Kan inte lära dig skriva

Hur hittar man sitt språk och sin berättelse? För många författare har en skrivarkurs varit ett avgörande steg, men den som tror att det bara handlar om att sätta sig i skolbänken och pilla med skrivövningar har väldigt fel. Vi åkte hem till författaren och den legendariske skrivläraren Stewe Claeson, och fick en lektion i konsten att läsa.

Det finns en sak som Stewe Claeson vill göra klart från början. För varje gång någon frågat honom, och varje gång han stått framför en ny skara elever med författarambitioner, har han sagt samma sak:

– En sak ska ni veta, ingen kan lära er att skriva!

Det kan låta lite motsägelsefullt. Han är trots allt en av Sveriges mest erfarna skrivlärare, har lett utbildningar på en rad folkhögskolor och var dessutom en av initiativtagarna till den kanske mest prestigefulla författarutbildningen i landet – Litterär gestaltning på Göteborgs universitet – där han arbetade som handledare fram till pensionen för sju år sedan.

Det är så många framstående författare som har haft Stewe som lärare att det kan kännas som om halva Sveriges samtidslitteratur står i tacksamhetsskuld till honom.

Men nej, det är inte han som lärt dem att skriva.

– Det får man lära sig själv, slår han fast. Att lära någon att skriva är inte heller idén med skrivarkurser. Utan det är att lära folk att läsa. Jag menar läsa på riktigt, så att man verkligen läser.

Annons

 

Vi har hört det förut – hur viktigt det är att läsa om man vill utveckla sitt skrivande. Vill man så skulle man kunna koka ner vartenda råd, varenda handbok och författarintervju till detta enda: Skriv mycket och läs mycket.

Att han lever som han lär råder det ingen tvekan om. Huset i Nödinge utanför Göteborg bågnar bokstavligen av böcker. När han flyttade hit tillsammans med sin fru fick han stränga instruktioner om att sprida ut bokhyllorna på övervåningen för att inte golvet skulle ge vika. Inga dubbla rader av böcker på hyllplanen. Max 325 kilo per kvadratmeter.

– Jag har vägt dem nu. Det är precis så att det klarar sig, men det får inte bli mer. Så jag har fyllt friggeboden också. Och så har jag hyrt en container på Hisingen dit jag åker och byter ut ibland. Men jag har fullständig kontroll över bokhyllorna. Jag är en sån där systematiker.

Han visar en anteckningsbok fylld av siffror och titlar. Varje bok har fått ett nummer, och är prydligt införd tillsammans med noteringar i rött om han gjort sig av med den eller lånat ut den. 11 636 stycken allt som allt.

– Jo jag läser hela tiden och har alltid ett antal böcker på gång. Jag läser när jag sitter på muggen. När andra tittar på tv. När jag jobbade som rektor hade jag alltid böcker på expeditionen. Och en gång träffade jag översten från mitt gamla regemente. Han kom ihåg mig. ”Du är den enda värnpliktiga jag haft som marscherade och läste samtidigt” sa han. Jag läste Camus då minns jag. Och det var också i lumpen jag började läsa Delblanc.

Stewe skrattar bakom sitt yviga skägg. Men vad betyder det där egentligen: Att läsa på riktigt?

– Hjälpen du får på en kurs är att samtala om texter, att se hur andra gjort. Då lär du dig tekniken. Men det gäller också att läsa på ett annat sätt, säger Stewe.

Sen tar han liksom sats, för det är inte alltid helt lätt att sätta ord på något så abstrakt som litterära uppenbarelser.

Annons

– Du ska låta dig drabbas av läsningen. Då kan de där ögonblicken uppstå när man inte ser själva texten längre, och tiden liksom upphör. Det händer saker med dig själv, med dina minnen och sånt, och du inser något som du inte genast kan sätta fingret på. Men du vet någonting efter det. Jag hävdar att det kanske händer tjugo gånger i en läsande människas liv. Efter det är man inte densamma som innan, och det gör att man vill svara på det på något sätt, till exempel genom att skriva. Men du måste läsa mycket för att uppnå det.

