Väskan är gammal och lika sliten som min kropp. Jag sitter på sängkanten och låter fingrarna vila mot väskans läder. Det känns mjukt, som hud. Mänsklig hud. Men jag minns inte när jag sist rörde vid någon på det viset. Var det igår? Eller förra året? Tiden är som vatten här; den rinner förbi mig utan att jag kan hålla fast vid den.
I spegeln möter jag min egen blick. Vem är mannen som ser tillbaka? Rynkorna kring ögonen måste ha tagit år att skapa, men jag minns inte hur de kom dit. Det gråa håret, de djupa fårorna runt munnen – allt känns som en mask någon satt på mig medan jag sov.
Varför är väskan packad? Jag kan inte minnas vad som ligger i den, men jag antar att det är jag som har packat den. Vart är jag på väg? Jag kliar i mitt stubb. Frågorna hänger i luften, men ingen svarar.
En doft sveper genom rummet. Den är svag, men jag känner igen den. Cederträ. Citrus. Hjärtat slår snabbare. Axel. Ditt namn är som en viskning i mina tankar. Jag ser dig. Fast jag inte borde. Ditt mörka hår, vinden som sliter i det när du ler mot mig från båtdäcket. Solen som reflekteras i dina ögon. Jag minns hur du doftade, hur du skrattade. Hur du älskade mig.
Dörren öppnas och jag rycker till. En ung man står där. Han ler, men ser trött ut. Hans ansikte är bekant. Varför?
”Är du redo?” frågar han.
Jag nickar, men förstår inte vad han menar. Redo för vad? Mina ben skakar när jag reser mig, och jag känner en hand på min arm. Den är fast, men försiktig. Trygg. Vem är han? Hans närvaro är som en skugga av något jag borde minnas.
“Vi tar bilen”, säger den unge mannen. Han lyfter väskan. Den ser så lätt ut i hans händer. Jag minns när jag var stark, när mina händer kunde lyfta vad som helst. Nu darrar de bara.
“Axel kommer väl också?” frågar jag. Mannen stannar mitt i rörelsen. Hans axlar stelnar till. När han vänder sig om ler hans läppar fortfarande, men inte ögonen.
“Vi åker bara du och jag idag”, säger han tyst.
Det är något i hans blick som skrämmer mig, som om han vet något jag borde veta, som om han bär på en sorg jag inte förstår. Jag följer efter honom genom huset. Det känns större än vanligt, ekande tomt. Var står min fåtölj, den som Axel och jag köpte den där lördagen på Ikea, när regnet öste ner utanför och vi skrattade åt hur hopplöst det var att få ihop alla delar?
“Axel är säkert redan där”, mumlar jag. “Han vill alltid vara först.”
Det känns tryggt att tänka på det, hur han alltid har koll, men ändå drar jag i skjortkragen som känns för trång. Som om den stryper mig lite, precis som tankarna gör.
Mina steg ekar när vi går genom vardagsrummet. Väggarna gapar tomma. Det skaver i bröstet. Något är fel. Där bokhyllan stått finns bara en ljus rektangel. Jag går fram, lägger handflatan mot väggen. Den är varm av solljuset som faller in genom fönstret. Axel brukade stå här på den rangliga stegen, sträcka sig efter böckerna högst upp medan jag höll i för att han inte skulle falla.
“Var är våra böcker?” Rösten känns torr i halsen.
Den unge mannen flyttar väskan från ena handen till den andra. Hans ögon flackar mot den tomma väggen, sedan på mig. “Vi packade ner dem förra veckan. Minns du? De …”, han tystnar ett ögonblick, “de är i säkert förvar.”
Något i hans röst får magen att knyta sig, som en falsk ton i en välbekant melodi.
“Men varför skulle vi … ?” Jag låter fingrarna glida över den ljusa rektangeln på väggen. Det känns som om jag faller, trots att jag står still.
“Hur träffades du och Axel?”
Frågan kommer från ingenstans, och jag rynkar pannan. Varför frågar han om det nu? Frågan skär genom dimman i mitt huvud. Det känns som ett trick, som om han försöker distrahera mig – från bokhyllan som är borta, från väskan som väntar – men Axels namn ekar i mig, som musik från ett annat rum. Och så fort jag tänker på honom känner jag värmen sprida sig i kroppen. Det är som att öppna dörren till ett rum där allt fortfarande är klart och tydligt.
“Det var på varvet”, säger jag, och känner hur leendet växer. “Jag arbetade med att restaurera gamla träbåtar. Han kom dit i sin perfekt pressade kostym, ville ha sin farfars gamla skärgårdskryssare renoverad.” Jag skrattar lågt vid minnet. “Han såg så malplacerad ut där bland hyvelspån och fernissa. Men han tog av sig kavajen, rullade upp skjortärmarna och sa att han tänkte hjälpa till. Jag trodde han skämtade först; hans händer verkade aldrig rört vid något grövre än en penna.”
Den unge mannen lutar sig mot dörrkarmen, lyssnar tyst.
“Vi jobbade med den båten hela sommaren. Han kom dit varje kväll efter jobbet, varje helg. Lärde sig allt om träslag och verktyg. Fick skavsår och stickor i händerna, men klagade aldrig.”
Jag känner doften av cederträ igen. Axels doft, som om den hade etsat sig fast i hans hud under alla dessa timmar vi arbetade sida vid sida. Någonstans i bakhuvudet hör jag den unge mannens andetag, men jag kan inte sluta minnas nu. Axel som överraskar mig med middag i ruffen en kväll i mars, men även minnen som gör ont: hans händer som darrar när han försöker hälla upp kaffe. Rummet börjar gunga under mig. Det luktar inte längre cederträ och citrus, utan antiseptiskt och kallt. Som den där sista dagen …
Då ser jag vad som står på väskan den unge mannen håller: Södergårdens demensboende.
“Axel väntar inte på oss dit vi ska, eller hur?”
Den unge mannen skakar på huvudet. Hans ögon är blanka. “Nej”, säger han tyst. “Han gick bort för tre år sedan.”
Tystnaden tränger sig mellan oss, sorgtung och fylld av outtalade ord.
“Kom, pappa”, säger den unga mannen mjukt. “Taxin väntar.”
Min sista resa.