Barn som är på riktigt

Svettluktande tweenies och försiktiga femåringar. Prisade barn- och ungdomsförfattaren Lisa Bjärbo listar barn- och ungdomsporträtt som känns äkta.

Barn är ett folk och de bor i ett främmande land«, skaldade Beppe Wolgers och skrev en hel visa om »det gåtfulla folket«. Texten hyllar barnets fantasi, och visan är populär. Jag har gråtit åt den på barndop. Och ändå måste jag börja den här texten med att gnälla på de där inledningsraderna. Förlåt, Beppe, men de är faktiskt skitstöriga. »Gåtfullt folk.« »Främmande land?« Kom igen!

Har man ambitionen att trovärdigt skildra barn i text tycker jag att det kan vara klokt att börja i den här änden: barn bor i samma gamla vanliga värld som jag som vuxen bor i, och mer eller mindre nyss var jag själv ett av barnen. Det finns ingen gåta. Det finns en person, och jag vill få fram den på pappret.

Hur gör jag?

 

Malin Persson Giolito har sagt i intervjuer att hon umgicks så intensivt i huvudet med den unga huvud­personen Maja i succén Störst av allt att Maja till slut var ständigt närvarande i Malins huvud. I fyra år levde författaren med sin karaktär. Efteråt kunde hon lyssna på resonemang under middagar och tänka: »Det här skulle Maja ha svårt att köpa!« När romanen så småningom gick från bok till TV-serie och teaterpjäs uttryckte Giolito det som att hon var tvungen att »klippa navelsträngen« till Maja. Så pratar ingen författare som ser sin huvudperson som en främmande art. Så pratar en författare som lagt sin huvudperson under lupp, och verkligen försökt kliva in i hennes huvud för att förstå. Hur känner sig just den här specifika 18-åringen när hon står inför rätta efter en skolskjutning? Hur beter hon sig, hur tänker hon? Det är ett komplext personporträtt som växer fram på sidorna. Maja är klarsynt, men fördomsfull. Cynisk men rolig. Ofta av­trubbad och kall. Vilsen, men smart. Och, när vi pratar om skrivande, en väldigt omsorgsfullt utmejslad ung person i en vuxen­roman.

Det där sista känns förvånansvärt ovanligt, inser jag. Jag har, utöver Maja, främst Mats Strandbergs tolvåringar Albin och Lo från skräckisen Färjan på min lista över riktigt trovärdiga barn i vuxenlitteraturen. (Perfekt jargong!) Det kan ju vara min lista det är fel på, givetvis. Men prova själv! Hur många riktigt tro­värdiga barn- eller ungdoms­porträtt hittar du i vuxenbokshyllan? Är det inte rätt vanligt att ett barn mer spelar rollen som platt, humoristiskt inslag i vuxen­litteraturen? Eller en lill­gammal sanningssägare? En accessoar? Ett … gåtfullt folk?

Annons

 

Då är det betydligt lättare att rada upp barn i barnlitteraturen som är på riktigt. Där kan man till och med unna sig att snabb­spola sig förbi de självklara klassikerna och istället till exempel stanna vid Jonna i Cilla Jackerts mellanåldersbok F som i sämst. Där är huvudpersonen Jonna tolv år. Tyst och butter. Luktar lite svett. Plockar upp gamla, dammiga godisbitar som legat under sängen och stoppar dem i munnen. Orkar inte bry sig om skolan, vill mest bara se på Youtube. Och här ville jag spontant skriva »läs och njut«, men … det är faktiskt inte rätt ord i sammanhanget. Som personporträtt är det däremot fantastiskt.

 

Ibland är det i dialogen det händer. Hur pratar karak­tärerna? Vad använder de för ord och uttryck? Låter de som verkliga människor, eller som skrivna personer? Är de babbliga eller tysta? Har de humor, hur låter deras jargong? Och hur mår de? Egentligen?

I Gustav Tegbys ungdomsroman Beröringen får dialogen mig att skratta rakt ut på flera ställen, trots att det inte i första hand är en rolig bok. Det är en extremt spännande actionberättelse om ond bråd död och en hemlig orden, men tonåringarna som kastats in i denna rätt osannolika plot känns som vilka nutida, realistiska tonåringar som helst. De är förvånade över all action, och fumliga i sina nya roller. Och det märks, inte minst på hur de pratar. »Håll ögonen på vägen, okej? Det vore sjukt mycket antiklimax om vi kraschade och dog nu.«

 

Oftast är det svårt att sätta fingret exakt på vilka instrument en författare har använt sig av för att få sina karaktärer trovärdiga. Det är mer en känsla. Varför tror jag helt och hållet på Signe i Klara Krantz ungdomsroman Under odjurspälsen, men inte på en lång rad andra tonåringar i ­litteraturhistorien? Vad är det som gör att en del karak­tärer går från att vara just karaktärer i en bok till att bli människor? Jag vet inte säkert, men jag tänker på Gittan.

I Pija Lindenbaums bilderböcker om Gittan tecknas hon som ett försiktigt och städat barn. »Gittan är en sån som inte klättrar på tak«, inleds texten i Gittan och gråvargarna. »För man kan ramla ner.«

Annons

Att jag tror på Gittan från första sekund beror förstås på en rad olika saker. Kroppsspråket i bild­erna. Hennes sätt att tänka. Referenserna, det hon leker, det hon säger, att jag känner igen min lillasyster i henne. Det kan vara ännu mindre detaljer också; i just Gittans fall ett enskilt ordval som gör henne särskilt tydlig för mig. Det kommer i Gittan och älgbrorsorna, när en brölig älg tjongar iväg en leksakspingvin genom Gittans rum så att den landar med ett klirr överst på en hylla. »Däruppe har Gittan ställt sina värdaste saker«, skriver Lindenbaum. Jag tycker så mycket om det där »värdaste«. Ett ynka ord, men det säger allt. Värd, värdare, värdast. Jag ser scenen glasklart framför mig: den kanske femåriga Gittan sitter lugnt och stilla på sin matta och sorterar sina tillhörigheter, och ställer sen de allra värdaste utom räckhåll, så de inte ska gå sönder av misstag. Det stämmer perfekt.

 

Lisa Bjärbo skriver karaktärsdrivna barn- och ungdomsböcker. Den senaste ungdomsromanen heter Inuti huvudet är jag kul och handlar om den socialt ängsliga Liv. För yngre barn har hon bland annat skrivit Viggo och rädslolistan, som kretsar kring en sju­åring med alla känslorna utanpå kroppen.  Lisa Bjärbo tilldelades Astrid Lindgren-priset 2018.

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #2 2020 (06 april 2020) och är skriven av .