När jag var fem kunde jag inte skriva. När jag var fem gick jag till lekis på eftermiddagen. När man fyllde sex gick man istället på förmiddagen, för att förbereda sig för skolans tidiga morgnar.
Men man lärde sig inte skriva. Man lärde sig gå upp tidigt, ha fruktstund. Sjunga sånger i ring. Trä tjocka trådar med ännu tjockare nålar genom tjockt tyg med rutmönster. Mamma har fortfarande kvar det mjuka hjärtat, hon har den som nåldyna. Det var nog tänkt som en nåldyna.
Men läsa och skriva kunde jag inte förrän jag började i ettan. Ettagluttare som numer kanske är nollagluttare. Eller nollor? Vad kallas de sexåringar som numer måste lära sig skriva ett år tidigare? När jag var fem gjorde jag min första bok. Nota bene: inte skrev. Jag gjorde min första bok för jag kunde inte skriva. Mamma har textat med bläck vad berättelsen hette. Jag själv hade ritat en historia som involverade en prinsessa för vad skulle en femåring annars skriva om? Jag har kvar den.
Det rasslar till i ettan, det är enkelt att lära sig läsa och skriva. Jag har en lärare med vykort längst bak i klassrummet. I en liten låda trängs vykorten från bekantas resor.
- Mer:
- Guide
