Det tomma arket. Författarskapets symbol och sinnebild för skrivandets alla lockelser: friheten, möjligheterna och för hur allt kan börja på nytt!

Samtidigt det andra. Själva orsaken till att man alls sitter vid det där arket: Historien, erfarenheterna och bagaget som tränger fram och vill gestaltas.

Frågan är bara hur.

Utöver hela det batteri av form- och innehållsval som varje skrivande människa ställs inför finns också de moraliska. I centrum för dem den känsligaste av alla: Tänk om jag sårar mina nära? Tänk om mamma blir kränkt, tänk om storebror bryter kontakten? Oavsett om en berättelse är självbiografisk eller fiktiv finns författarens tidigare liv med i skrivprocessen, sätter spår och kan komma att avkodas av de anhöriga.

För etablerade författare är detta välbekant. Karl Ove Knausgård, Carina Rydberg och Lars Norén har alla kompromisslöst gått den utpekande vägen. Andra är sedan länge uppvärmda i tekniker och metoder där det biografiska kläs om.

Även i det stora samtalet om litteratur är frågan välkänd. Få hävdar att författare ska censurera sig. Litteraturen ska vara fri. Det är den självklara principen.

Men det är förstås lättare sagt än gjort.

– Mitt första skrivprojekt var en bra text. Men den är omöjlig att publicera. Alla som känner mig skulle tycka att den var utlämnande.

Felix Ström går tredje året på kursen Kreativt skrivande vid Linnéuniversitetet i Växjö. Texten han talar om var den han sökte in på. Ett autofiktivt manus om en separation, påbörjad av terapeutiska skäl men slutförd på grund av den kraft och lust som fanns i själva berättandet.

Sedan dess har författandet bytt skepnad. Idag skriver han på ett slags saga, byggd på Odyssén samt en sjömansvisa av Evert Taube.

– Genom att kalla det saga tar jag avstånd från det biografiska. Ändå pockar det på!

I berättelsen finns två syskon. Planen var att låta syskonparet vara aspekter av honom själv.

– På så sätt skulle endast jag bli utlämnad, bara mina egna känslor av skam och tillkortakommande skulle blottas. Det har jag all rätt att göra, tänkte jag. Att andra anhöriga finns med är okej, så länge de inte är huvudpersoner utan rekvisita.

Men riktigt så enkelt var det inte. Snart började den kvinnliga huvudpersonen glida iväg i en oplanerad riktning och Felix Ström tvingades inse att han i själva verket skrev om sin egen dotter, en idag vuxen kvinna.

Plötsligt blev allt svårare. Dotterns livsomständigheter är sköra, och deras förhållande just nu inte det bästa. Skrivandet påverkar relationen. Han försöker ändå berätta så fritt han kan.

– Jag bromsar mig inte när jag skriver, inledningsfasen måste präglas av lust och bortkopplat självmedvetande. Senare kommer jag att omarbeta, jag kan inte låta allting vara som i verkligheten.

Men det är svårt att hitta på. Fantasi handlar om föreställningsförmåga och föreställningsförmåga handlar om erfarenhet. Man kan inte skriva om sådant man inte vet något om, säger han.

Felix Ström kan avundas rutinerade författare, lärarna på kursen till exempel. Riktiga författare har en förmåga att behålla storyns kärna men distansera de verkliga personerna.

– Det är svårt för oss som är nya. Vi vill att så många saker ska vara sanna att det blir genomskinligt vad man menar.

 

Självbiografisk roman. Autofiktion. Fiktiv självbiografi. Kärt barn hade redan tidigare många namn, och har fått ännu fler i en tid då ny teknik gör självframställan möjlig för alla och då drömmen att ge ut en egen roman bara växer.

Inte sällan är det uppväxten och barndomen som står först i kön att gestaltas. Därmed står också ämnet anhörighänsyn tidigt på agendan. Frågan är vad som utmärker dagens blivande författare – mod eller försiktighet?

Kajsa Sundin är skrivlärare på Biskops Arnö Folkhögskola:

– Varken eller, skulle jag säga. Det handlar inte så mycket om mod eller försiktighet som om noggrannhet. Frågan är klart närvarande och eleverna är väldigt medvetna om dilemmat. De funderar mycket kring vilken funktion det biografiska ska fylla.

»Kan jag skriva om mina föräldrar?« undrar de. Eller: »Jag vill skriva om mina föräldrar men vet inte om det är min berättelse eller vad jag har med den att göra.« Hur man ska hantera spåren av anhöriga i en text är både ett etiskt ställningstagande och en metodfråga. På kursen tittar man på vad andra författare gjort och diskuterar sig fram till klarhet.

