Så gör du noggrann research

Researchen för en kriminalroman ­handlar om så mycket mer än att bara ringa ­polisen. Tove ­Alsterdal – vars Rotvälta nyligen utsågs till Årets bästa svenska kriminal­roman – går djupare än de flesta. Här berättar hon hur, och varför.

Om de drack öl i gerillan i Argentina på 1970-talet ska de inte dricka rödvin i min bok. Om jag någonstans i researchen har läst att fåglarna inte sjunger i Röda skogen utanför Petrozavodsk, röd efter färgen på blod, så måste jag åka dit och kontrollera det. Gå ensam i tallskogen, där marken är full av kvarlevor efter Stalin­tidens offer, och lyssna.

Så långt ner i detaljerna går jag när jag gör research för en ny roman.

Så sant vill jag att det ska vara.

Att googla är bara början

När jag sätter igång med en ny bok är jag som ett tryffelsvin. Jag nosar omkring överallt på nätet. Varje rapport om mina ämnen leder vidare till en bok att beställa hem, varje bok till ännu en bok, inte bara faktaböcker utan även romaner och poesi som anknyter till ämnet. Boktraven växer, och bland alla artiklar jag spårar upp hittar jag namn på människor som kanske kan berätta mer.

Ändå är det bara ytan. Jag lär mig tillräckligt mycket för att börja skissa på min historia, se om mina idéer håller. Sedan går jag djupare, söker det som inte alla enkelt kan ta reda på. 

Annons

När jag skulle skriva om en tiggare i Stockholm som blir vittne till ett mord, så att huvudpersonen måste leta efter henne på en roadtrip genom Europa, ville jag inte placera den romska kvinnan där svenska medier redan hade varit; i Bukarests slumkvarter eller i någon av byarna utanför. De historierna var redan kända. Jag sökte mig igenom otaliga artiklar på nätet tills jag hamnade i arkivet hos en människo-rättsorganisation i Centraleuropa. Där fann jag ett fall med en grupp romer som bodde på en smått surrealistisk badort, från Ceaușescus tid, vid svartahavskusten. Deras hus hade rivits och staden hade ställt upp några containrar vid en soptipp där de fick bo. De var dessutom muslimer, så ut-över att de var utstötta som romer i Rumänien, var de också utstötta bland de kristna romerna.

Det är i sådana ögonblick som min fantasi och energi sätter fart, ur det som nästan ingen annan vet. Jag söker inte det allmänna utan det specifika, som likt tryffelsvamp inte syns vid en första anblick.

Då börjar min historia få liv.

Våga lyfta luren

Trots att jag arbetade som journalist i tjugo år innan jag började skriva romaner, drar jag mig fortfarande alltid för att ringa. Jag vet inte varför. Nittionio procent av alla jag ringer blir glada. Människor tycker i allmänhet om att berätta om sådant de kan, jag vet ju det, och ändå skjuter jag upp.

Men jag ringer alltid till slut.

Att hitta bra poliser och prata med forensiker och rättsläkare är förstås grundläggande om man skriver i den här genren. Min erfarenhet är att de alltid är tillmötesgående; de vill att deras arbete ska skildras på ett rättvisande sätt.

Men lika noggrann är jag när jag skildrar andra yrken. En sällsamt rolig researchdag var jag ute och gick med en banarbetare. I min bok skulle jag dumpa en person på järnvägsspåren. Mannen skulle överleva på grund av ett kontaktledningsfel som gjorde att tågen stod stilla den morgonen. Men var skulle han dumpas? Det tog den erfarna, möjligen mordiska, banarbetaren exakt trettio sekunder att lösa det hela: »Om jag skulle lacka ur på någon så skulle jag hiva honom över broräcket på Råsundavägen, ner på spåren, och sedan klättra över stängslen nere vid ställverket och dra honom in i Solnatunneln.«

Annons

Och så detaljerna! Hur banarbetarna går med en liten pensel i fickan och sopar bort järnfilsspån från rälsen, och hur arbetsvillkoren förändrats så att de pressas att göra ett jobb som tar fem timmar på fyra. Det är sådant som bidrar med liv och djup och berättar något utöver själva deckargåtan.

Låt platserna berätta

På rak arm minns jag bara två platser i mina böcker där jag inte har varit. Enstaka scener som kom till sent, när jag inte kunde kasta mig iväg till en by vid ukrainska gränsen eller till Caracas (men i det senare fallet hittade jag Sveriges ambassadör i Venezuela vid tiden då boken utspelar sig, vilket var nästan lika bra).

