Barn är ett folk och de bor i ett främmande land«, skaldade Beppe Wolgers och skrev en hel visa om »det gåtfulla folket«. Texten hyllar barnets fantasi, och visan är populär. Jag har gråtit åt den på barndop. Och ändå måste jag börja den här texten med att gnälla på de där inledningsraderna. Förlåt, Beppe, men de är faktiskt skitstöriga. »Gåtfullt folk.« »Främmande land?« Kom igen!
Har man ambitionen att trovärdigt skildra barn i text tycker jag att det kan vara klokt att börja i den här änden: barn bor i samma gamla vanliga värld som jag som vuxen bor i, och mer eller mindre nyss var jag själv ett av barnen. Det finns ingen gåta. Det finns en person, och jag vill få fram den på pappret.
Hur gör jag?
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara prenumerant för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digitala Skriva!
Har du redan ett konto? Logga in här.
