I nöd och lust

Redan som tioåringar skrev de en ­deckare ihop. En blöt midsommar 25 år ­senare beslutade sig Peter Nyström och Peter ­Mohlin för att plocka upp tråden. Det här är en livslång berättelse om att skapa tillsammans.

Om det inte hade varit för att deras mödrar kände varandra hade Peter Nyström och Peter Mohlin aldrig blivit vänner. Därmed hade världen gått miste om ett lyckat författarskap och det här ­reportaget hade aldrig blivit skrivet. 

Eller så hade de funnit varandra ändå. De är lika gamla, bär samma förnamn, har samma arbetarklassbakgrund och började i samma skola. Kanske hade de ändå funnit en gemenskap i fantasins värld.

Men det var alltså mammorna som tussade ihop pojkarna dagen då de började första klass. De drogs till varandra direkt, och redan den där ­första skoldagen följde Peter Nyström med den nya klasskamraten »Mollan« hem. I en gul tegelvilla på Drottninggatan i Åmål började de bygga en bilbana, som snabbt växte i omfång. Till slut räckte rummet inte till, den fick fortsätta ut på balkongen. De två sjuåringarna arbetade i samförstånd, drev varandra till att komma på ännu fler, ännu häftigare lösningar. 

På något vis blev ett plus ett tre.

 

Peter Mohlin och Peter Nyström fortsatte att träffas i stort sett varje dag och bygg- och skaparprojekten avlöste varandra. De hade alltid något på gång. Några år senare, när de lärt sig att skriva, författade de stafetthistorier på skrivmaskin, skrev teatermanus, satte upp egna pjäser och bidrog generöst till roliga timmen i skolan.  

En dag fick klassen i uppgift att skriva en berättelse. Peter och Peter ville skriva ihop och fröken Gunnel, som uppmuntrade all form av kreativitet, placerade tioåringarna i kartrummet. När två timmar gått var de långt ifrån färdiga. Fröken Gunnel lät hängivenhet gå före plikt. Medan eftermiddagens lektioner pågick, satt Peter och Peter i kartrummet och fyllde skrivhäfte efter skrivhäfte. Berättelsen döptes till Leva med skulden och var inspirerad av Agatha Christie. Texten var högtravande men påfallande välskriven för att vara författad av två tioåringar. »Ni har nog en deckarframtid«, berömde fröken ­Gunnel.

Annons

Den eufori som uppstod när de skapade ihop drev Peter och Peter framåt. Åmål var tillräckligt stort för att ha ett levande kulturliv med årliga musik- och kulturfestivaler, och tillräckligt litet för att två driftiga tonårsgrabbar som ville sätta upp föreställningar och revyer skulle få stöd och uppmuntran. De åkte ut till gatufestivaler och dansbanor för att tjuvlyssna och hitta karaktärer, och rekvisitan hämtades där det fanns möjlighet – båda minns när de bar en säng tre kilometer från Peter Mohlins farfar till teaterlokalen. Att ge upp var aldrig ett alternativ.

– Jag tror att ur ledan föds det grejer. Det är bra att ha tråkigt ibland, för då måste man till slut ta tag i det och göra något, säger Peter Nyström.

Föreställningarna de satte upp drog publik. Peter och Peter blev kända som stadens komiker, ett slags kreativt nav som drog till sig andra ungdomar i Åmål.

Men de gick inte i takt på alla områden. Peter Mohlin prioriterade skolarbetet och var elevrådsordförande, Peter Nyström var något av en slacker och tog pluggandet med en klackspark. Medan Mohlin gjorde läxorna, hängde Nyström i lillebrorsan Fredriks rum och spelade TV-spel i väntan på att Mohlin skulle bli klar. Mohlin gick samhällsvetenskaplig linje, medan Nyström valde barn- och fritidsprogrammet, som hade rykte om sig att vara kul och enkelt. Och sedan började … livet. Mohlin kom in på Journalisthögskolan i Sundsvall, Nyström pluggade teater och regi i Göteborg. De började blicka åt olika håll: nya vänner, partners, studier. Andra drömmar, annat fokus.

