Duvor
När jag äntligen somnat vaknade jag av att min man viskade i örat.
– Det är någonting bakom ventilen.
– Vi låter den hållas till imorgon, sa jag samtidigt som jag gick upp till toaletten.
-Kan den ha fastnat därinne? Sa min man. Det låter som om den har fastnat du.
-Duvor låter alltid som om de sitter fast, sa jag.
-Men tänk om den har skadat sig?
-Vi får se, sa jag. Imorgon tar jag itu med eländet.
-Hur kan du vara så grym? Tänk om den plågas ihjäl?
En duva mer eller mindre, tänkte jag men i samma stund blev jag varse den nya tapeten. Specialbeställd av engelska tapetmagasinet, sammetsdraperad med fågelmotiv. Om duvan nu verkligen satt fast och var stucken på en spik kunde blod sippra ned på den dyra vävtapeten. Det skulle vara förargligt.
-Den kan bloda ner vår nya tapet, sa min man.
-Antagligen sitter den bara där och kurrar. Duvor är kända för sitt kvidande läte. De låter alltid som om de höll på att strypas; ett slags magmunsläte som kan tyckas obehagligt för det mänskliga örat men som är ett tecken på djup tillfredställelse hos duvan.
-Jag tycker nog att den här duvan låter mer desperat än de duvor jag hört, sa min man.
-Det är parningstid, sa jag. Vi går in i månaden maj och då häckar såväl silltrut, bofink som duva. Den försöker helt enkelt locka till sig en partner.
-Tänk om det är två duvor? Den ena har fastnat och så står den andra och skriker bredvid?
-Duvor är tämligen hjärtlösa varelser, sa jag. En duva skulle knappast bry sig om partnern fastnat på en spik. Den skulle lugnt flyga därifrån och söka sig en ny höna.
-Hur kan du veta att det är honan som blir övergiven? Är det inte mer troligt att hanen sitter fast och honan tar sig en ny tupp, i så fall?
-Det är möjligt, sa jag.
-Vad menar du med det?
-Vill du ha en bulle och ett glas mjölk? Frågade jag efter en stunds tystnad.
-Tänker du ta itu med duvorna?
Jag lunkade ut i köket och gjorde i ordning en bricka med bullar och mjölk. När jag kom tillbaka satt min man och glodde ihärdigt på ventilationsluckan.
-Hur ska du gå till väga? Frågade han och bet nervöst i en bulle.
-Det behöver du inte oroa dig över, sa jag.
-Jo, men säg nu. Hur ska du göra? Du tänker väl inte ta livet av dem? Det får du inte, det vet du.
-I garaget har jag en flaska eter, sa jag. Jag dränker en trasa i det och pular in den mellan gallret varpå fåglarna och vi kan somna in. I morgon ringer jag till Anticimex, så får de klara av resten.
-Jag visste det, sa han. Du är feg. Du vågar inte se verkligheten som den är och så är du hjärtlös. Hur kan du veta att de små liven inte dör av din eterdos? Vet du det?
-Jag vet bara att de somnar in men låt säga att en duva är skadad. Då skulle jag ju bara förvärra situationen och sprida panik om jag öppnade gallret och försökte rota ut kräken. Nej, sövning måste vara det bästa och så får Anticimex ta hand om det andra.
-Det är typiskt dig! Du ska alltid lämna över ansvaret till någon annan. Kommer du ihåg när källaren blev översvämmad av vatten. Då lämnade du mig här och reste till din väninna i Surahammar. I tre dagar var du så gott som onåbar medan jag stod med vatten upp till knäna. Det tycks vara din melodi att fly undan besvärligheter.
-Det där var tjugotre år sedan, sa jag och gick in i vardagsrummet.
Jag öppnade barskåpet och slog upp en skvätt Calvados. Det var det enda vi hade hemma för tillfället. Därpå förde jag glaset till mun och klunkade i mig den äppelfryntliga vätskan. Ögonblicket efteråt fick jag naturligtvis rusa till dasset igen. Denna gång tömdes magen genom munnen. På vägen ut från toaletten mötte jag min man.
-Det finns en liten stege i klädkammaren, handskar ligger på hatthyllan, sa han.
-Tack, sa jag. Jag ska bara ut en sväng i garaget och hämta eterflaskan. Du kan ju lägga dig på soffan så länge.
Nu öppnade jag garderoben (Jag förstår inte varför han envisas med att kalla det klädkammare?) och greppade tag om stegen.
-Ge mig den där, sa han.
Det är märkligt. Hade jag vaknat av att min man ställde en stege mot väggen för att plocka ut ett par vilseflugna duvor ur luftventilen hade tacksamt somnat om på andra sidan men nu. Det kändes som om hela min heder stod på spel. Jag vägrade släppa taget om stegen och skrek:
-Du ska få dina duvor! Du ska få dem på silverfat!
Plötsligt fick jag ett krampanfall och föll ihop längs med väggen.
-Förlåt, sa han. Hur är det?
-Nåt skit med magen, sa jag.
-Min lilla gumma, sa han och kysste mig mjukt i nacken. Inte ska vi gräla om ett par duvor. Vi stänger dörren till sovrummet och sover på soffan i natt. I morgon ringer vi Anticimex. Han stängde omsorgsfullt dörren till sovrummet och kysste mig åter varmt och ömt medan vi tog oss till soffan.
-Minns du att vi låg så här som inpackade sillar på resan till Amsterdam, sa jag.
-Ja, på nattbussen hem.
-På den resan var du otrogen, sa jag.
Som spända fjädrar satt vi i den filtbeströdda Bruno Mathssonsoffan och avvaktade. Långa stunder var det helt tyst i rummet men så plötsligt hörde man dunsar mot fönsterrutan.
Det började ljusna. Min man knäppte på kaffebryggaren och jag tog en iskall dusch. Att jag duschade i kallvatten beror på att jag någon gång hört att sinnena klarnar av det. Huttrande och genomvåt kände jag mig bara sur efteråt. Jag försökte av ren artighet mot min man att dricka en kopp kaffe men jag tvingades att ställa ifrån mig muggen. Magen strejkade. Vi satt och stirrade på klockan. Vid sex ringde väckarklockan i sovrummet. Duvorna blev skräckslagna. Ett fasansfullt flaxande satte i gång och blomkrukor och tavlor hördes falla till golvet.