Klyschor som kladdar ner

»Undvik klyschor«, lyder ett av de första råden till alla med litterära ambitioner. Men hur vet du när du fastnat i språklig kvicksand? Dessutom: så kan du använda klyschor på ett konstruktivt sätt.

I ett avsnitt av komediserien Solsidan får Fredde (Johan Rheborg) en ny kollega som verkar väldigt trevlig. Men ganska snart blir Fredde varnad av en annan kollega; »Han kallas Kliché-Kjelle, så fort man inte talar jobb så säger han bara självklarheter. Det är oerhört frustrerande.«

Mycket riktigt. Efter att ha umgåtts med »Kliché-Kjelle« en helg och fått tjogvis »den som väntar på något gott« och »endast Sverige svenska krusbär har« staplade på varandra, ryter Fredde till: »Kan du säga något som inte finns förevigat på en väggbonad?«

Nej, klyschig vill ingen vara, vare sig som person eller i sitt skrivande. Men vad är egentligen en klyscha? Själva ordet är slang för kliché, från franskans clicher som betyder »göra ett avtryck« eller »avbilda i en formbar massa«. Klyschorna uppstår när många människor finner ett specifikt uttryck användbart, och börjar nyttja det mer och mer – de mångfaldigar så att säga samma »avtryck« som alla andra.

− Till slut blir det ett fast uttryck som vi upplever som överanvänt och slitet, något som mist sin laddning, säger Anna Vogel, universitetslektor på språkvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet.

− I kommunikation vill man tvärtom gärna känna att text och tal är genuina, att språket och formuleringarna föds i stunden och är särskilt ämnade just för mig som läser eller lyssnar.

Oftast är det idiom eller fasta uttryck som förvandlas till klyschor, men även enskilda ord kan drabbas. Anna Vogel menar att ju mer unik formuleringen är, ju mer den från början sticker ut, desto mindre upprepning tål den. Ett ord som »och« blir aldrig en klyscha eftersom det inte gör anspråk på att sticka ut, och inte heller på att ge en träffande bild av något.

Annons

− Jag minns själv när jag och några vänner tittade på fotboll med en kille som just lärt sig svenska och han sa att »det luktar mål«. Kul uttryck, tänkte vi, men när han sa det gång på gång blev det en annan sak. Man vill inte att det ska »lukta mål« varje gång ett lag närmar sig en målchans.

 

I vardagligt tal kan klyschor förlåtas och till och med fylla en funktion, om man nu inte går till överdrift som Kliché-Kjelle. Var uppmärksam på dig själv under en dag – det  slinker säkert ur dig några »tårta på tårta«, »tänka utanför boxen« eller »damerna först« (särskilt om du är politiker eller idrottare).

− Tal innehåller ju ofta jargong, ett sätt att skämta som skapar gruppgemenskap, typ att säga »jämna plågor« när någon frågar hur man mår. Den klyschan känns ganska hemtrevlig, tycker i alla fall jag, säger Anna Vogel.

− Publicerad skrift är beständig på ett annat sätt och då krävs det att språket är mer hållfast. Att i löpande text skriva att någon upplever tillvaron som »jämna plågor« fungerar inte bra.

 

Enligt ordböckerna är en klyscha kopplad till språket, men i dag används begreppet bredare än så. I norska TV-serien Skam anklagar Noora snygge William för att vara en kliché, och menar då att han inte är en riktig sammansatt person utan en stereotyp. Inom fiktionen brottas vissa genrer, till exempel fantasy och deckare, i  högre grad än andra med klyschor vad gäller dramaturgi och karaktärer. I den förra är en kliché ett föräldralöst barn som är utvalt för att rädda världen från ondska, i den senare en ensamstående alkoholiserad kommissarie med en komplicerad relation till sitt enda barn. Men båda kan fylla en funktion, enligt Anna Vogel.

Klyschor som stjälper

Fasta uttryck. Vissa vanliga uttryck, särskilt sådana som bygger på ovanliga ord, slits snabbt. »Hon har kunnat hugga ved sedan barnsben« bör hellre bli mer specifikt (»hon lärde sig hugga ved innan hon började skolan«) eller få en enklare form (hon lärde sig hugga ved redan som barn). Andra exempel: gå av stapeln, darra på manschetten.