Han drar ett andetag. Ursäktar sig för att han pratar för mycket, det är så sällan han träffar folk sedan han blivit pensionär. Författaren, som en recensent en gång beskrev med följande ord: Claeson är den gladaste lax som någonsin slagit fenorna i taket, men hans texter är mörkare än allt annat i samtidslitteraturen.

– Det där handlar om att alla böcker jag skrivit har en existentiell botten. Jag skriver ju inte bara för att roa, säger han.

– Jag försöker skriva om vanligt folk och utan att de skjuter varandra eller gör så särskilt dramatiska saker. Men de har den där gnagande lilla ångesten. Den där skräcken strax under ytan, när man är lite rädd för någonting utan att veta vad man är rädd för. Gud är bortspolad och världen har inte någon räddning, men det finns en möjlighet till kärlek om man vill, fastän den är orimlig. Allt jag har skrivit handlar om hur individen kan ta sig fram i den här egendomliga världen.

Stewe Claeson

Född 1942

Bor: Nödinge, utanför Göteborg.

Familj: Fru, tre vuxna barn och två bonusbarn, fem barnbarn och två bonusbarnbarn.

Stewe Claeson debuterade 1969 med diktsamlingen Semantica: op.18. Några år senare blev han rektor på Malungs folkhögskola, och det skulle dröja tolv år innan han gav ut nästa bok, novellsamlingen Ouvertyr till en luffarbegravning, 1981. Sedan dess har han kombinerat författarskapet med jobbet som skrivlärare och rektor på flera olika folkhögskolor.

Sexton böcker har det blivit för hans egen del, och en lång rad översättningar av framförallt amerikanska poeter. Redan på andra sidan i hans senaste roman Komma nära, avfyras den mening som verkar vara en nyckel till hela boken, och kanske också till Stewe Claesons egen livsgärning: Vem i helvete tror du att du är?

Stewe har nämligen kommit fram till ett par saker i sitt liv: Även om det inte finns någon särskild mening med tillvaron så är det inte meningslöst att leva. Och ett sätt att få ordning på ekvationen är att berätta – vem i helvete du är, helt enkelt.

I boken är det huvudpersonen – en 30-årig miljökonsult – som får frågan när han blir uppläxad av ett korrumperat kommunalråd. Han har påpekat ett par allvarliga tveksamheter i byggplanerna av en badanläggning. I själva verket har han bara försökt handla i enlighet med lagen, och sitt eget samvete. Men som så ofta när girigheten får styra och ställa uppstår andra regler. Den som inte rättar in sig i ledet blir en obekväm typ, och som Stewe säger:

– Det är en tuff fråga när man är trettio och är ensam och börjar tvivla på om det ändå är man själv som är fel ute. Och då sätter huvudvärken och stressen in, ända tills man faktiskt börjar stå upp för sig själv. Och börjar berätta.

Och här knyter han ihop det – författaren och läraren Stewe Claeson – för boken är i själva verket en handbok i berättande, avslöjar han. En klassisk folkbildningsbok, fast förklädd till en roman.

– Ja, för säger man att det är en folkbildningsbok finns det ju ingen jävel som vill läsa den. Nu fick det bli en bladvändare istället. Men den är faktiskt också ett svar på något annat jag läst. Nämligen Bengt Nermans fina bok Om erfarenheten. För egentligen skrev jag hela boken som en kommentar till något han skriver där: ”Man blir en person när man vågar berätta om sig själv.

Det citatet återkommer i olika former i Komma nära, och en slutsats man kan dra av denna ”handbok” är förstås detta: Berättande är trots allt mer än bara ett hantverk. Snarare en sorts livshållning. Så småningom bygger man sin egen identitet genom berättandet, och det kräver ett aktivt sökande, både hos sig själv och sin omgivning. Och i litteraturen. För att hitta de där böckerna som kan ta en vidare i skrivandet så måste man alltså läsa mycket. Men det är också viktigt att ta råd om vad man ska läsa, menar Stewe. Enligt honom är just det kanske den allra viktigaste uppgiften för handledaren på en skrivarkurs.

