Skrivmaskinen var revolutionerande på sin tid och dess inverkan på vår nutid är större än vad vi ofta tänker på. Som tangentbordets layout, för att ta ett exempel: QWERTY-layouten skapades för att vi inte skulle skriva för snabbt, då fastnade nämligen armarna som smällde ut bokstäverna i varandra och du fick avbryta för att reda ut trasslet. Att aktivt begränsa skrivhastigheten låter absurt idag, men det var verklighet då.

I dag tilltalar skrivmaskinen dels av nostalgiska skäl, och dels av fokusmässiga. Det finns en vits med verktyg som gör en sak – men som gör det väl – och för flyktiga författarsinnen så lockar det påtvingade fokuset. Skrivmaskinen har inte femtioelva fönster bredvid varandra, det ligger inte en röra av mappar och filer på skrivbordet, den kräver inga omstarter efter påtvingade uppdateringar, och den har ingen inkorg som pingar konstant varje gång du får e-post, en livsviktig tweet om katter eller en ny like på Facebook. Skrivmaskinen skriver bokstäver på ett papper. Punkt.