Stina Stoor kikar ut genom motorhuven på en rostig bil. På högkant ligger den i mossan, tillsammans med en gammal vedspis, rostiga kaffeburkar och andra rester av mänskligt liv som naturen gjort sitt bästa för att ta tillbaka. Det här är ”sopsänkan”.
– Visst är det vackert!, ropar hon.
– Det är precis så här jag föreställde mig mitt glamourösa författarliv när jag var liten.
Artikeln publicerades ursprungligen i Skriva #6 2015 (20 oktober 2015) och är skriven av Per Adolfsson.
- Mer:
- Råd från författarna