Annars reser jag alltid till platserna. Jag hittar husen där mina karaktärer ska bo, går samma vägar, tar in dofterna och känslan i landskapet. Ibland är jag fyra personer som går där, som i Buenos Aires inför skrivandet av Låt mig ta din hand. En karaktär var arkitekt, alltså betraktade hon husen med andra ögon än jag. En annan var en svensk kvinna som kom dit på 1970-talet – då behövde jag ta sällskap med någon som mindes hur det såg ut i Buenos Aires på den tiden. Den tredje var en flykting som återvänt från exilen i Jakobsberg. Den fjärde: en militär som gömde sig undan rättvisan i ett rikare kvarter. Dessutom försökte jag vara mig själv en stund ibland, ta en öl och lyssna på tango.

När jag reser börjar miljöerna interagera med min historia, så att de nästan skriver berättelsen tillsammans med mig. Saker jag inte visste dyker upp. Jag ser ett förfallet hus och befolkar det. Svaga bokstäver på en fasad skvallrar om ett gammalt värdshus. Jag letar mig fram till varenda plats jag behöver i boken. I Litoměřice i Tjeckien satt jag i tre timmar på ett kafé och vägrade gå förrän de hade skakat fram nyckeln till de medeltida gångarna under huset. I Petrozavodsk i Ryssland hade jag försökt få komma in på FSB, före detta KGB, men fått nej. Jag frågade flera äldre män som hade varit därinne om hur det såg ut. Hur var stämningen där? Hur luktade det? Men männen kunde inte svara, det var inte sådant de tänkte på när de satt och läste i sina fäders akter. Till slut hittade jag på en historia om hur jag sökte efter en död släkting och lyckades ljuga mig in. Jag vill gestalta varje plats så att den som aldrig varit där tror sig ha varit det, och så att den som bor där känner igen sig.

Ibland flyttar jag hus och blandar ihop dem, bränner ner dem eller bygger upp ruiner igen. I Blindtunnel skapade jag en egen stad i det forna Sudetenland i Tjeckien, som förstås byggde på de städer och byar jag hade besökt. Sedan boken kom ut har jag fått brev från släktingar till sudettyskar som undrar om det är just deras by, för så minns de att det såg ut. En tjeckisk kvinna skrev att hon först nu förstod vad det egentligen var hon såg när hon var barn i en sådan by: en tom kyrka, övergivna gravar, alla spår som fanns efter de tyskar som hade bott där, men som ingen någonsin pratade om.

Tre råd i researchen

• Ta bilder. Man tror att man minns, men man glömmer. När du kör fast kan du ta fram ett foto av en dörr eller ett staket, i tanken befinna dig på platsen igen, och börja skriva.

• Glöm inte vardagslivet. Fakta kan man ofta läsa sig till men vardagslivet på en plats eller i en annan tid är det som ger historien liv. Vad äter man, hur svär man, var kan man ha sex i hemlighet?

• Se miljön genom dina karaktärers ögon. Olika människor ser miljön på olika sätt. Arkitekten ser inte bara ett hus utan en epok, och en person på flykt väljer andra vägar än den som är på väg till en dejt.

Bort från klichéerna

Vi går alla omkring med bilder i våra huvuden: av världen, av människor, av platser. Om jag sätter mig och ska skriva en rysk gangster vet vi nog hur en sådan kan se ut. Kanske är han tatuerad över hela kroppen som de sovjetiska fängelsekunderna i nätverket Vor v zakone, som har synts i actionfilmer från USA. Har han varit i KGB, har vi sett stenansiktena med kraftiga hakor som iskallt står och iakttar i bakgrunden.

Eller något ditåt.

Om jag inte hade tagit mig in på FSB i Petrozavodsk, hade jag trott att det var så de såg ut. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi föreställt mig kvinnan som kom nerför stentrapporna med akter om de försvunna under Stalintiden, i höga klackar och rosa volangkofta. Hon såg ut att arbeta i en parfymbutik.

Ingen hade märkt om jag skrev klichén, men som författare är det mitt jobb att gå djupare, att inte upprepa fördomar.

Dessutom är det så mycket roligare.

Det svåraste när jag skrev I tystnaden begravd var att komma in under huden på min ryske gangster Aleksej, just för att klichéerna hopar sig så. Hur skulle jag få min hjältinna att låta sig luras av honom, hur skulle även han bli mänsklig?