– När jag lärt känna en elev kan jag säga: Jag tror att du skulle må bra av att läsa det här. Då kan det hända grejer. Jag minns till exempel att jag fick en elev att läsa Jack Kerouacs The Dharma Bums. Jag satte boken i händerna på honom på fredagen. På måndagen kom han inte utan hade istället lämnat en lapp: ”Jag ringer när jag är i Tunisien, du skulle aldrig ha gett mig den där boken.” Han hoppade helt enkelt av kursen och drog omkring som nån sorts Kerouac i Nordafrika. Så snacka om att en bok kan bryta upp nånting. I stället för att sitta i en skolbänk och skriva någonting om sin gamla morfar eller liknande.

Stewes Elever

Ett urval av författare som haft Stewe Claeson som lärare:

Mattias Alkberg

Therese Bohman

Martin Engberg

Joakim Forsberg

Torbjörn Flygt

Leif Holmstrand

Eirik Ingebrigtsen

Mats Kolmisoppi

Annika Korpi

Jerker Virdborg

Nina Wähä

Mats Kempe

Anne Swärd

Stewe är rätt trött på barndomsskildringar, säger han. Men han förstår ju varför så många börjar i den änden. De flesta elever som han haft genom åren har inte vetat vad de vill skriva när de börjat på en kurs, bara att de vill.

– De är bara skrivkåta så där i största allmänhet  – ”det är så roligt att berätta historier” – det har gått bra i skolan och så vidare. Man vill skriva. Sen finns det de som säger att de vill blir författare och dem brukar jag ta det väldigt försiktigt med, för det är nästan som den där killen jag såg på nyheterna en gång som ville bli som Zlatan, men inte för att han älskade att spela fotboll utan för att han ville bli rik. Och så finns det också de där som bara har det. ”The real thing”.

Stewe beskriver det närmast som en sorts instinkt han skaffat sig. Varje gång han tagit emot en ny klass har han genast förstått vilka som skulle bli något stort.

– Där bland eleverna kan det sitta någon som inte skrivit mycket tidigare, men som ändå skriver så där hisnande bra. Rader och hela stycken av ett slag som man aldrig sett förut. Och då gäller det att vara jävligt försiktig som handledare. Att ligga lågt och inte prata sönder det. För det finns lärare som förstör bra texter genom att gå in för tidigt och peta i det och be eleven skriva om vissa saker medan texten bara blir sämre och sämre. Man måste ha den känsligheten som lärare.

Är det medfödd talang du ser där?

– Ja, eller i alla fall någon sorts litterär begåvning. Och det handlar nästan alltid om en förmåga att göra språkliga grejer. Någon som skapat överraskande metaforer, utan att ens veta att det hette metafor. Eller bilder som är helt nysedda. En pilfink på en gärdsgård kanske blir ”en sån där drömmande fågel” – alltså ett ord man inte kunnat tänka sig om en fågel men som ändå blir så tydligt. Och när man läser mycket lär man sig också att bedöma vad som är bra och dåligt. För det är ju inte så att allt är lika bra, beroende på smak. Det är skitprat. Det finns kvalitet och det finns objektiva kriterier för kvalitet.

 

Så hur vet man själv om man har det? Om man kan skriva något värdefullt? Stewe funderar en stund. Alla kan måla med kritor men alla blir inte konstnärer, konstaterar han. Och alla kan plinka på pianot men det är bara några som blir musiker.

Av de elever han haft är det många som idag är hyllade författare, och alla har definitivt inte börjat som underbarn. Såväl tålamod som disciplin är nödvändigt menar han. Men det finns något annat också, och mer grundläggande.

– Att berätta historier kan vara ett sätt att fylla ut tillvaron, eller att kompensera någonting. Ibland slår det mig till exempel hur många av författarna som inte har haft fäder. Även bland de stora kompositörerna är det väldigt många som saknar en förälder, för att inte tala om målarna. Och jag hade själv ingen farsa. Så skrivandet blir ett sätt att fylla ut en brist med någonting annat. Och till slut blir det ett livsbehov, säger han och fortsätter:

– En del har den där lusten att uttrycka sig utan att man egentligen vet varför. Och den lusten formas och formas hela tiden, och så småningom blir det bättre och bättre. Och emellanåt ser man det själv – att jävlar, det här håller!

Han målar upp en liten scen. Lördag kväll. Dina kompisar ska på fest, men du har tackat nej. Du har annat att göra. Och så öppnar du ett tomt dokument på datorn.

