Bild: Everett Collection/Shutterstock

Bygg starkare karaktärer: Så här gör du

Allt handlar om relationer. Det är där du hittar djupet i dina karaktärer och detta bör du utnyttja. Här är åtta sätt att lyckas.

Min allra första roman skrev jag någon gång i 20-årsåldern, den blev inte publicerad, och kommer heller aldrig att bli det. Det var en klassisk uppväxtskildring med fyra tonåringar i centrum, och hade nästan varenda svaghet som en historia kan ha: en tunn intrig, blek handling, fantasilöst återgiven miljö och ett utslitet tema. Det enda som inte var fullständigt värdelöst var egentligen dialogen.

Idag, efter sju utgivna romaner, kan jag titta på det där första försöket och konstatera att samtliga tillkortakommanden jag just nämnde i själva verket beror på en annan och mer grundläggande brist, nämligen dåligt utvecklade karaktärer.

Jag fick helt enkelt inte liv i ungdomarna.

Därför är jag också glad att idag kunna läsa recensioner som hyllar just karaktärsteckningen i mina senaste romaner. Och framför allt slås jag av hur många som framhållit realismen i mina karaktärers relationer.

Det är nämligen ofta just karaktärerna som en berättelse står och faller med, hur viktig intrigen och handlingen än är. Och de bästa karaktärerna är de som inte bara anknyter till sin värld på ett övertygande sätt, utan också till varandra.

Låt oss till att börja med titta på några typer av relationer man kan tänkas skriva om i ett skönlitterärt verk:

Annons

Romantiska relationer, Föräldrar/Barn, Syskon, Offer/Förövare, Konkurrenter, Bästa vänner, Chef/Anställd, Omhändertagande/Omhändertagen, Polis/Kriminell, Kompanjoner, Slav/Mästare, Människa/Natur, Människa/Gud, Människa/Husdjur, Tillfälliga bekanta.

Alla har relationer. Ditt jobb är att skildra dem, men också att lyfta dem bortom det förutsägbara. Precis som de flesta sorters skildringar, kan nämligen också relationer lätt falla in i klichéer. Tänk bara på hjälten och hans lustiga sidekick, den frustrerade hemmafrun och hennes stilige granne, den tafatta pappan och hans brådmogna barn, den självständige snuten med sin korkade chef.

Så gör som du brukar när du skapar dina karaktärer; ge dem svällande biceps eller fula tänder, bruna ögon eller blödarsjuka eller en stor herrgård. Skänk dem neuroser, förkärlek för vegetarisk kost eller Harley Davidson-motorcyklar. Gör dem till trotskister eller Beethoven-fans eller hängivna snorklare.

Fortsätt så tills du vet vilka de är.

Därefter: ta reda på vilka de är i förhållande till andra.

På följande sidor visar jag hur du gör:

 

1. Få dem att stanna upp och tänka

Introspektion är det lättaste och tydligaste sättet att utveckla dina karaktärers relationer. Låt dem fundera över sig själva i förhållande till omvärlden; få dem att utmana sina egna tankar och känslor: Jag älskar honom, men varför? Vad är den verkliga anledningen till att jag hatar henne? Vad behöver hända för att jag ska komma över detta?

Shakespeare var en av de första mästarna på introspektion, först och främst i sina monologer. När Hamlet överväger för- och nackdelarna med att hämnas mordet på sin far, sitter du som åskådare och tänker och känner tillsammans med honom. Du ställer dig själv samma moraliska frågor och ditt hjärta är med honom i såväl med- som motgångar. Den viktigaste frågan för Hamlet är heder, ett begrepp som bara kan existera i samband med olika sorters mellanmänskliga förbund.

Annons

Dagens introspektiva scener är inte alltid lika enkla att identifiera som Shakespeares monologer. De har utvecklats, men är ändå ett direkt resultat av de olika berättartekniker som varit dominerande genom litteraturhistorien. Så ta dig lite tid till att berätta för dina läsare vad din karaktär tänker om andra. Låt säga att du skriver en berättelse där en son dödar sin hänsynslösa far. Vilka kval kommer han att gå igenom inför dådet? Och vilket helvete kommer han att uppleva efteråt?

