Det ringde på dörren precis när Siri kom ut genom köket. Det var Maggan som kom. Siri log brett när hon öppnade dörren.
– Men kom in, kom in. Kaffet står ju precis på. Du kommer ju perfekt!
Men Maggan rörde sig inte som hon brukade. Siri märkte plötsligt att hon liksom lutade där hon stod, som om hon hade ont. Hon tittade ner och såg kryckan.
– Men va? Vad har du gjort nu då?
Maggan svarade att det var inget, benet var brutet men hon kunde inte förstå varför. Hon hade inte gjort något särskilt. Måste hänt när hon var ute med hunden. Hon hade ju så skört skelett.
– Ja det får jag då allt säga, du. Det hände väl något med ditt ben förra året också?
Maggan log och ryckte på axlarna, tja, sa hon, men det var det andra benet.
Siri klev åt sidan så hon kunde komma förbi.
– Ja, men jag får hjälpa dig med kappan då i alla fall. Herregud sicket väder va? Regnade hela min morgonpromenad.
Inne vid köksbordet försökte Maggan sätta sig utan att ramla. Hon verkade öm i hela kroppen. Siri klappade henne lite på ryggen och ställde fram kopp och kaka.
– Nu ska det bli gott med en kopp kaffe. Det måste vara flera veckor sedan vi sågs? Tänk hur mycket vi brukade träffas när barnen var små? Minns du? När vi hade picknick nere vid ån ibland.
Maggan skrattade, jo, nog mindes hon det allt.
– Sten var alltid så tokig och skulle kasta barnen så de trodde de höll på att falla i ån. Men så satte han ner dem på marken. Varje gång gjorde han det. Kommer du ihåg?
Siri tittade på sitt köksfönster. Gardinerna bytte hon förra helgen och nu hängde det orangea linnetyget där. Maggan strök med handen över den strukna gardinen. Hon verkade fastnat i en tanke. Med andra handen gned hon lite på sin arm.
– Har du ont i armen också?
Siri skrattade sedan till.
– Men Maggan, du får väl ta och träna lite mer på balansen va? Ta en kaka till nu.
Maggan tittade på Siri och såg ut som hon alltid gjorde, alltid hade gjort, ända sedan de lärt känna varandra i lekparken när barnen var små. Siri hade alltid tyckt att det var som att se in i en sköldpaddas ögon. Något urgammalt fanns där. Men också lite för sakta. Maggans man Sten skämtade alltid om hennes hållning, hörru, ryck upp dig, sa han, du sitter som en sköldpadda! Siri mindes hur han brukade dunka till henne i ryggen så hon skulle sträcka på sig. Maggan hade alltid skrattat åt sig själv då.
Maggan berättade att det var ett par veckor sedan det med benet. Sten fick göra allting hemma nu. Ja, du kan ju tänka dig så kämpigt det blir för honom.
– Jo, men det är väl inte så kul för dig heller Maggan? Eller hur? Sånt där gör ju ont. Jag har aldrig brutit något ben någon gång, men föda barn känns väl ungefär samma. Som att bryta bäckenet.
Jo, det höll Maggan med om. De två gånger hon hade gjort det kändes det precis så. Som om bäckenet, och hela livet spruckit i två delar. En del till bebisen och en del kvar till en själv. De hade pratat om det då. Hur skulle de hantera allt nu? Inte bara med bebisen, utan med sig själva.
– Ja, Ida hör jag inte mycket av.
Maggan frågade om hon fortfarande inte ville komma hem och hälsa på sin mamma.
– Nej, det är för mycket minnen här, säger hon alltid. Hon kan inte förstå att jag kan bo kvar i den här ”soppan av tystnad och stillhet” som hon kallar det. Som om jag vore helt knäpp. Hon tycker det är fullt av reliker här. Gamla saker som bara påminner henne om det hon vuxit ur.
Mm, det kunde Maggan förstå. Inte att Siri var knäpp, men att barndomshemmet kunde väcka gamla minnen.
Siri började fösa ihop smulor med en liten kaffeservett. Maggan hade druckit upp och berömde kakorna. Siri sa inte att det var köpe. Maggan visste det nog egentligen. Hon skojade om att nu skulle den här gamla sköldpaddan ta sig hemåt igen. Siri hjälpte henne upp och gav henne kryckan. Så haltade de iväg mot hallen. Det hade börjat skymma ute.
– Kommer Sten och möter dig? Eller ska du gå? Nej, du har bilen?
Nej, det skulle han inte göra. Nu var han på travet och hade tagit bilen dit, så det passade bra att de kunde fika den här tiden. Du vet ju hur han är, sa Maggan, han gillar inte att vara utan mig.
De bodde inte långt från varandra. Radhuslängan dit Maggan skulle gå låg bara en tvärgata från villan där Siri bodde.
Siri ryckte till när hennes mobil började ringa.
– Oj, jag måste ta det. Det kan vara Ida!
Hon stängde igen dörren och ilade iväg.
– Hallå?
– Du ser väl att det är jag? Du har väl sparat mitt namn och mitt nummer?
– Nämen hej Ida! Ja, tänk för att jag har det, men det är väl ett sätt att säga hej på? Eller? Hur säger ni hej?
– Vad gör du då? Har du hälsat på Maggan än?
– Vet du, hon gick precis! Hon kom över bara sådär, ringde på dörren för Sten var på travet. Och vet du, hon hade brutit benet. Sa ingenting till mig om det när det hände. Men hon verkade klara det ganska bra måste jag säga.
Ida blev tyst i telefonen.
– Hallå?
Siri vände mobilen så hon kunde se skärmen. Ida hade inte lagt på.
– Ida?
Siri lät försiktig, ville inte att det skulle brytas nu när hon äntligen ringde.
– Fattar du ingenting? Men han slår ju henne! Han kommer ha ihjäl henne en dag. Jag säger det bara så du vet att jag sagt det. Det var då helvete vad du ljuger för dig själv. Varför gör ni ingenting? Det har ju hållit på i ALLA år. Varför går ni inte ihop och konfronterar honom? Lyfter ut henne ur hemmet? Nästa gång jag träffar Sten! Jag slår till honom själv. Rakt på käften.
Siri vände på mobilen igen och tryckte på röda knappen.