Stilgreppen som skapar fiktion är många, konstaterar Kajsa Sundin. Tillsammans går man igenom dem. Allt ifrån elementära insatser, som att ändra namn, plats och tid, till samtal om olika typer av text.

– Man kan arbeta väldigt konceptuellt med de privata frågorna. Man skriver inte mindre ur sin erfarenhet bara för att man inte skriver öppet självbiografiskt eller narrativt.

 

Långt bort från svenska folkhögskolemiljöer, på andra sidan Atlanten, sitter Lotta Vilde Wahl. Flera månader om året bor hon i Los Angeles för att kunna fokusera på sitt skrivprojekt. Lotta Vilde Wahl har inte gett ut något tidigare, men drev under några år den legendariska och bland annat HBTQ-profilerade boklådan Hallongrottan på Södermalm, och kom genom författarsamtal i kontakt med människor som skrivit självbiografiskt – och som ibland fått betala ett högt pris för det.

Hennes eget romanmanus rymmer varken trauman, övergrepp eller komma ut-kriser. Ändå präglas skrivprocessen av oro för hur hennes mamma ska reagera.

– Det är ingen elak bild, inte alls. Ändå är jag jätterädd att såra henne. Jag brottas med detta hela tiden.

Storyn kretsar kring en arbetarklasstjej vars mamma är besatt av My Fair Lady-historien. Hon vill göra sin dotter till en fin dam, och skickar henne till både talpedagog och charmskola. Talpedagogen upptäcker dotterns fallenhet för sång och lobbar för att hon ska gå Operahögskolan, vilket gör mamman bestört. Varje gång som drömmen om att se flickan klättra på samhällsstegen är på väg att slå in, slår också mammans mindervärdeskomplex till och hon drar dottern tillbaka.

– Det som är känsligt är att det handlar om klass. När man är klassresenär är det så många krockar som är smärtsamma. Att vara bortkommen i sin nya miljö samtidigt som man börjat se på sin familj med nya ögon, vilket gör att delar av en kanske skäms för sitt ursprung. Allt det händer bokens huvudperson och jag är rädd att min mamma ska ta illa upp.

Huvudpersonens berättelse är nämligen också Lotta Vilde Wahls. Stora delar är självbiografiska, även om hon fiktionaliserat gestaltningen. Få scener eller repliker är tagna direkt ur verkligheten, men tiden (80-tal) och platsen (Göteborg) är desamma.

Just nu överväger hon att byta ut en yrkestitel. Någon är frisör, kanske ligger det för nära verkligheten.

– Jag funderar hela tiden på sådana saker. En gång frågade mamma vad jag skriver på. Jag svarade att det var en uppväxtskildring. »Vilken uppväxt då?«, frågade hon. Jag blev helt ställd och sade något om att det handlade om en 15-årig tjej som växer upp. Jag kunde inte säga att det är min egen.

Trots avståndet till Sverige är hon kurskamrat med Felix Ström; en stor del av undervisningen sker på distans. Givetvis har klassen diskuterat hur anhöriga kan komma att ta emot de manus de skriver. En del är offensiva och säger att »det här är min historia, jag måste vara sann mot mig själv«. Andra är försiktiga.

Själv befinner hon sig trots sin ängslan någonstans mittemellan. Nog har hon kunnat skriva med självförtroende och styrfart. Dessutom: så läkande det varit.

– Genom att skriva slutade jag vara arg på min mamma. Jag har skrivit passager ur mammans synvinkel, där hon blir jättearg på dottern. Nu förstår jag henne bättre.

En som dagligen får hantera dilemmat med anhörighänsyn i litteraturen är Daniel Sandström. Han är litterär chef på Albert Bonniers Förlag med överblick över de uppemot 3 000 manus som skickas dit varje år.

Här finns såväl konventionella berättelser som sådana som vill bryta ny mark. I en hel del texter kan man se att det finns en självupplevd story i botten, och även i Sverige märks framväxten av nya genrer som The Lyric Essay, en blandform av självupplevt och resonerande, och Memoirs, som kretsar kring ett specifikt utsnitt av berättarens liv.

– Frågorna om det biografiska finns helt klart på agendan. Många lockas av att gestalta och iscensätta sig själva. Både i vardagsliv och bland uppburna författare ser man hur folk beskriver sina liv. Det är en praxis som brett ut sig.