 

Peter Mohlin började sin journalist­karriär som reporter på hemtrakternas Nya Wermlands-Tidningen. Efter journaliststudierna fick han ett reporterjobb på kvällstidningen GT och anställdes sedan på kundtidningsföretaget Tidningskompaniet i Göteborg, där han avancerade till VD och ägare. 2010 var han en 34-årig driven entreprenör som jobbade 60 ­timmar i veckan och var – ganska less. Framgångarna drev honom längre och längre ifrån det han älskade mest: det kreativa arbetet. 

Ungefär samtidigt började Peter Nyström känna att arbetet som manusförfattare och dramatiker inte längre var tillräckligt stimulerande. Han hade skrivit manus till allt från deckarpjäser till sommarföreställningar på Astrid Lindgrens värld. Roliga jobb, men inte så djuplodande.

– Jag ville något annat, något mer. Skriva på djupet och utveckla karaktärerna.

Annons

Vännerna hördes och sågs ibland, men det var länge sedan de liksom … skapade någonting tillsammans. Ingen av dem hade talat med den andre om att de saknade något, längtade någon annanstans.

Så blev det midsommar; en helg då svenskarna flyr stan. Söker sig till barndomsvännerna, landsbygden, rötterna. Mohlin brukade bjuda in till midsommarfest på sin mormors gamla gård några mil utanför Åmål, ett ställe med lada, omgivet av ängsmark och åkrar. Nyström och hans familj kom dit, förstås. Sitta i ett partytält. Grilla. Kasta pil. Gå ner till stranden; barnen som ränner omkring. Och när de små somnat: dricka en snaps, minnas vad man drömt om, fundera över hur det blivit, kanske dricka en snaps till – en liten bara – och tänka att det fortfarande finns tid till förändring. Mohlin ville i vanlig ordning nattbada, Nyström tyckte som alltid att det var för kallt.

Morgonen kom, festdeltagarna vaknade. Lätt bakfulla begav sig Peter och Peter till Säffle för att proviantera. De började prata om en TV-serie de båda hade sett, och som ingen av dem gillade.

– Hur kunde de ens få göra en så dålig serie? Det var helt sjukt, tyckte vi, att så många serier antingen hade en bra intrig men med så tunna karaktärer att det blev pekoral – eller så var karaktärerna intressanta men storyn haltade. Medan vi parkerade bilen och gick mot mat­butiken bestämde vi att vi skulle skriva en TV-­serie. Och den skulle ha en sjyst intrig och bra ­karaktärer!

Peter Nyström spricker upp i ett leende. Berättar att idén skrotades när de kom på att deckar­serier oftast baseras på böcker, och att det nog snarare var en bok de skulle skriva. När tanken väl fått fäste insåg de hur mycket de hade saknat »leken« och det speciella sound som uppstod när de samarbetade.

De flesta hade nog ändå, när vardagen knackade på igen, låtit ett så ambitiöst projekt rinna ut i sanden. Men Mohlin och Nyström var fast beslutna att fullfölja sina planer. Att det var en spänningsroman de skulle skriva var givet; bägge älskar deckare och true crime.

– Vi ville kombinera en bra story med psykologisk skärpa. Tänk en traditionell hamburgare, men med de allra bästa råvarorna! Vi ville ha ett rakt och effektivt språk, distinkta miljöbeskrivningar, ett rafflande tempo och karaktärer som gör saker, snarare än tänker i inre monologer. 

De bokade in sig på en kursgård. Tog långa promenader och spånade idéer. Sedan benade de upp tankarna. Vad var trovärdigt? Spännande? Så mejslades en intrig fram och ett synopsis med kapitel tog form under långa helger i Mohlins mormors hus – där fick de vara ifred. Ibland skrev de till klockan fem på morgonen. Snart la de all ledig tid på skrivarbetet, sam­tidigt som de fortsatte att gå till sina vanliga jobb.

– Det var svårt att inför familjen försvara vad vi sysslade med. Vårt arbete genererade inga pengar, inget konkret att ta på. Det framstod som något slags luftslott, säger Peter Nyström, som till sist fick ta ett snack med sin dåvarande sambo.

– Jag förklarade att detta var vår dröm och att jag måste fortsätta. Att det var väldigt viktigt för mig.

