Victor, 16 år. Vinterbarn. Inget val.
Betraktelse, 29 juli.
Sexton gånger hade han välkomnat sommaren med seniga, översträckta och öppna armar. Kanske elva eller tolv av dessa fanns tillgängliga i minnet.
Inget skapade sådan oreda i Victors kropp som sommaren. Han brukade tänka att sommaren var en vår som blivit vuxen och kunde ta konsekvenssäkrade beslut. Angenäm tanke. Harmoniserade bra med surrande insekter och mjuka frukter.
Victor älskade sommaren. Älsklingen, den beväxta våren med acne och målbrott som blott minnen. Men samtidigt fanns ondska i sommaren. Detta visste Victor och kanske ingen annan.
Victor såg ondskan och det var nu så att Victor såg saker som verkade gå andra obemärkt förbi.
Dessa dubbla känslors möte blev som en ursinnig kamp mellan en öde strands mest potenta flintastenar och vad kunde bli av det om inte plågade lågor?
Det BRANN inom Victor denna sextonde sommar. Han ville så mycket men uttrycken tycktes för svåra att få tag i. De sprang som små möss runt fötterna och som en förvirrad elefant stod han där och kunde inte ta sig för någonting. Längtan hade varit oformlig ända sedan mörkrets börja nävar började klia honom på ryggen, sådär oemotståndligt i oktober.
Varför kunde kärleken inte få vara ifred?
Dagbok, 23 maj.
Utsikten känns svindlande. Synfältet vibrerar. Små rosa bubblor föds och stör och dör. En vacker händelsekedja med luriga avsikter. Gråter jag? Nej. Men det känns som om jag gråter.
Där sitter Johan. Johan är allt Victor mycket väl kan tänka sig att vara. Självsäker, väldefinierade muskler på rygg och armar. En nacke att lita på i alla lägen. Han är vacker, Johan. Utan tvivel även lycklig. Pappan har nog ett fint arbete.
Bredvid, Klara. Klara förstår jag mig inte på. Inte så att jag har något negativt att säga om henne, inte alls. Det är bara det att hon framstår som ett enda stort frågetecken och några gånger har jag med friska tag försökt bända ut. Avkoda. Det har inte gått bra. Klaras frisyr är ett kapitel för sig. Det svallet kan väckas mitt i natten och omedelbart tjänstgöra som solförmörkelse. Det blir högsta betyg.
Överhuvudtaget är min klass en skara av malplacerade figurer.
Dagbok, 26 maj.
Vendelas tårar ville aldrig ta slut. Hur jag hamnade i den här situationen kan inte beskrivas som annat än fullkomligt bisarrt. Jag, Victor, ett vinterbarn med alldeles bortkomna ambitioner. Där gick jag omkring med knutna nävar som permanent flyttat in i sidofickorna för att dömas till att för evigt knåda ludd och min högsta önskan var att inte synas. Absolut inte höras. Istället stod jag nu med en gråtande flicka i famnen och det var ju en situation som på intet sätt låg i linje med mina förhoppningar. Kan hon inte bara sluta gråta?
Betraktelse, 29 maj
Victor har fått nya glasögon och det blev ett uppsving för honom.
Dagbok, 29 maj
Matsalen doftade annorlunda idag och om det berodde på märkliga initiativ från kockarna eller något annat är svårt att avgöra. Jag har helt lagt om min relation till matsalen. Förr var det en plats som ofta gjorde mig låg och konstigt nog blev jag mätt bara av att se det enorma rummet på håll. Det går att analysera som min kära kropps sätt att hindra mig från att gå in. ”Vad ska du där och göra, när di inte ens är hungrig”, sa kroppen och Victor lydde. Numera trivs jag hjälpligt där inne. Maten är rätt bra, åtminstone i jämförelse med grundskolan, och eftersom Victor varken är någon gourmet eller särskilt kräsen så äter han. Kära dagbok, förlåt för att jag talar om mig själv i tredje person. Det är inte alls meningen, bara blir ibland.
Tre dagar har passerat sedan jag ytterst motvilligt tröstade Vendela. Jag har sökt hennes blick ett par gånger sedan dess men hon undviker mina varggrå ögon. Min mamma brukade säga att mina ögon är gröna, men det är dem inte. De är varggrå.
Vendela är fin.
Hur som helst, matsalens annorlunda doft tycks vid närmare analys bero på en av mattanternas nya parfym. Mariana, min favorit av alla tanter där inne. Fick en idé om att närma mig henne och ge beröm för parfymen. Men jag avstod.
Emil talade med mig idag. Jag undrar varför han gjorde det. Han har aldrig tilltalat mig förut och denna hans första replik var meningslös och irriterande: ”Tjena Victor, läget?”.
Jag svarade med ett genant hummande och sedan gick jag genast ut på skolgården för att se björkarna dansa och tala. Jag älskar björkar.
Dagbok, 30 maj.
Det är fredag idag och vi har prov på anatomi. Sista provet före sommarlovet. Jag är hemma.
Sen mamma dog är jag oftast ensam när jag är hemma och det är bra. Pappa arbetar, kommer hem, försvinner för att arbeta igen och sen ses vi kanske en kortis på kvällen. Han är snäll men vet inte hur man gör. Ingen konversation oss emellan har bestått av fler än tio eller kanske femton ord sedan mamma dog. Jag gråter hos kuratorn och ler åt min pappa. Det är så jag hanterar min sorg och det har fungerat bra tycker jag. Ingen vet att mamma är död, ingen förutom mamma själv, pappa, Patrik, jag och mammas systrar. En gång talade jag och pappa om sorgen.
-Är du ledsen Victor?
-Nä.
-Okej.
Sommarlov om sex dagar.
Betraktelse, 4 augusti.
Victor ligger på stranden. Ordentligt berusad. Första fyllan och ensam. Undrar hur många som har tagit sin första fylla i ensamhet? Minst en nu.
Victor undrade varför ingen hade rått honom att dricka alkohol. Vilken grej. All smärta vandrade genom ett magiskt filter och blev till skratt. Tårar som kunde skyllas på skrattet. Bedövning. Några klunkar till.