»Världen blev ännu ­konstigare när jag slutade dricka«

I två decennier sökte pianisten, låtskrivaren och poeten Matti Ollikainen ruset. Numera finner han mening i de enkla sakerna. Solljuset mot kinden. Ett gammalt kvitto bakom spisen. Och så stunderna då orden och tonerna kommer.

Ett ljust och roligt minne Matti Ollikainen har av fylla: hur han sov under flygeln en hel konsert, och vaknade först till extra­numret. Han kravlade sig upp på pianopallen och slog ner några tangenter. Publiken trodde att det var en happening att han plötsligt dök upp på scenen.

Ett annat: Hur han en gång spelade så dåligt under en konsert att ljudteknikern fick dra ned utljudet. Trots det hyllades hans pianospel i en dagstidningsrecension dagen därpå.

Eller andra, mer vardagliga minnen. Av mellanölet Norrlands ­Silver och eftermiddags-TV med Ingela Agardh. Av att träffa en vän på väg till Systembolaget, slå följe, bota bakfyllan med valium och rödvin. I essäboken Trasiga toner som kommer ut i november, där ett urval av Mattis låttexter ges ut tillsammans med hans nyförfattade essäer, ser han tillbaka på sitt drickande med ömhet:

Det fanns många fina och magiska ögonblick med spriten. Det bästa var att ensam sitta och dricka. Kunna koncentrera sig på ruset och inte sitta och pladdra med något annat stolpskott. 

Att bota en bakfylla på en kinarestaurang klockan 11.02 en tisdag i september med löven virvlande utanför fönstret. Lyssna på ljuden. Låna en bläckpenna och krafsa ner dikter på något kvitto. Visst var det ljuvliga stunder, innan allt blev svart igen.

 

Annons

Vad hjälper det att älta att man druckit för mycket?

Och ska man förneka att det i berusningen också funnits inspiration, hänryckning, kreativitet? Att det faktiskt förlöst skapandet, hjälpt en att nå fram till saker inuti en som man aldrig annars hade funnit? 

Matti Ollikainen är sångare, låtskrivare och pianist i Franska trion, ett jazz-blues-rockband som uppstod slumpartat för snart 20 år sedan. De har sedan dess gett ut tio studioalbum, turnerat ihärdigt och i olika konstellationer samarbetat med en rad kända musiker som Anna Järvinen, Håkan Hellström, Joel Alme, Hästpojken, Stefan Sundström och Björn Olsson.

Med tiden har de nått en sorts kultstatus. Ett skäl är Matti Ollikainens låttexter: muntra och underfundiga men ändå sorgliga. Skissartade och samtidigt klartänkta. Många av dem är skrivna under the influence. När Matti Ollikainen blev nykter var han 40 år, hade två små barn och hade druckit i hela sitt vuxna liv. För ett sekel sedan hade han varit en standardkonstnär. Många av de stora författarskapen har varit sprit­indränkta: Hemingway, Steinbeck, Strindberg, Proust, ­Fröding. Allihop söp de som svin och skrev fantastiska böcker. 

I dag predikar de flesta svenska författare sundhet, disciplin och nykterhet. De löptränar. Går i terapi. Ställer klockan. Äter 5:2. Sover på natten. Tar mikropauser och stretchar axlarna.

När jag berättar att många av de författare jag pratar med strävar efter att se skrivandet som ett vanligt yrke, skruvar den nu 47-årige pianisten lite på sig.

– Det låter lite farligt, det gör det faktiskt. Jag tänker mig nog att skapande behöver vara lite romantiskt ändå, även om det förstås finns många klichéer. Att bara skriva helt strukturerat … jag har svårt att tänka mig att det skulle funka för mig.

Annons

Matti Ollikainen ler, nästan ursäktande. Han är lågmält trevlig, svarar vänligt på frågorna, men orden kommer eftertänksamt, lite försiktigt. När han flyttade söderut blev det, som han skriver i Trasiga toner, en kulturchock att komma i kontakt med »det sydländska kynnet, dom hetsiga temperamenten, vredesutbrotten och den aldrig sinande svadan av ord«:

Sydlänningarna, jag menar alla dom som kom från söder om Nattavaara, var livrädda för tystnad. Efter fem sekunders tystnad, slängde dom ur sig vilken skit som helst, eller upprepade det dom precis sagt. Nåja, jag har fått lära mig att leva i den sydländska kulturen. Ibland håller jag tyst i tio sekunder på pin kiv, för att skrämmas lite, men annars babblar jag på så hövligt jag förmår. 

