,” för sin benägenhet att växa i närheten av stall. Till föda rekommenderas främst unga och medelstora exemplar.
När jag skär i sfären blottas vita skivor. Jag lägger bitarna i en torr stekpanna och låter svampens egen saft avsöndras och koka in, tillsätter en klick smör så att bitarna blir varmt gyllene. Något griper tag i mig där vid spisen. Är det åratal av hunger och leda? Min tillbakabildade hjärna som vaknar till liv? Jag äter stående vid spisen, spetsar bitarna en efter en med gaffeln och för dem till munnen. De smakar himmelskt. Det föresvävar mig att jag borde ha vägt dem. Men sedan inser jag att det inte spelar någon roll.
Ett dygn senare körs jag över bron igen. Det är inte mamma som kör den här gången. Rytmen från de blinkande billjusen transplanteras i kroppen. Jag tänker på havet nedanför mig, att det är blåsvart och alldeles stilla.