– Och du vet att det kommer att vara jätteroligt på festen, det kommer att hända en jävla massa grejer, nån kommer att tafsa nån på låret, nån annan att slänga en pelargonia i väggen, och så vidare. Och själv sitter du hemma med datorn. Men så skriver du, och plötsligt har det gått tre timmar och du är hungrig. Och var har du varit? Jo, det har hänt nånting! Det finns ett värde och en glädje i att sitta där som slår det andra med hästlängder. Och det är början. Nästan alla som söker sig till en skrivarkurs känner igen det där. Också de som skriver dåligt, för om det är bra eller inte kan du inte veta just då. Men den där känslan är första steget.

Fast något ständigt pågående flow är det ju sällan frågan om, det vet Stewe bättre än de flesta. Många gånger har han suttit med elever som känt att skrivandet blivit ett tungt ok, och han är förresten själv en i grunden lat person, säger han. Därför har han utarbetat regler för sitt skrivande.

Han reser sig plötsligt och går fram till en dörr. En klädgarderob, fast naturligtvis inredd med bokhyllor.

– Det här kan man ju egentligen inte visa. Det verkar ju totalt egotrippat, säger han och kliver in.

Man kunde kalla det för Stewe-rummet – härinne har han samlat ett exemplar av alla böcker, antologier och jubileumsskrifter där han själv medverkat med texter. Bokryggar från golv till tak och där det finns någon yta över hänger affischer från olika evenemang med föredrag och uppläsningar han deltagit i.

– Men det var det här jag skulle visa, säger han och drar ut en av många identiska anteckningsböcker med hårda blå pärmar.

– Det är mina arbetsdagböcker. Jag har skrivit dem i många herrans år. Här står det hur många sidor jag skrivit varje dag. Minst tre sidor ska det vara. Det blir 21 sidor i veckan. Och när det varit svårt att sitta och skriva odödliga mästerverk – när jag varit uppe i något svårt på jobbet eller haft krångel av andra slag – ja då översätter jag istället. Men tre sidor om dagen måste jag skriva, för att fortsätta vara i språket.

AV STEWE CLAESON

1969 Semantica: op.18

1981 Ouvertyr till en luffarbegravning

1986 Stenhuggaren som gick barfota

1991 Jag bor granne med en stråkkvartett

1993 Pigan i Arras

1997 Nalkas ljuva sommar

1999 Stämma i havet (nominerad till Augustpriset)

2000 Halm

2001 Tröst

2002 Rönndruvan glöder (nominerad till Nordiska rådets litteraturpris)

2005 De tiotusen tingen

2007 Tiro

2009 Än jublar fågelsången

2011 Mördaren är död

2012 Den tjugotredje dikten

2014 Komma nära

Att fortsätta. Att lita på sin text och tro på sitt eget skrivande. Det är några av de utmaningar som de allra flesta som skriver får möta. En bra lärare kan vara ett stöd där menar Stewe, för det är lätt att vilja fly från skrivandet. Särskilt när det blir på allvar.

– Jag har haft elever som idag är stora författare men som varje gång vi sågs under två år sa: Nä jag slutar, det blir inget av det här. Man hittar på ursäkter, kommer på att man ska studera någonting annat, att man ska gifta sig, allt för att fly från det. Då fick man sitta och läsa deras texter högt för dem, så att de hörde hur bra det var. Att lära sig läsa handlar ju också om att se sina egna texter, säger han.

– För det är svårt att skriva, det ska man inte glömma. När du skriver på riktigt så rör det vid någonting. Du kommer åt något som du känner att du bara inte kan säga, och det är då du måste säga det.

Han är tillbaka där han började – nödvändigheten att berätta. Allt det andra – träningen, tvivlet, refuseringarna och skrivkrampen, det är sådant man kan övervinna på vägen.

Så här står det i Komma nära:

Den som inte säger något slutar till sist att finnas. Så tänker jag ibland. Det är bara när vi säger något som vi finns, när jag berättar för dig nu så här.

– Och det är bara den litteratur som är på riktigt som kommer att beröra andra, säger Stewe.

– Och kanske rentav få dem att i sin tur vilja berätta något.