 2013 hittade Peter och Peter en agentur som trodde på dem. De skrev ett avtal och när manuset var färdigt kontaktade agenturen en rad ­förlag.

– Vi kände att allt hade gått för lätt, vi nästan flög fram, säger Peter Nyström.

Men manuset blev refuserat. 

Av samtliga tio förlag som hade läst det.

Mohlin och Nyström föll ner i en grop av misströstan och ­besvikelse.

 

De läste ändå den feedback de hade fått på manuset. Det visade sig att de fått godkänt på tempo och dramaturgi, men sämre betyg på karaktärerna – de var endimensionella och lite för lika både varandra och författarna i ton och karaktär. 

Efter att ha processat synpunkterna och insett att det låg mycket i dem, beslutade sig Peter och Peter för att göra ett nytt försök. Jobba ihop klarade de bevisligen. Nu handlade det om att prestera bättre. De började att skriva på något helt nytt, en story om en säregen kriminalare med ett mörkt förflutet. 

När de hade hunnit halvvägs med manuset kom nästa bakslag.

 – Vi hade fram till dess inte dragit in en krona och på ett möte med vår agentur kände vi båda vartåt det lutade. Det var ett typiskt göra slut-möte, trots att de inte sa det rent ut just då. Men veckan efter kom beskedet. Plötsligt kändes det som att vi varken hade en bok eller någon som kunde hjälpa oss att få ut den – om den någonsin blev klar. Vi bröt bokstavligen samman, säger Nyström.

Mohlin hade hunnit sälja sitt företag för att satsa på sin dröm. Han hade visserligen pengar så att han klarade sig, men vilsenheten slog klorna i honom. Utan ett jobb att gå till, vem var han då? Hade han och Peter talangen som krävdes?

– Vi pendlade mellan hopp och förtvivlan. Skulle vi släppa allt?

Till sist fortsatte de, men med mindre energi. De var trots allt två okända killar från Åmål utan agentur. Kanske inte den duo som förlagen drömde om?

Under den här perioden hade Nyström dessutom ett trassligt privatliv. Han hade två barn med två olika kvinnor och tillbringade mycket restid i bilen för att kunna umgås med sina barn. 

Han var trött, och lika vilsen som Mohlin.

– Bokskrivandet blev mitt andningshål. Att fly in i fiktionens värld och fokusera på målet höll mig flytande. Vi försökte hitta vår fighting spirit och skriva klart den där jäkla boken! Vi ville inte släppa vår dröm.

Det kändes åtminstone skönt att vara två.

– När en hade en svacka fanns den andre där för att lyfta och driva på. Är man ensam kommer självtvivlen lätt: »Vad håller jag på med?«, säger Nyström och fortsätter:

– Efter att ha stångats med ett språkligt problem kändes det fint att få ett SMS sent på kvällen från Mollan: »Vad tror du om att vi gör så här?«.

I början av 2018, nästan åtta år efter midsommarfirandet, var manuset till sist klart. De skickade det till nio agenturer. Åtta tackade nej. 

En sa ja.

Och den här gången gick det fort. Bara några månader efter att de hade skrivit avtal med ­agenturen, antog Norstedts manuset. I april 2020 gavs debutboken Det sista livet ut. »En ­författarduo med en berättarförmåga bortom det vanliga«, skrev Dagens Nyheters deckarguru Lotta Olsson, och när boken utsågs till Årets deckardebut vid Crimetime Award beskrev juryn boken som »en gedigen och mogen debut« där »viktiga frågor om klass, identitet och lojalitet får ta plats utan att historien tappar sitt höga, bladvändarvänliga tempo.«

Det sista livet flög högt på försäljningslistorna, och redan efter sommaren hade översättnings­rättigheterna sålts för 15 språk – och boken skulle lanseras i USA.

 

Ett år efter debuten träffar jag Peter Mohlin och Peter Nyström i en hotellobby i centrala Stockholm. De sitter tillbakalutade i en snygg men svårt obekväm soffa, och har på kort tid gått från aspirerande till väldigt etablerade författare.

