Ett ljust och roligt minne Matti Ollikainen har av fylla: hur han sov under flygeln en hel konsert, och vaknade först till extranumret. Han kravlade sig upp på pianopallen och slog ner några tangenter. Publiken trodde att det var en happening att han plötsligt dök upp på scenen.
Ett annat: Hur han en gång spelade så dåligt under en konsert att ljudteknikern fick dra ned utljudet. Trots det hyllades hans pianospel i en dagstidningsrecension dagen därpå.
Eller andra, mer vardagliga minnen. Av mellanölet Norrlands Silver och eftermiddags-TV med Ingela Agardh. Av att träffa en vän på väg till Systembolaget, slå följe, bota bakfyllan med valium och rödvin. I essäboken Trasiga toner som kommer ut i november, där ett urval av Mattis låttexter ges ut tillsammans med hans nyförfattade essäer, ser han tillbaka på sitt drickande med ömhet:
Det fanns många fina och magiska ögonblick med spriten. Det bästa var att ensam sitta och dricka. Kunna koncentrera sig på ruset och inte sitta och pladdra med något annat stolpskott.
Att bota en bakfylla på en kinarestaurang klockan 11.02 en tisdag i september med löven virvlande utanför fönstret. Lyssna på ljuden. Låna en bläckpenna och krafsa ner dikter på något kvitto. Visst var det ljuvliga stunder, innan allt blev svart igen.