På nätet hittade jag rapporter om rysk organiserad brottslighet, jag pratade med den svenska underrättelsetjänsten och som vanligt beställde jag hem alla böcker jag kunde hitta på temat, även om Ryssland i dag, för det måste jag också begripa: vilken värld skulle han röra sig i? Men det var bara början. Via vänner fann jag Irina i Umeå, som växte upp i Sovjet och är jämngammal med min karaktär. Av henne fick jag minnen, som när hon i åttonde klass lärde sig att sätta ihop en kalashnikov i mörker. Hon hade dessutom arbetat som läkare i sitt hemland och kunde berätta att TBC-patienter, som ofta var ex-fångar, nu hade börjat avlägsna sina tatueringar. Det som fungerade på 1990-talet för att skrämma affärsmän i Sankt Petersburg, var inte lika gångbart på 2000-talet när gangsterekonomin flyttat in i den internationella bankvärlden.

Jag hittade platserna där min Aleksej rör sig, skapade hans barndomshem av ett fallfärdigt hus i Sankt Petersburg, smög in på de labyrintiska gårdarna där han flyr efter att ha skjutit sin partner, och fann ett gömställe i Chrusjtjovslummen, där väggradion fortfarande bara har en kanal. Att Aleksej älskade rysk litteratur blev en annan nyckel, alltså behövde jag fördjupa mig i Nikolaj Gogol. Det är också research. En ryss kan sina klassiker och jag kunde låta Gogol tala i huvudet på Aleksej när han byter identitet: »… vad åldern beträffar kunde man inte precis säga att han var en äldre man, men å andra sidan inte heller att han var ung.«

Så började jag ta mig bort från klichéerna och göra även honom till människa.

Bromsa fåfängan

Jag får ofta frågan om hur jag vet när jag är klar med researchen. Det finns inget tydligt svar. När jag känner mig fri att fantisera och ändå vet att det blir rätt, när jag kan bygga mina miljöer och säkert vet hur de ska se ut, när mina karaktärer står på fast mark och börjar leva.

Då börjar det svåraste.

För att texten och boken ska lyfta måste det mesta bort. Det är smärtsamt för fåfängan, inte minst, för hur gärna vill vi inte visa läsaren allt vi kan!

Ett av mina tyngsta projekt var min förra bok, Blindtunnel. Ett svenskt par köper en vingård i forna Sudetenland, och via ett barnlik i källaren dras de in i en nästan okänd historia som går tillbaka till krigsslutet. Jag får värk i nacken när jag tänker på det och ändå var själva researchen ingenting mot det som sedan följer.

Att välja. Och framför allt: att välja bort.

På kontoret ligger travar med böcker, fullmatade med lappar. Göm dem! Stirra inte på fakta, då kommer berättelsen att drunkna.

Poängen med researcharbetet är att veta så mycket att jag kan bli fri i skrivandet.

För en skådespelare finns det ett avgörande ögonblick när texten i manus blir hennes egen. Hon säger inte repliker utan pratar och agerar som den karaktär hon spelar, orden kommer ur personen.

Något liknande händer när jag skriver en roman.

När jag har traskat alla mil, tagit reda på allt jag behöver veta, då kan jag klämma ner fötterna i mina karaktärers skor, oavsett om det handlar om en romsk tiggare eller en kvinna i gerillan i Buenos Aires. Då är researchen inte fakta i en bok, den är deras liv.

Sedan, när jag har skrivit, bläddrar jag fram alla sidor med lappar för att se om det var något jag glömde eller mindes fel. Om det är någonting från researchen som tynger, men som jag ändå vill ha med, är det bara att skriva om, stryka ner, flytta eller lägga materialet i en annan karaktär. Vad som än krävs för att det inte ska bli redovisande.

Jag skriver ju spänning och då måste spänningen i slutändan få vara kung.

(Och ja, en fågel sjöng faktiskt i Röda skogen utanför -Petrozavodsk.)

Tove Alsterdal gör grundlig research när hon skriver sina kriminalromaner. I oktober utkom hennes sjätte bok, Rotvälta, den första i en planerad serie som utspelar sig i Ådalen. Boken utsågs till Årets bästa svenska kriminalroman av Svenska Deckarakademin.

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #6 2020 (07 december 2020) och är skriven av .