Samtidigt är medvetenheten inte lika stor när det gäller följderna. Daniel Sandström säger att det är lite av förlagets skyldighet att väcka frågan. Det betyder inte att svaret är givet. Men de måste ändå fråga: »Förstår du konsekvenserna?«

Han vill uppmuntra till både frimodighet och ansvar. Gå dit det bränns! Det är där den viktiga konflikten finns.

Men lita också på magkänslan.

– Om något inom dig säger »Det där kan jag inte skriva förrän mina föräldrar är döda«, då ska du kanske lyssna på det. Kan man inte så kan man inte. Det kan finnas en frigörande effekt i att veta att man inte blir läst av dem som det handlar om.

 

För vem är det svårast att skriva om sitt liv – den nyblivne eller erfarne författaren? Daniel Sandström är inte så säker på svaret; det är alltid svårt att bedöma hur anhöriga kommer ta berättelsen. Han nämner nyss bortgångne Jaques Werup, som tidigt i karriären gav ut Swiss Made, en bok som orsakade en djup spricka med hans bror.

– Werup var ung och kaxig och då övertygad om att det var värt det, men betalade också ett pris. Har du gjort den typen av val kan det vara svårt att reparera. Samtidigt finns den risken kvar långt upp i åren, även om du heter Knausgård eller Norén. Människor kliver hela tiden in och ut ur din berättelse.

Den biografiska berättelsen kan vara både tvångströja och befrielse. Å ena sidan finns en risk i att tidigt bränna av den, man kan ha svårt att ta sig vidare. Det finns ett antal exempel på författare som blivit uttömda på en bok.

Å andra sidan finns gott om exempel på hur den självbiografiska berättelsen förvaltats och räckt ett helt författarskap. Man får mycket gratis; det nakna och autentiska.

– De riktigt stora självbiografiska texterna skrivs nog många gånger. En och samma författare bearbetar sitt grundtema i olika texter och tekniker. Att vara författare på sikt är att variera sin berättelse.

Hänsyn mot de levande kan tyckas nog så stort. Ibland sträcker den sig dock ännu vidare. Catherine Kihlström är kurskamrat med Felix Ström och Lotta Vilde Wahl. Hon sitter på en skatt. En stor samling brev från korrespondensen mellan sin farmor och dennas brevvän. De började skriva till varandra när de var tolv år och fortsatte hela livet. Catherines farmor föddes 1906, och i botten finns en fantastisk berättelse om farmorsmor, med ingredienserna Stor passion, Förbjuden kärlek och Oäkta barn.

Avlägsna släktingar finns i livet. Men det är inte dem Catherine Kihlström tänker mest på, utan på de som kommer efter. För att de ska ha rätt till sin egen historia känner hon plikt att återge den så väl hon kan.

– Detta är min släkts arv! Jag har själv vuxit upp med de här berättelserna, de är farmors och farmorsmors. Om jag förvanskar dem förs de vidare på ett annat sätt än tidigare, då är de inte längre min släkts historia, och då är skulden till det min.

Vi är alla berättare av våra historier, säger hon. Klart de förvanskas på vägen.

– Men att medvetet förskjuta storyn för att skapa sensation känns så i grunden fel. Då sviker jag de som kommer.

En författare måste ha moral. Catherine Kihlström är bestämd när det gäller etiken. Samtidigt är hon lika bestämd när det gäller grundprincipen: En författare måste vara fri! Sanningskrav vägs mot fantasi och berättarlust.

Idealen står mot varandra. Kämpar sin kamp inuti den som skriver. Hur sätter man ner foten när tvivlet slår till? Kanske är det en tröst att författandets dilemma i grunden sträcker sig långt utöver konsten att skriva. Egentligen rör det alla.

Det menar Felix Ström, han med sagan inspirerad av Odyssén och Evert Taube. Varje människa omskapar kontinuerligt berättelsen om sig själv utan att någonsin skriva en bokstav. När Felix var pojke och sa »Mormor, berätta hur det var när du var liten!«, brukade han få höra historien om hur de bodde i Hudiksvall, där mormors far jobbade som handelsman och så småningom dog på grund av nerverna.

Sanningen var att Felix mormors far tog livet av sig på vinden och lämnade frun kvar med 14 barn och en religiös psykos.

Borde mormor ha sagt sanningen? Visste hon ens vad den var efter att så länge ha berättat fram sitt eget liv på annat sätt?

– Oavsett vilken version av sanningen vi berättar gör vi oss skyldiga till en sorts övergrepp. Varje berättelse inkräktar på de anhörigas möjlighet att kunna formulera sin egen historia. Men så har berättandet i alla tider sett ut. Och människor har trots det ständigt återerövrat sanningen om sitt liv.