Förutsägbara miljöbeskrivningar. Stekande solar, böljande landskap och asfaltdjungler har vi alltför många. Vädrets psykologi tenderar också att bli lättprognostiserad: hetta »gör folk galna« eller »får allt att stå stilla« – diametralt motsatta effekter men lika klyschiga båda två.

Annons

Kalkerade karaktärer och känslor. Den ensamme alkoholiserade kommissarien, den übersmarta datahackern som inte ser mycket ut för världen. Hjärtan som dunkar i bröst, folk som höjer på ögonbrynen. Återigen: fördjupa bilden – eller förenkla. Att någon »såg förvånad ut« många gånger i din bok är OK, men »höja på ögonbrynen« bör ingen göra mer än högst två gånger.

− Här ligger klyschorna på en annan nivå, i form av ramar och förväntningar för en viss genre. Det ska dyka upp ett polispar som bråkar, det ska finnas en resa i tiden eller vad det nu kan vara.

Författaren Christina Erikson har funderat över fenomenet i relation till sitt eget skrivande. Hon hade tidigare gett ut fyra böcker på olika förlag men det var först 2018, med den Bonniersutgivna deckaren Din vän Forsete, som hon fick sitt riktiga genombrott.

− I mina andra böcker utgick jag ofta från vad jag trodde att folk skulle vilja läsa och vad förlag skulle kunna vara intresserade av, vad som var populärt just då. Och då blir det ju lätt lite klyschigt.

− När jag sedan började på den här nya serien hade jag tröttnat på kommissarier med skrynklig trenchcoat, alkoholproblem och störda relationer.

I Din vän Forsete sker en rad bestialiska mord på unga kvinnor. En kommissarie misstänker att en psykopat ligger bakom. Till sin hjälp tar han en författare som under många år levt med en psykopat. Så långt är intrigen konventionell. Men Christina Erikson ville gå på djupet med psykopat-tematiken, göra upp med klichén som enligt henne finns i många böcker.

− Jag växte upp med en psykopat i min närhet, så jag har varit tvungen att studera fenomenet väldigt noga. Längs vägen började jag intressera mig för de mönster jag såg. Det handlar ju inte främst om de galna massmördarna utan om de som finns bland oss mitt i vardagen, men som kan ödelägga familjer, arbetsplatser, liv  …

− Ofta när man läser om en psykopat så blir denne också alltmer galen ju längre storyn går, snarast psykiskt sjuk, vilket är en helt annan sak. Klyschan blir en psykiskt sjuk människa istället för en psykopat.

Christina Erikson tror att botemedlet mot klyschigt språk och endimensionella karaktärer och miljöer är just att kunna mycket om det man skriver om. Då har man skapat sig en egen bild – och behöver inte använda sig av någon annans.

− Ett tips man ofta får är »gräv där du står«, och det handlar ju faktiskt om det: att utgå från en zon där man är bekväm och hemtam, så att man kan känna, tänka och lukta på allt det som är just där och då, och inte behöver använda klyschan.

Finns det någon klyscha som du trots allt skulle vilja använda?

− Haha, ja, att någon »vaknade med ett ryck«! Ibland gör man ju faktiskt det. Man rycks ur en mardröm eller hör ett ljud, och blir livrädd. Det är svårt att beskriva den känslan på ett annat sätt. Det vore trevligt om man fick använda det uttrycket någon gång, men det går ju inte, det är fullständigt uttjatat.

 

Artisten Joni Mitchell har berättat att hon fick det viktigaste rådet för sitt skapande redan från sin grundskolelärare. Han sa till henne att alltid läsa igenom sina texter och markera alla uttryck som var slitna. Med andra ord: sätta på sig klyschglasögonen.

Men vem avgör vad som är för slitet? Bland skrivlärare är diskussionen populär i fikarummet, säger Hanna-Linnea Rengfors på författarutbildningen vid Jakobsbergs folkhögskola.

Klyschor som hjälper

Språkliga tics. Vi har alla våra favorit- och utfyllnadsord. Vad är det för skillnad på en person som överanvänder »typ« och en som inleder varannan replik med ett instämmande »Exakt!«? Det är ofta effektivt att mejsla fram en karaktär med sådana tics. Tänk på att de måste sticka ut, en överdos »liksom« riskerar att tolkas som författarslapphet och inte karaktärsbyggande.

