Jag vaknar oftast samma tid, vet inte varför, det är väl bara min rytm som hamnat där, fastställd och svår att ändra efter många år. En stund efter midnatt är det som alltid tyst och mörkt omkring mig och sällan något som stör. Jag vet av erfarenhet att det inte är någon idé att försöka somna om, utan reser mig lite mödosamt från min hårda bädd. Börjar bli gammal nu, riktigt gammal. Kanske är det något med åldern som gör att jag vaknar i tid och otid, behöver man inte mindre sömn när man blir äldre? Borde väl gälla mig också. Är som vanligt inte så hungrig utan samlar ihop mig, går ut och tar en promenad. Går som jag brukar längs en närliggande gångväg bredvid den lilla nu nattsvarta ån som långsamt rinner förbi nära mitt hem. Den är stilla och blank, och speglar då och då den i natt ovanligt stjärnklara himlen som gnistrar ovanför mig. Jag går på en grusväg som vägarna var förr, den enda som är kvar här, och det spröda knastret från stenarna känns välbekant och tryggt. Det är lite fuktigt och fortfarande mörkt, men jag fryser inte fastän natten är kylig. Jag drar ändå den slitna rocken tätare om mig, och reser upp kragen när jag ser någon på avstånd, tar en annan väg, skyndar på stegen så gott det går. Har inte närmat mig eller pratat med någon på många år nu. Saknar det lite men vet att det inte är någon bra idé. Provade en gång för några år sedan men de två männen tittade bara storögt först på mig och sedan varandra, och skyndade vidare. Det skulle gå ännu sämre idag. Eller i natt som det nu är.
Det blir allt svårare även nattetid att promenera utan att stöta på någon. Samhället har blivit större, byggts upp och byggts ut genom åren. Det har brett ut sig såpass att jag har börjat få lite grannar efter att ha varit i den verkliga utkanten under många år. Staden som det ändå får räknas som började en gång som en liten by med kanske 300 invånare. På den tiden låg det några bondgårdar utspridda häromkring, bodde man här hade man för det mesta några djur så det var mycket betesängar och med det ett öppet landskap. Hästar skötte åkrarna innan den industriella revolutionen kom med maskiner och traktorer. Med den kom också fler byggnader och vägar och byn växte så småningom till ett samhälle och en stad. Minns tillbaka när jag själv var ung, när jag arbetade som smed mitt i det lilla samhället. Känns inte som det var så länge sedan, även om det nu är många år sedan.
Ett par nattvandrare, två kvinnor, närmar sig tysta hand i hand. De stannar upp och tittar och pekar på stjärnorna, är för långt borta för att jag ska höra vad de säger men de ler och pratar en stund, kanske om vad de ser. Jag går lite åt sidan och ser på dem när de sakta försvinner bort genom en park. Saknar närheten efter alla år för mig själv. Jag var gift en gång vet ni, hon var vacker och stark på alla sätt. Långt mörkt hår ramade in hennes skarpa bruna ögon som så ofta såg på mig med en ömhet hon endast visade några få. Men det var hennes starka vilja och förmåga till gränslös kärlek som fångade mig. Hon var också smed, hon skapade silver- och kopparsmycken till skillnad från mina järnarbeten, vackra och utsirade av alla slag, med infattningar av bärnsten och olika ädelstenar. Smyckena var eftertraktade och hon hade just börjat titta på att köpa grannhuset för att kunna utöka verksamheten. En natt hade hon vaknat av ljud från verkstaden och gått ned själv, hon väckte mig sällan i onödan och var van att klara sig själv. Antagligen hade hon övermannat en rånare, det fanns blodspår och annat som tydde på det, men senare visade det sig att de var två, den andre verkade ha överraskat henne bakifrån. När jag kom ner på morgonen lade jag märke till att yxan på väggen var borta. Sedan såg jag den. Det fanns aldrig någon mer efter min hustru.
Min runda är tillräcklig för i natt och jag har varit på väg tillbaka en stund nu. Närmar mig och som så många gånger förr går jag förbi den enkla ljusgröna skylten med svarta bokstäver, ‘Begravningsplats, Tänk på döden så att du helgar den’. Går till utkanten av kyrkogården och sätter mig en stund bredvid en stor, gammal ek. Tycker om att den är så gammal, en liten grönärgad kopparplakett talar om att den planterades i början av 1600-talet. Den har genomlevt så mycket och står fortfarande stark. Kommer förmodligen att stå i minst 100 år till, den verkar frisk och utan skador. Till skillnad från mig. Börjar som sagt bli gammal, riktigt gammal. Börjar få svårt att ta mig upp, det tar tid att komma igång och jag har trögare att röra mig. Vill gärna sitta en stund till men gryningen närmar sig, på himmelen över staden syns nu bara de ljusstarkaste stjärnorna och snart börjar morgonvandrarna sina turer till jobb eller som jag bara på väg tillbaka till samma välbekanta plats de kom ifrån. Ser mig omkring för sista gången denna natt, jag är fortfarande ensam. Ibland är det någon annan tidig morgonmänniska jag får vänta på men ännu är det helt tomt och tyst. Sitter ändå kvar ytterligare en liten stund innan jag går bort och med viss möda tar mig ned till min plats, stänger till och lägger mig till rätta. Jag sluter det som är kvar av mina ögon och sjunker långsamt ned i min stilla och drömlösa sömn, omgärdad och omfamnad av min egen och tidens glömska och förruttnelse.