Trimma din text: Starka känslor serveras bäst råa

Kan du flytta dig lite, jag behöver stå här nu.«

Läkarens grepp om mina axlar och tonen i hans röst är tydlig. Det är allvar nu. Ändå är det knappt att jag reagerar. Jag är helt fokuserad på blicken i min sons ögon som trots att den är utmattad så tydligt ställer frågorna till mig. Frågorna som han inte kan ställa med ord, eftersom han saknar den förmågan, och frågorna som jag aldrig har kunnat svara på. Inom mig sätter den oförmågan just nu en lavin av känslor i rörelse. Den rusar okontrollerat ner för sluttningen mot ödeläggelsens fullbordan. Den krossar allt i sin väg och lämnar ett tjockt täcke av katastrof och panik som resultat av sin uppvisning.^[1]

Här i rummet ramas allt in av det röda blodet som den djävulska blödarsjukan pressar ur alla öppningar på den försvarslösa kroppen^[2]. Först flytande, levande rött. Sedan klibbigt, stelnat, svart och dött. Platsen liknar mer ett slakthus i skogen under älgjakten än ett intensivrum på ett lasarett.

Hur länge har detta kaos pågått nu? En timme? Tre timmar? Ett dygn? Jag vet inte. Allt sker i samma stund, eller aldrig. Tiden existerar inte här inne.^[3] Jag existerar inte här inne. Det enda är ångesten, rädslan, oförmågan att förstå. Jag lyfter till slut blicken och försöker uppfatta vilka skador stormen^[4] har förorsakat, men allt jag ser är det röda som mer och mer blir till det stela, det svarta, det döda.