Modeord och branschlingo. För några år sedan skulle du vara »stresstålig och flexibel«, nu ska du ingå i en »agil organisation«. Bådadera innebär att du ska förbereda dig på att jobba stenhårt med vilka arbetsuppgifter som helst, utan planering och framförhållning. Men orden måste bytas med jämna mellanrum för att dimridåerna inte ska bli för genomskinliga och för att konsulterna ska få nya grepp att sälja in. Den här typen av begrepp visar om någon är en in- eller outsider i ett visst sammanhang, men kan också gestalta ängslighet eller distanslöshet. Fundera över vilka ord du förknippar med till exempel 70-talets respektive 00-talets arbetsliv eller sportvärld.

Samma klyscha, olika betydelse. »Hur är läget med dig nuförtiden?« »Jämna plågor.« Det klyschiga svaret på den ärligt intresserade frågan får en betydelse om det sägs av en man som nyss mist sin son (mannen har inte tagit in vidden av förlusten – eller vill inte tala om saken med den som frågar) och en annan betydelse om det sägs av en hurtfrisk chef av The Office-typ.

− Klyschor väcker mycket känslor. För språket förändras, inget är en klyscha från början. Någon sätter fingret på något så bra att andra börjar upprepa samma uttryck, och så blir det till slut överanvänt.

Den som skriver kan därför själv tycka att ett visst ord eller uttryck är fräscht. Men personer som arbetar mycket med text blir extra känsliga för upprepningar och trender, tror Hanna-Linnea Rengfors.

− En av mina kollegor säger att det uttryck hon oftast stryker i texter är »gå sönder«. Det är välanvänt i såväl dramatik som innerliga kärleksdikter och prosa. Inte bara folk och relationer går sönder, utan också språk, tystnader och samhällsfunktioner.

− Om du faktiskt känner det som att du går sönder, då kanske du skriver precis så och tycker att det känns äkta. Därför behöver du någon annans ögon. Genom att låta andra läsa dina texter, och genom att själv vara nyfiken på språk och läsa mycket, kan du undvika de värsta fällorna.

Vill Hanna-Linnea då portförbjuda klyschor? Tvärtom. Används de på ett medvetet sätt kan de bli mycket effektiva vid gestaltningen av en karaktär. Få som vill skriva en någorlunda konstnärlig kärleksdikt skulle använda frasen »du är som en ros«. Lägger man däremot orden i munnen på en romankaraktär hamnar saken i ett annat läge.

− Om jag i en prosatext låter min huvudkaraktär, läraren Erik, 47 år, säga till en yngre kvinnlig elev att »vet du, när jag ser på dig tänker jag att du är som en blomma, en ros som jag vill plocka«. Då säger det väldigt mycket om honom och plötsligt är det inte riktigt en klyscha utan ett sätt att gestalta den karaktären. Men nu hör jag ju att hela situationen i exemplet blir en klyscha i sig, som jag måste förhålla mig till …

En annan klyscha, som ständigt återkommer och som Hanna-Linnea själv kommit på sig med att använda, är en berättelse eller ett kapitel som börjar med att någon vaknar, inte sällan ur en dröm, och slutar, trots att det kan ha gått fyrahundra sidor, med att personen somnar. Kanske är det inte så konstigt. Så ser ju faktiskt våra dagar, våra liv, ut. Vi vaknar, vi somnar. Vi föds och vi dör. Våra hjärtan går sönder. Det går kalla kårar längs ryggraden när vi blir rädda. Vi får fjärilar i magen när vi är kära.

Det leder till frågan: är inte verkligheten en klyscha?

− När jag känner att mitt hjärta går sönder av kärlek, så kommer det att kännas starkt och kanske helt nytt för mig. Men mängder av människor har känt samma sak före mig. Vi människor är i stort sett likadana och upplever samma sak om och om igen. Mänsklighetens känslor utvecklas inte på det sätt som vi kräver av litteraturen, säger Hanna-Linnea Rengfors.

− På det sättet finns det något fint i klyschorna. Det handlar ju om att vi lever i samma värld, att vi lyssnar på varandra, att vi uppskattar en god idé eller bild, och att vi bjuder varandra på vårt gemensamma språk.

Rekommenderas för dig