Sen flyttade jag till Göteborg. Så fort jag hoppat av tåget skulle någon göteborgare börja tjôta med mig. 

– Va fan, håller du på Motala? E du go i hövvet eller? 

Jag hade tydligen en väska det stod Motala på. Nej, svarade jag.

Jag behärskar inte tjôtandets sköna konst. 

 

Vi sitter på ett kedjekafé i Olskroken, stadsdelen i Göteborg där Matti bott sedan 1993. Under fem år bodde vi här samtidigt; han vet det inte, men jag såg honom då och då på Lilla Restaurangen på Olskrokstorget. Ett ställe där det gick att beställa hejdlöst billiga ölpaket (en stor stark plus fyra centiliter smaksatt sprit, det fanns fyra smaker, viol och saltlakrits och hallon och något mer) och där underhållningen ofta bestod av en asiatisk man med underligt gäll sångröst som spelade covers vid sin keyboard.

Nu är det fredag eftermiddag, och Olskroken är sig likt. Spårvagnar, duggregn, grönsaksbutiker, 40-talshyreshus. Ett konstant brus från motor­lederna, eftersom Europavägen från Malmö just här grenar upp sig i tre mot Stockholm, Karlstad och Oslo. Till Systembolaget ringlar sig kön lång. Olskroken är en centralt belägen stadsdel men här syns inte ett spår av gentrifiering, förutom möjligen en pågående fasad­renovering av ett flerbostadshus på Kobbarnas väg. 

Matti Ollikainen

FÖDD: 1973 i Ullatti, sex mil öster om Gällivare.

Bor: Olskroken i Göteborg.

Bakgrund: Pianist som fick sitt första jobb som musiker vid 14 års ålder, då han fick en förfrågan om att spela piano till stumfilm för besökarna i kåkstan i Malmberget. Började skriva poesi i tonåren, men har sedan hans band Franska trion bildades 2002 mest skrivit låttexter. Gav 2014 ut diktsamlingen Dikter 2000-2007 (2014).

Aktuell med: Essäboken Trasiga Toner – Från Tornedalen till Franska trion och Franska trions elfte album.

Matti har slagit sig ned i en soffa på kaféets övervåning. Han är klädd i svart tröja och svart kavaj, svarta byxor, svarta glasögon och fot­riktiga svarta gymnastikskor från Asics. På ­bordet framför sig har han placerat en kopp  kaffe.

Svart.

Rösten har en bara nästan förnimbar klang av Tornedalen när han berättar att han fått nack­problem efter att ha skrivit hela sin bok på mobiltelefonen, kraftigt nedböjd eftersom han ser så dåligt. 

– Men jag har en jättebra osteopat borta vid Järntorget. Jag var där helt nyligen just för nacken. Osteopater är överlag de som kunnat hjälpa mig när jag haft ont i kroppen.

Är det pianospelandet som slitit på kroppen?

– Nej, nej, pianospelandet är bra. Då rör jag mig ju, liksom dansar lite.

Men att dricka har slitit. Förstås. Berusad dag efter dag, från tonåren fram till 40. Han beskriver det i en av bokens sex essäer:

När jag fastnade i oavbrutet drickande, rock around the clock, försökte jag hålla mig stilig. Ta på mig en kostym. Kamma sig framför spegeln. I spegeln såg jag en varg. Lurig, listig, iskall. 

Alkoholen som gestaltat sig, klivit ner på jorden och blivit människa. Eller hälften människa, hälften varg.

Jag tar dig alltid till slut, sa spegelbilden. Om jag trodde, och det tror en alkoholist ofta, att jag tagit mitt sista glas, och jag kom hem glad och befriad, så låg där i soffan en avspänd, själv­säker och skrattande varg och sa:

– Hej, här är jag igen. Mig blir du inte av med. Ta dig ett glas, ett litet glas gör ingen skada.