I stället för att till exempel låta sonen stå framför ett gammalt träd och anförtro det sina problem, skulle du kunna skriva något sådant här:

Roger tummade på hundralappen i fickan och bestämde sig för att köpa en frukostmeny istället för två bitar äppelpaj, det var samma pris. Den finnige killen i kassan tog betalt och medan Roger väntade på maten funderade han över om han skulle komma att möta sin pappa i helvetet. Om han till exempel blev överkörd av en buss i framtiden, skulle han då omedelbart komma till helvetet eller skulle det bli någon form av rättegång först? Och skulle smärtan av att släpas under en buss vara värre än att vakna upp i helvetet? Släpar de kanske folk under bussar i helvetet också? Och skulle det vara hans far som körde bussen i så fall? Han kunde se honom köra bussen varv efter varv runt elden eller vad det nu var som fanns i helvetet. Att hans pappa skulle dömas till helvetet rådde det ju inga tvivel om. Men kanske skulle han lyckas komma ut därifrån en dag, efter en halv evighet eller så. Själv skulle Roger få stanna där för alltid, som den mördare han var.

”Du är fortfarande den dummaste i vår familj” skulle hans pappa säga ännu en gång när de möttes där i helvetet, med en extra rosslande röst eftersom halva hans ansikte var bortskjutet. Låt mig åtminstone se till att skjuta bort hela hans huvud ikväll, tänkte Roger.

 

2. Ge dem starka åsikter

Vissa författare verkar vara rädda för att ge sina karaktärer starka åsikter. Kanske beror det på att man är orolig för att förknippas med sina skapelser och själv framstå som arrogant eller högdragen. Och visst, det är ju egenskaper som ofta anses vara osympatiska, men vad man ofta glömmer är att, i fiktion, kan just sådana fel och brister vara din främsta tillgång. Så utrusta gärna dina karaktärer med knepigheter, gärna sådana som kan vara rent förödande för dem i vissa situationer.

Min egen återkommande huvudperson Rita Farmer, äger en förmåga att tappa humöret i tid och otid. Hennes ilska blossar upp, och innan du vet ordet av har hon gjort något hon kommer att ångra. Å andra sidan kan hennes vrede också rädda henne, om den uppstår vid rätt tillfälle. Och märk väl; hennes utbrott har mycket att göra med hennes åsikter.

På de första sidorna i Ernest Hemingways Och solen har sin gång, ger huvudpersonen Jake Barnes en uttömmande beskrivning av en annan karaktär, Robert Cohn, kryddad med hans egna åsikter om personen. Av sättet Jake beskriver honom och det han uträttat, får vi givetvis veta en del om Robert. Men vi får veta ännu mer om Jake själv och hans sätt att se på saker och ting. Det är uppenbart att han föraktar Robert, men samtidigt förstår vi snart att de båda också är vänner, åtminstone en sorts vänner. Vi anar att de kan vara rivaler. Varför? Vi fortsätter läsa för att ta reda på det.

Mycket av en berättelses styrka ligger i de känslor karaktärerna har för och emot varandra. Vi identifierar oss med deras kärlek, eller förfäras över deras känslokyla. Och vi lär oss saker av dem – det är så här vissa människor lever. Är det ett tomt liv eller finns det djup där som vi bara inte sett ännu? Är det eftersträvansvärt eller inte?

Berättelsen blir en spegel som vi håller upp mot oss själva.

Glöm inte att även den karaktär som står för berättarperspektivet har en personlighet. Låt berättarens åsikter visa vilken sorts karaktär det är, och var hela tiden uppmärksam på hur du kan få karaktärerna att skvallra om sig själva. Ett enkelt meningsutbyte som nedanstående, mellan två tonåringar, kan räcka för att måla en tydlig liten bild av vilka de är:

– Hanna har noll självrespekt, sa Wilma och föste undan två sjundeklassare så att hon hamnade först i kön till kafeterian.

– Precis!, instämde Amanda och klämde in sig bakom henne. Hon passade på att ge ett av småbarnen en extra knuff och sökte Wilmas blick för godkännande.

Sedan, efter en kort paus tillade hon:

– Jag såg henne hångla med Rasmus efter matchen i fredags.

Wilma snodde runt.

– Varför har du inte sagt nåt till mig? Han sa att han åkte hem direkt!

