Läkarna kallade det koma, jag hade legat i koma i två veckor, sa de. Men för mig var det döden, jag var död, det var det ingen tvekan om. Ingen hjärnaktivet, inget minne, veckor som var utraderade ur mitt liv. Det hade alltså varit en föraning om döden. Absolut ingenting.
Och så till själva uppvaknandet. Det skedde klockan 02:05. Det vet jag för det första jag såg var en digital klocka som signalerade ut sina röda självlysande siffror. Klockan stod på ett litet vitt bord bredvid min säng. Mitt i natten med andra ord.
Det var svårt att orientera sig, ljuset från klockan lyste bara så pass mycket att jag kunde uppfatta att jag låg i ett rum med ett antal sängar.
Jag låg på rygg, ett ovanligt läge för mig för jag brukade aldrig sova med näsan riktat mot taket. Den första överraskningen kom när jag skulle vända på mig. Min annars så otympliga kropp hade plötsligt fått en obegränsad smidighet. Inget motstånd. Jag var tvungen att pröva flera gånger först åt höger sedan till vänster. Samma upplevelse varje gång.
Av min värkande rygg kändes inget och min artros var som bortblåst. En känsla av upprymdhet kom över mig, en glädje som jag ändå tyckte var märklig. Jag låg ju på sjukhus, på grund av någon svår sjukdom. Jag har ingen tidsuppfattning annat än den läkarna sagt om min två veckors koma.
Jag svingade benen ledigt över sängkanten och fötterna landade på något mjukt och knöligt och efter lite trevande kunde jag identifiera ett par tofflor som jag lyckades lirka in fötterna i.
Jag tog ett djup andetag och alla typiska sjukhusdofter nästan överföll mig: desinficeringsmedel, rengöringsmedel, gammalt matos och andra rent obehagliga dofter gjorde sig påminda.
Jag provade sakta att stödja på benen. Det kändes stadigt, benen bar. Undrar vilka mediciner de tryckt i mig, tänkte jag. Den viktlösa känslan fortsatte när jag ställde mig upp och tog några försiktiga steg mot en glasdörr. Ögonen hade vant sig vid mörkret, dessutom hade någon tänt i den korridor som jag anade låg bakom glasdörren. Ju närmare jag kom desto tydligare kunde jag uppfatta läten utanför. Det var som om någon släpade och drog något. Det var väl knappast någon nattsköterska som ilade mellan patienter och sjukförråd för att sedan försöka få lite lugn och ro i ett vilorum. Antagligen någon annan olycksbroder som inte kunde sova och var på nattvandring.
Jag öppnade dörren sakta och nu började märkliga saker hända. Det var betydligt varmare i den tunnelliknande korridor jag hade hamnat i. Inte obehagligt, mer som en ljum sommarkväll och dessutom verkade det som ett fönster stod öppet för det kom en mild bris som svepte över mig. Den värmde inte bara upp min kropp utan hela mitt inre väsen.
Bakom mig såg jag att korridoren vred sig så jag kunde bara se några meter innan den försvann i ett mörker. Framför mig verkade den däremot oändlig, jag såg inget slut. Jag började gå mot oändligheten allt med lätta steg och med den varma kvällsbrisen som sällskap.
Lite längre fram öppnades en dörr så plötsligt att jag knappt hann undan förrän en något korpulent sjuksköterska kom ut. Hon hade stålgrå blick, stela anletsdrag och med en stadig blick ångade hon rakt mot mig. Jag fick snabbt gå åt sidan så att hon inte skulle krocka med mig.
-Ursäkta, kan ni hjälpa mig?
Hon vred på huvudet som om hon letade efter någon som tilltalat henne. Jag sträckte upp min hand för att påkalla hennes uppmärksamhet. Men det var för sent. Hon hade redan passerat utan att ta någon notis om min vädjan. Jag stod där som ett fån med min uppsträckta hand.
Nu kom det där släpande ljudet tillbaks och sedan kände jag någon som knuffade mig i ryggen. Jag tvärvände för jag fick en obehagskänsla, vad var svårt att förstå.
Framför mig stod en gammal kvinna och tittade nyfiket på mig. Hon var liten, kanske 150 centimeter, klädd i en morgonrock som var så sliten att jag undrade hur någon på sjukhuset kunde tillåta någon ha ett så illa medfaret plagg. Håret var uppsatt i en knut och ansiktet var grått och nästan genomskinligt. Hela hennes uppenbarelse tycktes ha bleknat. Först sjuksköterskan som struntade i mig sedan denna bisarra kvinna.
– Det är ingen idé, sa hon, med svag röst och skakade på huvudet.
-Ingen idé, vad? undrade jag.
– De ser oss inte. Du är ny här, eller hur? frågade kvinnan.
-Ja kanske, var det bästa svaret jag kunde ge.
-Fortsätt framåt, sa kvinnan och pekade, så kanske du hittar vad du söker.
Jag fortsatte framåt i den ändlösa korridoren och kvinnan försvann lika snabbt som hon dykt upp. Jag ökade takten och mitt hjärta började slå snabbare. Lite längre fram anade jag två personer. Jag började småspringa. Det ser ut som Christina, min kära och älskade hustru! tänkte jag. Hon och en läkare stod bredvid varandra och studerade ett papper. Jag försökte ropa men fick inte fram ett ord, rösten bar inte. Men ju närmare jag kom desto mer kunde jag ana läkarens bistra och sorgsna ansiktsuttryck och från Christinas kinder rullade tårar. Hon var klädd i den svarta dräkt som passade henne så bra. Det sa jag varje gång hon hade den på sig. Hon var lika vacker som vanligt men hennes sorg gick det inte att ta fel på.
Men jag är ju här nu, älskling! Gråt inte. Äntligen, som jag har längtat efter dig!
Jag stannade tvärt. Läkaren hade lagt en beskyddande arm om Christina och tittade på henne.
-Ja, tyvärr fanns det inget vi kunde göra. Jag beklagar så mycket. Allt finns dokumenterat här. Vi kan bara konstatera att hans hjärta slutade slå klockan 02:05 i natt.