 

Det är en av få passager i boken som problematiserar alkoholen. Trasiga toner innehåller utöver låttexterna sex essäer på olika teman: barndom, musik, Franska trion, poesi, promenader – och missbruk. Där finns en skarpögd skildring av hur Mattis mor står framför spegeln och byter kjolar och blusar inför dansen på logen i byn. Där finns också barndomshemmets tysta möbler och finrum, kärleken till lysrörsljus och bristen på D-vitamin, godis­påsar och Olskrokskrogar och gamla tokiga gubbar i Ullatti. Och långa beskrivningar av promenader i Göteborgs utkant; de öppna och tomma och lite anspråkslösa platserna.

Vad ska man ut och resa för? Meningslöst. 

Det är därför jag var så arg när Christer Fuglesang for ut i rymden. Vad hade han där att göra? Han borde slagit följe med mig istället, och promenerat till Kaggeledstorget. 

Kaggeledstorget är ett litet torg som om man har tur, plötsligt dyker upp från ingenstans, när man irrar runt i det tätbebyggda Munkebäck. Varje gång blir man lika glatt överraskad, när denna gråa oas, denna friska plats, ligger framför ens fötter.
Där finns en zoo-butik, en kiosk med ett smakfullt begränsat utbud, en krog och ett enkelt café. På caféet köper man sig en kaffe med tillhörande wienerbröd, slår sig ned på en av dom två gula parkbänkarna, och sätter igång med smulandet. 

Smulorna behåller man sedan på sin rock. Då får man den uppgivna och avspända stil som lämpar sig så bra för en tisdag på Kaggeledstorget, kanske i september, kanske klockan 11.04. 

Borstar man av sig smulorna, händer det lätt att man bröstar upp sig och blir kaxig, där man vankar omkring i sin skrytsamma rock. 

Det passar sig inte. 

Inte en tisdag i september klockan 11.04, på Kaggeledstorget. 

Boken Trasiga toner handlar också om att klara sig på egen hand; att ta sig an världen trots känslan av att inte tillhöra den. Men där finns också skildringar av relationer. Som beskrivningen av att varje kväll vid samma tid lämna replokalen och gå vidare till Cheers med Thommy Larsson, vännen och trummisen i Franska trion, som delade Mattis fascination för korsord, magiska TV-ögonblick och Kalle Anka:

Ytterligare en sak som förde mig och Larsson samman på djupet, var vår kärlek till dom episoder då Kalle fick rund näbb, ofta då han trakterade något bleckblåsinstrument eller visslade.

Det var riktiga högtidsstunder för oss. Bara tanken på ett sådant äventyr förde in oss i ett andäktigt skrockande.

Ja. Sådant pratade vi om. Sånt som betyder något.

 

Thommy Larsson gick bort förra året. I essän om Franska trion konstaterar Matti okonstlat att han saknar honom. Men att Larsson fortsatt att skicka »positiva vibrationer« efter sin död. Enkla uppmaningar om att Matti ska köra på. Ha roligt.

Missbruket är däremot alltså inget som Matti Ollikainen velat gräva i när han skrivit Trasiga toner.

– Så trist att läsa en biografi om någon som … jag vet inte. Röra runt i det, liksom. Så jag tänkte att jag skriver lite roliga eller ljusa minnen kring drickandet istället. Jag vill kunna se tillbaka på allt det roliga som varit, även om jag känner att jag är klar med alkoholen.

Hur tror du att den har påverkat ditt skrivande och skapande?

– Skapandet kommer oavsett. Var jag än är i livet måste jag skapa, det bara kommer genom mig. Skapar jag när jag är full blir det på ett sätt, och det blir bra på det sättet. Är jag nykter blir det bra på ett annat sätt. Det spelar ingen roll, egentligen. Men det är klart att det har påverkat skapandet på något sätt, absolut. Att vara full plockar fram vissa saker. Som när poesin började komma där när jag var typ 25 år, det var oftare i samband med drickande. Och att jag överhuvudtaget började sjunga var väl för att jag var full och gick omkring och skrålade.

