“Det är taigan i dig som talar” sa han samtidigt som han strök sin hand över mitt hår. Himlen ovanför var klarblå och vi omfamnades av ljudet från havets brus och måsarnas skri. Mitt huvud vilade mot hans trygga bröst. Hans hjärta, så nära mitt. Solens strålar värmde min rygg och bjöd mig försiktigt till att slumra in. Mina andetag blev långsamma. Djupa. På denna plats, i denna stund, kunde jag förnimma min egen grund än en gång. Jag höll på att tina upp.
Kylan hade smugit sig på nästan obemärkt. Frosten hade omsorgsfullt och tålmodigt placerat ut sina vackra kristaller. En efter en. Gnistrande. Klara. Så självklara att jag snart inte kunde minnas tiden utan dem. Tiden då själen rörde sig fritt, samtidigt som barnets ben sprang över blomsterängar. Tiden som var då.
Nu var allt som var kvar den hårda, bitande kylan. Och smärtan, den som högg till vid minsta rörelse. Jag hade fått veta bättre. Hade lärt mig att vara stilla. Hålla mig på den plats som utpekats som den rätta. Även om platsen inte var min. Även om den inte var rätt. Jag höll mig stilla.
I den lätta sömnen hörde jag orden utan att de uttalades. I vågornas brus fanns de där för att inte låta mig glömma. Du är för mycket. Och samtidigt är du full av ingenting. Det osar av otillräcklighet ur dina porer och du är omsvept i en slöja av icke älskvärdhet. Gör rätt men minns att du aldrig kommer att lyckas. Men Gud nåde dig om du inte försöker.
Hans armar vilade runt min sargade kropp. Mina tårar; fyllda av rädsla för den värld som rasat samman och samtidigt uppenbarat sig.
“Det är inte du. Det är taigan som talar. Det karga och det kala. På taigan är växtligheten sparsam och klimatet hårt. Där kan man överleva men inte leva. Och du, min älskling, du är full av liv. Du spirar.”
Och han hade rätt. Våren kom. Försiktigt, men den kom. Precis som kylan hade smugit sig på som en tjuv om natten, kunde det efter en tid höras ett tyst, tyst droppande av smält-is. Men det var ingenting som stod i full blom. Ingen ståtlig prakt. Ingen färgkaskad eller liljornas symfoni. Det var en stilla skiftning. Kylan blev mindre kall, och det kalla blev sedan ett ingenting. Och på avstånd kunde man höra dånet. Vårfloden som vällde fram. Obönhörligt och med full kraft lyfte den upp och förde bort all sorg, ilska och besvikelse som lämnats kvar. Och sedan kom den; tystnaden. Den förlamande, tomma tystnaden. Det fanns inte längre något att söka skydd mot. Ingenting att hantera. Livet fortsatte, morgon blev till kväll och inte en enda varelse verkade förstå vad som hänt.
Marken hade raserats och jag hade försökt att stå upp. Tro igen och gå framåt. Välja annat än det mörker som omringade mig. Allt har sin tid, för fåglarna i skyn och för människorna på marken, men det kanske gick alldeles för fort? Eller kanske inte? Kanske allt var helt rätt? Tills det inte längre var det. Jag föll igen, och på mina blödande knän stod jag kvar och förbannade den Gud jag inte vågar tro på. Han var inte längre hos mig.
Tiden gick och jag med den. Jag gick för att återvända. Nu satt jag och tittade ut över havet. De vita fåglarnas dans genom luften. Klippan mot min hand när jag lät den stryka över dess skrovlighet. Jag mindes hur hans hand hade farit över mitt hår. Handen som älskat mig. Jag hörde hans ord i vinden samtidigt som jag såg tärnan dyka ner under vattenytan för att sedan återvända till sin plats i skyn. “Taigan är inte du.”
Taigan är inte jag. Den är min historia, men den är inte jag.
Fötterna mindes sitt uppdrag och jag reste mig upp. Och jag gav honom ett leende samtidigt som jag lät havets vind fylla mina lungor. Solen fick möta mitt ansikte, och jag kände hur själen kunde röra sig fritt igen. Jag spirade.