Vill du skriva för slukaråldern? Då har du helt enkelt inte råd att missa den tävling som vi tillsammans med Lilla Piratförlaget nu lanserar.
Skicka oss inledningen till en roman för 9–12-åringar, så är du med och tävlar om 10 000 kronor och ett manusmöte med Lilla Piratförlagets förläggare Ada Wester. För henne får du – förutsatt att du vinner, förstås – i lugn och ro berätta om din bokidé och ditt manus.
Slukaråldern, alltså. På förlagsspråk kallas den niotilltolv och böckerna benämns »mellanåldersböcker«. Men jag föredrar »slukarålder«, en fin beskrivning av hur barn som knäckt läskoden inte längre behöver staka, stava och ljuda sig igenom böckerna, utan plötsligt kan glida motståndslöst över sidorna, få bli bokslukare och besöka okända världar helt på egen hand.
På bilden till tävlingssidan på Skrivas sajt ligger en flicka på mage med en kapitelbok uppslagen. Precis så ser jag ut på varenda bild i min mammas fotoalbum. Liggande på mage, pannlugg, pinnsmala underben, uppnäsan nerkörd i en bok. Jag läste jämt. Den korsikanske biskopen. Tordyveln flyger i skymningen. Mio, min mio. Tre trappor upp med hiss. Mormorsmysteriet. Det var storartade läsupplevelser, som la grunden för så mycket i mig. Jag arbetade upp ett läsflyt och ett språk som gjorde det möjligt för mig att så småningom kunna läsa allt från Vilhelm Mobergs klassiker till litteraturen på universitetskursen i statsvetenskap. Men kanske ännu viktigare: jag fick tillgång till en plats inuti mig där jag kunde vila, uppleva, bearbeta och relatera.
Tänk att få skriva för barn. Vilket ansvar det är, och vilket hantverk!
Till en artikel i vårt nästa nummer – som kommer att handla extra mycket om barn- och ungdomslitteratur – har jag bland annat intervjuat författaren och illustratören Emma Virke om att skriva för de allra minsta. Läsarna som är bebisar, eller bara ett eller två år. Hur är det, undrade jag, att skriva böcker för barn som inte kan prata? Som inte har ett språk?
Men det har de ju, påpekade Emma Virke. Även en ettåring som inte kan säga mer än enstaka ord begriper en massa saker. Svindlande att skriva med en sådan läsare för ögonen: en människa som just ska erövra hela språket. En vars ordförråd fördubblas varje månad. Som kanske kommer att vilja läsa det du skriver om och om igen, hundra gånger, femhundra gånger, varje kväll och varje morgon. Som inte förstår nästan någonting av texten första gången en vuxen plockar fram boken, men som efterhand kommer att lära sig.
Du som författare kan lära barnet orden, plötsligt begriper de – och hela deras universum har expanderat.
Veckans …
… läsning
Anna Härmäläs Singelmamman. I en samling sorgliga och samtidigt underfundigt roliga seriestrippar berättar Härmälä om Mia, vars man lämnat henne. Ensam ska hon ta sig igenom den sömnlösa slitsamma bebistiden, dejta med läckande bröst och stå ut med de präktiga kärnfamiljer som omger henne. Jag tyckte om det lugna och lågmälda berättarsättet – plus omslaget där Mia tecknas som en småbarnsföräldersriddare på en springare.
… besökstips
Du som befinner dig i Göteborg på tisdag kväll bör bege dig till Högsbo bibliotek. Under en kväll med fokus på skrivande berättar Ulrika Ljunggren om sin roman och författarresa i samtal med Skrivaredaktör Regnell. Dessutom får du handfasta skrivtips av båda två.
… bästa köp
Nytt headset. Mitt gamla faller bokstavligt talat i bitar. Eftersom jag nyligen börjat använda transkriberingstjänsten Goodtape började jag fundera: Om man skulle transkribera allt som sagts av författare och förläggare i de här hörlurarna, hur många sidor hade det blivit då?
… glädje
Matti Ollikainen släpper ny bok! En roman, hans första, och jag kan inte riktigt föreställa mig hur denna säregna pianist kommer att ta sig ut i en helt fiktiv skrud. Men jag ser fram emot att få veta. Mitt porträtt på Ollikainen är för övrigt ett av få jag kan återkomma till utan att få skamsköljningar av ena eller andra anledningen – det betyder väl att texten är åtminstone … habil?
… TV-tips
Herregud, ska hon också tipsa om Miraklet i Gullspång, tänker ni kanske? Ja, för det är det enda jag sett på TV senaste veckan förutom ett avsnitt av Fångarna på fortet, och det, mina vänner, tänker jag inte ens föreslå för mina värsta fiender. Vad gäller Miraklet kände jag mig både upplivad, konfunderat och frustrerad när eftertexterna började rulla. Bortsett från att det var en dokumentär som ställde avsevärt fler frågor än den gav svar, på ett ganska enerverande sätt – min känsla var att saker lätt hadekunnat förtydligas men att Maria Fredriksson medvetet har underlåtit att göra så – var den friskt och roligt filmad. En riktig ride, och absolut värd en vardagskväll.