De ska strax till förlaget för att ta emot statyetten »Norstedtaren«, en belöning för att debut­boken sålt över 100 000 exemplar. Samtidigt befinner de sig mitt i lanseringsarbetet av uppföljaren, Den andra systern. Men det som rör sig mest i Peters och Peters huvud just i dag är den tredje boken. De ska för första gången presentera sitt synopsis för sin förläggare. Mohlin visar en bild i sin mobil på en vägg översållad med post it-lappar.

– Här är hela storyn. Karaktärer, dramaturgiska bågar och handling … men vi ska berätta fritt, som en saga. 

De är taggade inför mötet, men också lite nervösa.

– Hoppas hon gillar det. För även om detta är vår tredje bok finns ju inga garantier för att de vill ge ut den, säger Mohlin.

Båda tycker att den roligaste fasen i arbetet med en bok är just denna: att mejsla fram ett ­händelseförlopp, utveckla karaktärernas psykologi och drivkrafter, sätta de dramaturgiska bågarna och bolla idéer och infall. Tills allt ­sitter där det ska.

– Men den tydliga stadga vi ger en karaktär i planeringsstadiet kan ändras senare, när vi ­skriver. Karaktärerna börjar leva sitt eget liv, någon gör något oväntat … då får vi klura ut hur vi ska fortsätta på den nya vägen och ändå hålla ihop berättelsen, säger Nyström.

– Det kan uppstå ett läge där intrigbågens mekanik plötsligt står i kontrast till karaktärens psykologi. Då är det bara att ta tag i det nya scenariot, för det kan bli ännu intressantare än det ursprungliga.

Mohlin & Nyström

Födda: I Åmål 1976.

Familj: Peter Nyström har barnen Smilla, 13, och Nicholas, 8. Peter Mohlin är gift med Anna och har barnen Märta, 10, och Ellen, 7.

Bakgrund: Peter Nyström är skådespelare, manusförfattare och regissör. Peter Mohlin är journalist och kundtidningsentreprenör.

Aktuella med: Sin andra kriminalroman, Den andra systern. Skriver ­också på ­seriens tredje bok. Debutromanen Det sista livet kom 2020.

Han byter en snabb blick med Mohlin. Det omedelbara samförstånd, den omedelbara igenkänningen, som de fann hos varandra som sjuåringar finns kvar. Peter och Peter är båda långa och smala, har liknande klädstil och bär skägg, även om Nyströms är mer oansat. Det är han själv som lakoniskt medger detta faktum. En gång slacker, alltid slacker.

Numera är de åter det radarpar de en gång var – ja, nästan ännu mer.

– Jag tror att det är ganska ovanligt att två män har en nära vänskap under så lång tid. Vi gillar att göra saker ihop, precis som de flesta kill­kompisar, men vi kan också prata om jobbiga, personliga saker, säger Peter Nyström.

– Eller hur? Vi kan ägna en halvtimme varje morgon åt att prata om hur vi mår, skrattar ­Mohlin.

Deras gemensamma referensramar och barndomsupplevelser är en viktig pusselbit också i deras skrivande – det sparar tid och energi att inga förklaringar behövs. 

– Peter kan referera till en person eller en viss miljö i Åmål, och då vet jag direkt vad han menar, säger Mohlin. 

 

Men karaktärerna i deras böcker är numera långt ifrån dem själva, och långt ifrån barndomens vänliga Åmålsbor. Den före detta FBI-agenten John Adderley är en världsvan svart svensk-amerikan som klär sig flott, har dyra vanor och inget vet om den svenska jantelagen. Politiskt korrekt kan han inte stava till.

Nyström berättar att de ville skapa en otypisk kriminalare, med ett beteende som ofta krockar med omgivningen.

– Vi reflekterar ständigt kring hans person. Vad skulle vara typiskt för John att göra i en given situation? Och så stretchar vi det så långt det går. När han blir ombedd att ta köksveckan på polisstationen i Karlstad, vilket han anser inte är hans jobb, vräker han ner all smutsig disk i en sopsäck och slänger den.

