När jag tänker på mitt ursprung, går minnesbilderna ofta till ljuvliga upplevelser i barndomen som jag uppfattade med mitt barnasinne. Det bekymmersfria livet jag kan förnimma mig, inte den verklighet jag levde i. Välståndet och det socialistiska byggandet på 60-talet växte och med det även behov av arbetskraft. Min mamma var stenograf vid domstolen. Hennes behov av att utveckla sina prestationer och demonstrera sin självständighet ledde till att jag blev lämnad hos farmor fyra månader gammal. När jag fyllde ett år, blev jag placerad i ett veckodagis i närheten av mina morföräldrar. En fantastiskt socialistisk uppfinning. Den lovade kvinnorna att befria dem från hushållsarbete och att ge dem möjlighet till att leva ett mer självständigt liv. Man lämnade barnet måndag morgon på dagiset och hämtade antingen fredag kväll eller lördag. Man kunde även lämna barnet där en hel månad om man så ville. Omsorg skulle vara av hög kvalitet med kvalificerat personal. Mormor som brukade hämta mig på dagiset på fredagar, uppfattade ganska tidigt vad det var för en omänsklig institution och tog mig därifrån.
Först när pansarvagnarna dundrade in i staden i slutet av augusti år 1968, blev min idylliska bild av min barndom rejält skadad. När det plötsligt var farligt att prata om vissa saker och människor delades mellan reaktionärer och dem snälla. Människor viskade om ockupanterna som bosatte sig i en närbelägen skog och vart allt detta skulle leda till hade de ingen aning om. Jag uppfylldes av nya okända känslor av otrygghet. Lyckan var kort, det visste jag. Att bli stor innebar för mig att behålla hemligheter för mig själv. Så gott det gick. Jag minns min morfars vettskrämda ögon när jag frågade honom vad betyder reaktionär:
“ Vad hade du fått det ifrån? “ frågade han oroligt.
“ Från radion. En kvinna sa det….och Franta sa att det kanske kommer krig “.
I de oroliga tiderna när rädsla grep tag i varenda människa brukade min morfar säga att jag behöver inte bekymra mig om något. Det var den tryggheten jag hade. Min mormors och morfars outtalad kärlek som var gränslös även om de aldrig pratade om sina känslor. Jag tog för givet deras kärlek. Morfar skrev böcker och teaterpjäser, kunde recitera långa strofer och ofta tävlade vi med varandra i diktläsning. Det var saker som jag inte begrep men ändå skulle komma ihåg:
“ Lögner och brutalitet är ingen bra väg till människans frihet “ sa han en gång, “kom ihåg att om jag ska dö, ska ni ha en stor fest, ingen tråkig begravning. Ni ska spela “ Papa – Oom- Mow -Mow “ från Rivingtons och jag ska sjunga och dansa i kista med er……det är mycket bättre låt än “ Proletärer i alla länder, förena er”……sa han skämtsamt och började dansa på skoj och vi båda skrattade.
En januarikväll under normaliseringsprocessen dog min morfar.Han drack en kopp te och somnade in. Jag skulle precis fylla 11 år. Döden var obegriplig för mig. Jag kände mig riktigt vilsen för första gången i mitt liv. Svart klädda människor besökte mormor och lämnade presenter. Vuxna var upptagna hela tiden. Mormor gick med röda, förgråtna ögon. Den enda människa jag kunde anförtro var min pappa:
“ Pappa vad betyder statsbegravning? Franta berättade att morfar skulle få statsbegravning…”
“ Morfar ska få en liknande ceremoni, eftersom det är staten som bestämmer hur hans begravning ska vara…”
“ Men morfar sa till mig att han vill ha en glad begravning “ sa jag upprört
“ Jag vet “ sa min pappa mild “ Ibland får man inte bestämma själv.”
Pappa gav mig en kram och vände på huvudet men jag såg tårar i hans ögon.
På begravningsdagen var det proppfullt med folk i krematoriets kapell. Många människor fick inte plats i kapellet och trängdes utanför. Hela familjen, som pappa på skämt kallade för Kennedyklanen, satt på första raden. Det var mormors ansträngningar för att vi alltid skulle ge ett anständigt intryck. När “ Marsch för de fallna revolutionärerna “ började spelas och högre uppsatta politiker och militärer marscherade fram bärande på morfars kista och tavla med hedersmedaljer, började jag fnittra. Jag såg för min inre syn morfars långa smala gestalt dansande i kistan till helt fel låt. Jag kunde inte hålla mig för skratt. Ingen behövde förklara för mig att det var opassande att skratta på begravningen. Hysteri besegrade mig. Jag kände min mammas hårda grepp om min arm, fick kall ilning i magen en stund men kunde inte sluta skratta ändå. Med näsduken framför munnen försökte jag kväva skrattet men bilden av dansande morfar provocerade fram nya skrattanfall. Först när jag tvingade blicken från kistan till golvet, kunde jag lugna ner mig.
Efter ceremonin, när hela processionen marscherade från kapellet, leddes jag bort av min mamma till den närmaste toaletten. Där blev jag bestraffad för mitt uppförande. Jag var den skamliga fläcken i familjen som hela tiden förstör för andra, sa hon.
“ Din mammas handling var värre än din “ konstaterade mormor utanför kapellet.
Spåret av mammas handflata prydde min högra kind i en vecka.