Jag tycker att det känns otänkbart att skapa alls på fyllan?

– Jo, men för en alkoholist är drickandet på ett annat vis, det genomsyrar allt. Fylla gör det snarare lättare att skapa, till en början åtminstone. Drickandet hjälpte mig att hitta bra grejer. Fast … till slut plockade det inte fram någonting längre, allt blev lika grått som vanligt. Eller ännu gråare. Drickandet dödar ju skapandet till slut.

Till slut har man plockat upp alla skatter ur djupen. Man går omkring i ett ödeland. Allt är slentrian. Magin är borta. Trött, segt och beslutsamt häller man i sig. Det måste göras. Alternativ finns inte. Portarna är stängda.

Men så hade jag en väldig tur. Stjärnorna stod rätt. Jag tittade upp mot himmelen. Det här är din chans sa Herren.

Plötslig nåd.

 Sju nyktra år senare är han fortfarande förbluffad över att det faktiskt fungerar. Och säger att någonting öppnades när han slutade dricka.

– Då började det strömma nya saker ur mig. Sånger och skivor. Jag fick ett högre tempo efter att jag slutade dricka och förmodligen började jag skapa musik och texter på ett annat sätt. Det är klart att det finns mycket positivt med att dricka och skapa, man försätter sig i ett tillstånd som är öppet. Men man skulle kanske kunna nå dit på andra sätt? Kanske meditera sig in i ett tillstånd av något drömskt, skruvat. Eller strunta i att sova i fem dagar, se vad som händer. Det är sådana grejer som uppstår om man dricker sig medvetslös i flera dagar, allt blir konstigt, och spännande. Men sedan blev världen ännu konstigare när jag slutade dricka. Då blev allt så oerhört intensivt. 

Han tar en slurk kaffe, rycker på axlarna, ler försiktigt.

– Ja … jag vet inte.

 

Matti Ollikainens första minne av skrivande kommer från barndomen i Ullatti i Tornedalen. Lågstadiets händelseböcker. De tunna anteckningsböckerna där sidorna var till hälften blanka, till hälften linjerade, och där skolbarnen fick skapa helt egna berättelser. Matti – som älskade att fantisera, skriva och skoja – tog hem sina händelseböcker och visade för sina äldre syskon, som tyckte om hans finurliga berättelser och uppmuntrade honom att fortsätta.

I tonåren skrev han annat: intuitiva betraktelser, snabba anteckningar på papperslappar. Insikter, filosofiska funderingar. Försök att orientera sig i tillvaron. Ibland skrev han också ned något rimmat, eller en rolig vers.

– Dikterna kom först när jag var i 25-årsåldern. Varför vet jag inte. Jag hade läst lite poesi och romaner men jag har egentligen ingen förklaring till varför det plötsligt började komma dikter.

De började bara komma, säger du – det var inget medvetet beslut att skriva dem?

– Precis. De for runt i huvudet och jag kände mig tvungen att sätta dem på papper. Men de senaste åren har jag bara skrivit några enstaka dikter. Några på uppdrag av en finsk-tornedalsk provinstidning, då använde jag lite gamla nonsensdikter. Utöver det nästan ingenting. Sedan började de komma lite igen i vintras, lite fragment, diktaktigt. Och nu, faktiskt bara för ett par veckor sedan, så kom en riktig dikt, precis som förr. Den kommer att avsluta det sista kapitlet i Trasiga toner.

Ja, den läste jag.

– Läste du kapitlet? Men inte med dikten?

Jo, den med Scandic.

– Jaså! Har förlaget fått den?

Matti blinkar till, stannar upp och tänker efter. 

– Jaha, men nu vet jag! Det funkar så på den där … vad bra! Att när jag ändrar någonting i min text så … uppdateras deras text? Ja, vad bra!

Men också läskigt för dig kanske, att andra ser dig skriva i realtid?

– Ja. Tur att jag inte skrev något jättedumt om han förlagsgubben! Eller något privat bara, uttryckte mitt hat över något … haha. Men, där i alla fall kom det plötsligt en dikt.