Med sina olika yrkesbakgrunder, och olika personligheter, kompletterar författarna varandra under skrivprocessen. Nyström har känsla för dramaturgi och dialog, Mohlins styrka är erfarenheten av att skriva stringent redaktionell text. Han är den tuffare av de två när det gäller att ta ett helhetsgrepp om materialet, döda darlings och kapa text när tangenterna ränt iväg för långt.

– Det gäller exempelvis att inte ha för mycket tung, förklarande dialog. Då får vi zooma ut och bli de allvetande berättarna, utan att själva synas. Mest försöker vi hålla kameran lågt – det är genom karaktärerna, deras handlingar och sinnen, som läsaren ska föras genom berättelsen, säger Nyström, och berättar att de håller hårt på »show, don´t tell«. 

Idé och synopsis mejslar de fram tillsammans på en avskild plats. Därefter åker var och en hem till sig och jobbar separat med sjok om fem, sex kapitel i taget. Sedan redigerar de varandras texter och kollar att det inte finns några lösa trådar. Texterna delas i Google docs.

– Det hela blir ganska tekniskt, slår Nyström fast, men allt måste vara trovärdigt och logiskt. Sedan finns det så många slitna klichéer i deckare och vi vill vara unika. Hur kan vi hitta ett nytt sätt att exempelvis avslöja en otrohet? 

– Vi nöjer oss inte med första bästa vi kommer på. Omsorg om detaljerna är viktigt, säger Mohlin. 

Noggrannheten innebär att de ofta kör fast och nördar ner sig i något språkligt dilemma.

– Helveteskapitlet! utbrister de unisont.

Det var ett kapitel som de skrev om 24 gånger utan att resultatet blev bättre. Inte heller deras förläggare kunde sätta fingret på vad som var fel. Till slut identifierade hon problemet: berättar­perspektivet.

– Det är lätt att bli blind för texten och gå vilse bland orden. Då är det skönt att vara två och kunna bolla problemet … 

– … ja, eller bara släppa allt och sova på saken. Eller ta en promenad. Då brukar det falla på plats. Under skrivprocessen hamnar man ofta i ett flow som man inte vill bryta. Men ibland är det nödvändigt och då brukar jag sluta med en egen cliffhanger, så att jag enkelt hittar tillbaka in i texten, säger Mohlin.

Ordet cliffhanger är för dem annars förknippat med lite väl mycket spänning. Första boken avslutade de nämligen med en cliffhanger – vilket visade sig vara otroligt dumt.

– Jamen, fasen vad irriterande det var när vi skulle skriva uppföljaren, utbrister Nyström. Vi behövde ju förhålla oss till den där cliffhangern. Men hur? De som läst första boken ville veta hur det gick sen. Men nya läsare bryr sig inte och det är klumpigt att börja boken med en tillbakablick. Vi löste det … men vi gör aldrig om det.

 

Och apropå cliffhangers – var de någonsin på väg att glida ifrån varandra, på ­riktigt? 

Nej, så känner ingen av dem. Särskilt inte under vårens boksläpp, med lansering i Karlstad – komplett med en fyra meter hög modell av Den andra systern som Karlstad kommun smällt upp (efter tre veckor lossnade dock tyget och den flådiga kreationen såg på slutet ut som någon sorts schabrakomslag på dekis, men nåväl) – och bokturné i Dalsland. Det var signering i Åmåls bok- och pappers­handel en klar och kylig aprildag, kö utanför bok­handeln och en stark känsla av att äntligen … få komma hem. Åmålsbor är i Dalsland kända för att vara påfallande vänliga, och både de bekanta ansiktena och de nytillkomna läsarna i bokhandeln var just uppmuntrande, hyggliga, och kanske lite stolta?

Det verkar som om Mohlin och Nyström faktiskt lyckats bli profeter i sin hemstad.

– Som författarduo är Mohlin och Nyström något nytt men i Åmål har vi ju varit »Mohlin och Nyström« sedan vi var tolv år. Vi framträdde alltid så, det var ett lokalt begrepp, och nu när man möter folk därhemma är det inte som att de är förvånade, utan de tycker mer …

Peter Nyström funderar.

– … att »ni har ju alltid hållit på. Det visste man väl, att det skulle bli nåt med er, till slut«.

Artikeln publicerades i Skriva #3 2021 (21 juni 2021) och är skriven av .