Bakom imman på badrumsspegeln gömde sig ett monster. Det var vad Peter kallades för – ett monster. Inte på grund av vad han hade gjort, utan på grund av hur han såg ut. Han var inte ond. Det visste han. Han hade aldrig gjort någon illa. Ingen oskyldig i alla fall. De som hade farit illa hade förtjänat det. Det var de som hade skapat monstret.
Peter vred på kranen, fyllde händerna med vatten och sköljde ansiktet. Det kalla vattnet fick honom att rycka till. Han drog med handen över ansiktet och kände ärren. De var hans minnen. Minnen som ingen kunde ta ifrån honom.
Han tog handduken från kroken och torkade bort imman. Sedan höll han vänsterhanden för högersidan av ansiktet och tittade in i spegeln. En ung man stirrade tillbaka. Han var tilldragande, med sina blå ögon och skrattgropen som markerade kindbenet. Det mörka håret var bakåtslickat och blänkte i ljuset från spegellampan. Handen var slät, med smala, flinka pianofingrar.
Peter sänkte vänsterhanden och placerade högerhanden över sin vänstra sida. Monstret visade sig.
Mungipan hängde ner, och man kunde se kindtänderna, vilket gjorde att han sluddrade när han pratade. Han pratade inte längre. Örat saknades. Det hade bränts bort, precis som resten av ansiktet. Det lilla hår som var kvar stod rakt upp. På den ärrade handen var tre fingrar kvar – de andra hade läkarna tagit bort.
Han var som en skulptur, där en konstnär hade skapat den perfekta vänstersidan och sedan lämnat över till sin elev, som fått slutföra arbetet utan handledning.
Enligt läkarna skulle han inte ha överlevt. Hans organ hade redan skrivits över till andra patienter. Men han hade överlevt, och när han fick se sig själv för första gången sedan branden hade han gråtit.
Peter hade inte alltid sett ut så här. Innan hade han haft allt: ett jobb som advokat på en anrik firma och en älskad fru som väntade deras första barn. Sedan förändrades allt.
De hade varit på fest. De hade precis satt sig i bilen när gänget kom. Fönstren krossades, och en flaska kastades in. Elden blossade upp. Han hade öppnat dörren och kastat sig ut. Kvar satt hans fru, omsluten av lågorna.
Han hade försökt rädda henne. Försökt nå henne genom det krossade fönstret. Han kunde fortfarande känna smärtan från lågorna som tog tag om hans hand och smekte hans kind när han böjde sig in. Han hade hört henne skrika. Sedan var hon borta.
I dag skulle det bli ett avsked. Ett slut. Likt Frankensteins monster gav han sig på sina skapare, en efter en. Samma dag varje år gick han ut på jakt.
Han stängde av kranen, hängde upp handduken på kroken och gick ut i hallen. Han tog på sig sin svarta munkjacka och drog huvan över huvudet. På hallbordet låg tändaren. Han tog upp den och stoppade ner den i byxfickan.
Sedan låste han upp ytterdörren och försvann ut i den ljumma augustinatten.