Formuleringarna kommer till honom snabbt. Det tar honom bara några minuter att krafsa ned orden, och han vet genast om det är en låttext eller en dikt – för sångerna kommer med musik, som redan färdiga.

– En dikt är liksom gjord för att läsas på ett papper, tycker jag. De är bäst så. Ofta till och med bättre än när själva poeten läser den, även om det förstås kan vara kul att höra. 

Matti säger att hans skrivprocess skiljer sig mycket från hans sätt att skapa musik. Som pianist har han studerat musik noga på egen hand, tagit ut vad andra spelat, ­lyssnat och lärt sig, försökt att tillgodogöra sig olika saker av olika musiker, och övat enträget. Ställt klockan på kvart i sju, gått upp, spelat piano till fyra. Trasiga toner är däremot skriven spontant, på mobilen. Ändå är boken det mest strukturerade skrivande han ägnat sig åt, och det beror på att det var ett uppdrag från förlaget. Han tycker att det hela har varit väldigt lustfyllt, liksom förlösande. Han har blivit ­inspirerad, kommer kanske att vilja skriva fler längre och mer sammanhängande texter i fram­tiden.

– När jag skrev det här kände jag att jag hade en viss frihet, eftersom jag överhuvudtaget aldrig haft några ambitioner att vara en författare. Ingen kan begära någonting av mig. Om det är dåligt, det jag skriver, spelar det ingen roll, för det är kanske ändå intressant för folk som uppskattar min musik.

 

Vi lämnar kaféet vid Olskrokstorget. Tittar in på Lilla Restaurangen, där det mesta tycks sig likt. Sällskap i övre medelåldern som beställt in första fredagsölen, en stor TV-skärm som visar Alliansloppet i rullskidor (herrarnas andra kvartsfinal i sprint), en drinkmeny med Tom Collins, White Russian och Orgasm.

Vi promenerar vidare förbi Ica Olskroken och uppför backen på Redbergsvägen där spårvagnarna dundrar förbi oss. En högersväng strax före Östra kyrkogården, snabbt in på bingohallen för att se om där finns någonting roligt – det finns det inte – och så in på Danska vägen där Matti stannar till i en butik med dubbelkonceptet Kattis godis/Rix video och livs för att hämta ut ett paket. En amningskudde till hans flickvän.

Han ska bli pappa igen, om tre veckor.

Ett stillsamt leende som far över ansiktet när han berättar.

En stund senare sitter vi vid hans köksbord, där ett enkelt kors vilar på två värmeljuslyktor. Matti är uppvuxen i en laestadiansk familj, och fortfarande troende, fast på ett friare sätt nu. Som liten följde han med sin mamma till kyrkan, hon hade ett samtidigt enkelt och ambivalent förhållande till den. Gick troget dit på söndagarna, fast mest för att det vore synd om prästen ifall inte så många kom till gudstjänsten. Tog inte nattvarden – hon ansåg sig inte värdig att få syndernas förlåtelse. Modern ville inte skilja sig från Mattis pappa förrän Mattis mormor, djupt troende, hade gått bort. Pappan, som blev förtidspensionär »på grund av tokighet«, drack för mycket och var ibland full och sjuk, eller sjuk och full – men oftast en snäll, varm och vänlig pappa. Han och Matti brukade spela casino och kula. Skriva dikter, vartannat ord. Dricka kaffe.

I köket i Olskroken har Matti kokat sig just en ny omgång kaffe och hällt upp i en Spidermanmugg. Ett elektriskt piano står utmed väggen, intill det en gammal stol. På kylskåpet hänger barnteckningar. Diskmaskinsluckan står öppen. Nu försöker jag rota i vad Trasiga toner är för en bok, egentligen. Den handlar om hans liv, lite likt en självbiografi, fast helt fri från självrannsakan och analys. Kanske är Trasiga toner mest av allt en berättelse om en svårmodig människas sätt att ta sig an livet. Livsvisdom från Olskroken. Blandat med skrönor, skämt, roliga minnen, och en del kärlek.

