Det tomma arket. Författarskapets symbol och sinnebild för skrivandets alla lockelser: friheten, möjligheterna och för hur allt kan börja på nytt!
Samtidigt det andra. Själva orsaken till att man alls sitter vid det där arket: Historien, erfarenheterna och bagaget som tränger fram och vill gestaltas.
Frågan är bara hur.
Utöver hela det batteri av form- och innehållsval som varje skrivande människa ställs inför finns också de moraliska. I centrum för dem den känsligaste av alla: Tänk om jag sårar mina nära? Tänk om mamma blir kränkt, tänk om storebror bryter kontakten? Oavsett om en berättelse är självbiografisk eller fiktiv finns författarens tidigare liv med i skrivprocessen, sätter spår och kan komma att avkodas av de anhöriga.
Publicerades 16 september 2017. Artikeln är skriven av Kristina Lindh.
Rekommenderas för dig
Läs vidare
- Agneta Pleijel: »Man skärskådar sig själv«
- Merima Dizdarević: »Jag ville inte berätta allting rakt ut«
- Sofia Parland: »En större utforskning av vad sorg, våld och krig gör med en människa«
- Linn Ullmann om att glömma och skapa
- Atefeh Sebdani: »För första gången som vuxen har jag gråtit över mig själv«
