Vi var bjudna på en höstfest till ett kollektiv. Eller, du var bjuden och jag fick hänga med. Du var så innerligt trött på mig och det gjorde du inte någon hemlighet av även om du inte sa det. Jag försökte samtala som om det inte fanns. Vi hade ganska nyss pratat om framtiden och fraser som ’Flytta ihop’ och ’Byta jobb för att komma närmare’ hade korsat luftrummet men det kändes oerhört avlägset nu. Det var dålig stämning, kort sagt. Väl framme vid festen försvann du snart in i vimlet utan ambition att ta mig med. Jag kände ingen så jag hamnade i köket som man gärna gör. En kille med knallrött hår opererade en popcornmaskin och kryddade dem med curry. I avsaknad av salt förstod jag snart. Jag försökte bonda lite med honom för att iallafall ha någon men det var bara jag av oss som var intresserad av det. Jag åt lite av hans popcorn men de smakade inget vidare. Efter ett par försök att få kontakt med dig utan att lyckas sjönk både modet och humöret. Jag snörade långsamt på mig skorna för att du skulle få en sista chans att se mig och kanske stoppa mig men jag gick därifrån utan att det hände. Efter visst irrande hittade jag till pendeltåget och bara lite senare kom det ett och efter något enstaka byte till tunnelbana tog jag mig utan större bekymmer ända fram till din trappuppgång. Porten var såklart låst och även om jag tagit mig in där så hade jag inte tagit mig in i lägenheten. Jag vet inte hur jag tänkte. Jag hade inte tänkt, bara gett mig av i sårad sorti. Jag tände en cigg fast jag inte alls var röksugen. Småningom dök din lägenhetskompis upp och undrade varför jag stod här. Jag ryckte på axlarna och trampade på fimpen. Vi gick in.
Det jag borde ha gjort nu var att packa ihop mina grejer och gett mig av till tågstationen för att invänta nästa tåg hem och glömma alltsammans. Vad jag ville skulle hända var att du kom hem ångerfull och bad om ursäkt och sa att du gillar mig och att allt blir bra. Det jag gjorde var att somna i soffan med kläderna på. Jag drömde om trappor och blöta grässlänter som avlöste varandra i regnet. Trappor och slänter, trappor och slänter. Jag kämpade uppför trapporna och halkade ner för slänterna utan att komma någonstans. Som Sisyfos.
När jag vaknade var det tyst i lägenheten. Du var inte där. Din kompis var inte där. Jag var stel i nacken men kom på fötter och gick ut i köket för att dricka lite vatten. Mängden oro jag kände i det här ögonblicket var nästan mätbar. Fysisk. Vattenglaset darrade i min hand och tårarna smög i ögonvrån. Det kliade i tandköttet av oro. Jag var orolig för att du hamnat i någon annans famn, att du råkat ut för en olycka eller kanske blivit nedslagen. Fast mest oroade jag mig för den där famnen förstås. Jag skrev på en lapp: Jag har aldrig varit här. Men sen knycklade jag ihop den och slängde den i öppna spisen. Rökte en cigarett och jag såg framför mig hur du också gjorde det. Du fick det att se så gott ut.
Det jag borde ha gjort var att packa mina saker och ge mig i väg till tågstationen. Det jag ville skulle hända var att tiden kunde dras tillbaka tills allt kändes bra igen, innan du blev trött på mig. Det jag gjorde var att sätta mig i en av fåtöljerna och försökte fördriva tiden med att läsa i en pocket som jag idisslat hela sommaren.
När det nästan var kväll igen rasslade det till i ytterdörren. Pulsen gick upp betänkligt men jag ville inte verka för ivrig så jag rörde mig så långsamt jag kunde ut till hallen. Du märkte mig inte först för du knöt upp skorna och när du reste dig igen skvatt du till. ”Hjälp, vad du skrämde mig!”, sa du som om du faktiskt inte förväntat dig att jag skulle vara här. Jag frågade hur det var igår och du berättade att några hade dragit vidare till en annan fest och att du blivit så himla full och somnat hemma hos en av dem. Oklart vem. När ytterkläderna var av klämde du lite på min arm och sa att du behövde ta en dusch och att vi kanske kunde hyra en film sen. Så smet du in i badrummet och känslan av tomhet var om möjligt ännu större.
Det jag borde ha gjort var att packa mina saker och ge mig i väg innan du kom ur duschen. Jag visste inte längre vad jag ville skulle hända, jag var för trött. Det jag gjorde var att ta på mig jackan och gå till videoaffären.