Men kanske mest svårmod. Funderingar kring att välja livet. Och om mörkare dagar – när det gällt att mota bort impulsen att lämna den här världen. Trots att det kan vara lockande att faktiskt kliva av. Få vila från tankarna som jagar runt i skallen, känslorna som liksom står i vägen. Matti har ibland längtat efter att slippa det där. Få uppleva sitt liv klart och nyktert. Utan känslor. När han försöker formulera det, säger han att det ibland känts som att »till och med att vara en sten vore för levande«.

Men 47 år gammal har han kommit fram till en sak: om man väljer att vara i den här världen får man lära sig att leva med känslorna.

– Självklart kommer man att drabbas av smärta i livet. Så man måste lära sig att handskas med smärta. För det är värt det, på något sätt. Även om livet är fruktansvärt ibland. Det kan kännas som att varje människa är en hjälte som klarar sig igenom det, tycker jag.

En viktig sak han började praktisera när han blev nykter, var att tänka att livet var spännande. Att alla de där känslorna som han tidigare hade försökt tränga bort trots allt kunde vara ­spännande, eller intressanta. Han ville vara ­nyfiken på det som kommer, även det som var smärtsamt eller svårt.

– Jag mötte allt på ett nytt sätt. Det har varit spännande att gå genom livet utan flyktvägar. Bara att gå ut på gatan på kvällen och känna sig lite rädd att något ska hända. Det hade jag aldrig tänkt på förut, jag var alltid full eller visste att jag skulle bli full snart och kände en trygghet i det.

 

En röd tråd, som löper genom bokens alla essäer, är just att inte vara beroende av storslagna och storartade upplevelser. Finna mening i enkla saker. Sådant som gör att det suger till i magen, känns vackert, eller bara … bra. En klarblå lack på en bil som kör förbi. En tidning som ligger och fladdrar på marken. En mentolcigarett i februari. Mellanrummen, vardagen, det banala och lite grå. Vara öppen för intrycken, låta sig drabbas, i positiv mening.

– Jag insåg det, någonstans i tidiga tonåren, att det finns så mycket små saker. Solen mot kinden, och dricka lite kaffe. Såna grejer. Om man bestämmer sig för att ge de sakerna ett otroligt stort värde så klarar man sig alltid, för de sakerna kan man alltid få. Mycket kan man inte lita på men man kan alltid lita på att solen går upp. Håller man sig till det blir man ganska nöjd. Det har jag fortsatt att köra med i hela mitt liv.

3 inspirationskällor

Friedrich Nietzsche. »Han är min favoritfilosof, jag älskar Nietzsche. Det är inte så mycket han säger, egentligen, han påstår först det ena och sedan precis det andra, han bara svamlar. Men han är väldigt sångbar, han komponerade faktiskt musik.«

Kalle Anka. I Trasiga toner skriver Matti att »en mer mångfacetterad personlighet finns inte någonstans i världslitteraturen. Man vet aldrig var man har honom.« Matti tycker att Kalle Ankas (och för övrigt också Nietzsches) personlighet är en fin blandning av oförutsägbarhet och komik.

Stig Claesson (känd under signaturen Slas). En av de författare som Matti tycker om bland annat eftersom han var överproduktiv, till skillnad från de »stelbenta författare som bara vill skriva bra böcker«.

En annan slutsats han kommit fram till: det är meningslöst att tänka på saker.

– Låt säga att du ska beställa en tågbiljett och funderar på om du ska åka 15.00 eller 16.00. Det tar kanske fem minuter att tänka på det. Men du hade lika gärna bara kunnat boka den ena eller andra tiden direkt, du har nästan aldrig kommit någonvart med de där fem minuterna. Det är det lilla perspektivet. Även när det gäller större saker ger det nästan aldrig någonting att man tänkt och tänkt på någonting. Man kan lika gärna ta ett beslut direkt och slippa plåga sig. 

Kan du leva så?

– Jo, jag började faktiskt praktisera det där mer för några år sedan. Lite som när jag skriver en dikt: kommer den till mig så gör jag det bara. Jag försöker göra likadant med annat också. Bara göra. Det finns egentligen ingenting att tänka på överhuvudtaget. Det skriver jag mycket om i boken, att huvudet är skräp, och tankarna … jag ger inte så mycket för dem. 

När han skriver är det snarare rytmen, tonen, tempot, som är det viktiga. 

– Innehållet i texten är ingenting. Det spelar inte så stor roll för mig, verkligen inte, det handlar om hur det sägs. Inte vad som sägs. Det kommer man så kort med ändå. För mig så … jag kommer ju bara någonstans med sången. Med musiken och tonerna.

Skrivandet är bara ett annat sätt att göra musik på?

– Ja, nästan så. Jag är misologiskt lagd, jag tror inte riktigt på språket som kommunikations­medel. Någon som inte kan prata kommunicerar lika bra med mig som någon som kan prata. Man säger saker med kroppen, dofter, blickar … Och där talar man alltid sanning, där kan man inte ljuga. Men språket … det är lurigt. Med dikterna och musiken vill jag komma förbi språket och säga något annat. Något mer sant. 

 

En författare som inte tror på språket som kommunikationsmedel. En författare som säger att mobiltelefoner är »ett djävulens påfund« men som ändå skrivit hela sin bok på sin Iphone. En författare som tyckt att det varit roligt att skriva en bok just för att han inte har någon ambition att bli författare. Går det ihop? 

Det behöver det ju inte göra. Så kan man också se på saken. Måste man stå för allt man säger, måste allting alltid vara logiskt?

Matti säger att han inte har en aning om hur Trasiga toner kommer att tas emot. Att han inte ens tänkt på det.

– Detta kanske bara är en obskyr grej? En liten specialare för den som är intresserad. De som är intresserade av mina låttexter kommer kanske att köpa boken, men jag har inte tänkt mig att själva boken ska få något mottagande, egentligen. 

Själv har han svårt att läsa sedan han blev ­nykter. Hittar inte ro, kan inte fokusera. När han väl försöker läsa, väljer han bara klassiker och gammal skåpmat. Fast det finns en del författare han gillar som »dog ganska nyss«, typ Torgny Lindgren. 

– Är det samtida? undrar han. 

Han blir väldigt nöjd när han kommer på att han faktiskt läst en helt ny bok: Serotonin av Michel Houellebecq. Den gillade han, fast han läste aldrig ut den. Svårt med fokus, som sagt, men han tänker att han kanske ska någon gång. Generellt tycker han om produktiva författare, sådana som spottar ur sig lite skit ibland hellre än bara ge ut böcker som duger för andras blickar.

– Det är något sympatiskt med produktivitet. Och i viss mån måste man definitivt våga skriva eller spela något dåligt för att kunna skriva eller spela något bra. Man kan inte hålla på och vara rädd: »Undrar om jag borde spela den tonen, eller skriva den här meningen istället?« Man måste våga slänga sig ut. 

Kanske handlar det om trygghet. Både vårt samtal och Trasiga toner.

– Det finns ett värde i att ha något som är tryggt och som inte är beroende av andra människor. Något man alltid kan lita på, helt enkelt.

Det allra bästa, tror Matti Ollikainen, är att hitta en kärna av någonting inuti sig själv. Någonting som är bestående. 

– Och det där är nog egentligen en religiös upplevelse. Som inte ens är beroende av att solen går upp. Kanske lita på sig själv, helt enkelt? 

Är det lättare för dig att skriva när du har den tryggheten?

– Ja. För mig är det lättare att leva. Jag vet att nästan alltid när jag går ut genom dörren, hur dåligt jag än mår, så känner jag att det är skönt att få himmelen över mig. Och jag är väldigt tacksam över det. För mig är det avgörande, livsviktigt. Jag vet inte hur jag skulle kunna klara mig annars.

När vi ses är det en dryg månad kvar till dess att Trasiga toner släpps, samtidigt som Franska trions nya skiva. 

Matti skriver om det i boken, avslutar essän om Franska trion just så:

Nu släpps den elfte skivan. Det fortsätter att komma låtar hela tiden. Men jag har inga planer för framtiden. Allt blir som det blir. 

Kanske lägger jag ner musiken och försöker bli fotbollsproffs. 

Jag stänger inga dörrar. 

Artikeln publicerades i Skriva #5 2020 (19 oktober 2020) och är skriven av .