Det hon berättat var ju inte sant. Amanda hittade på såna grejer jämt och ständigt och hon visste inte varför. Förutom att det kändes bra att sätta andra människor i klistret.

 

3. Låt dem spela ett riskfyllt spel

Låt en karaktär offra eller riskera något för en annan. Oräkneliga är de heliga skrifter, myter, klassiska sagor och moderna bästsäljare, som utnyttjar det hjärtsnörpande ögonblicket då en karaktär dör för att rädda någon annan, eller för en stor saks skull. Men karaktären måste faktiskt inte dö på kuppen, bara att någon riskerar sitt liv kan vara minst lika gripande.

I Margaret Mitchells Borta med vinden, sätter Scarlett O´Hara allt på spel genom att bli kvar i Atlanta för att hjälpa sin svägerska Melanie Wilkes genom en svår förlossning, medan nordstatsarmén rycker närmare. Dagarna går, det är fruktansvärt varmt, Melanie vrider sig i smärtor, doktorn är upptagen med tusentals skadade soldater, nästan alla andra har flytt från staden, och nordstatssoldaterna närmar sig. Scarlett torkar envist svetten från Melanies febriga kropp medan hon själv badar i svett av ren rädsla.

Mitchell kunde ha strukit den här scenen utan att det egentligen hade påverkat själva intrigen, men istället gör hon tvärtom och anstränger sig för att verkligen gnugga in den i vårt medvetande. Varför? Jo, för att den sätter Scarletts karaktär på prov.

Nu har Scarlett visserligen lovat Melanies make, Ashley, att ta hand om hans fru medan han är ute och krigar. Men förväntas hon verkligen göra det med risk för sitt eget liv? Hon är ju trots allt djupt förälskad i Ashley och vill innerst inne ha honom för sig själv. Hur lätt skulle det inte ha varit att låta Melanie och det ofödda barnet dö?

Nej. Vi behöver veta att Scarlett inte skulle överge Melanie även om hennes eget liv är i fara, eftersom vi behöver veta att Scarlett inte enbart är en känslokall egoist som får allt hon pekar på. Hade det varit det enda hon var skulle hon ha kunnat funka fint som stereotyp i en vanlig tv-såpa, men hon hade aldrig blivit en odödlig karaktär – en sådan vi fäster oss vid, trots hennes fel och brister.

Så gör en av dina karaktärer redo att dö för någon, och placera henne eller honom i en situation där det verkligen skulle kunna hända. Då kommer du att kunna hålla dina läsare vakna hela natten och få dem att förbanna väckarklockan när den ringer.

 

4. Bygg trianglar

Lade du märke till något särskilt med de typer av relationer jag tog upp i början? Mycket riktigt: de består samtliga av en tvåfaldighet. Det är ju också på det sättet de flesta relationer börjar, men det innebär inte att du ska stanna där. Det är alltför ofta som författare nöjer sig med relationer bestående av endast två storheter, och därmed utesluter mer komplexa förhållanden.

Tänk på F. Scott Fitzgeralds Den store Gatsby. Jay Gatsbys relation med Daisy är minnesvärd enbart på grund av anledningen till att de inte kan vara tillsammans, nämligen Daisys make, Tom Buchanan. En sämre författare än Fitzgerald kunde ha skummat förbi Toms karaktär och tänkt att enbart hans existens och det faktum att Daisy gett honom trohetslöftet, skulle ha varit tillräckligt. Och jo, det hade räckt gott i en billig romantisk standardroman. Men Fitzgerald ville göra någonting mer, så han gav honom en relation även till historiens berättare, Nick Carraway. Från att bara varit gamla bekanta från college, intensifieras denna relation genom romanen, och det är genom Nicks ögon vi ser Toms styrka, hans själviskhet, hans grymhet och – i ett starkt ögonblick då han försöker vinna tillbaka Daisys hjärta från Gatsby – hans ömhet.

Våra känslor är inte rationella, och inte heller våra relationer. Det är därför som romantisk besatthet är ett så skrämmande kraftfullt verktyg för författare (sexuell attraktion har varit drivkraften bakom miljoner dåliga beslut).

Överväg därför att blanda in en tredje part i relationen (kärleksrelation eller annan) mellan dina två huvudkaraktärer och se vad som händer. Denna tredje sida i triangeln måste inte ens vara mänsklig; det kan vara ett djur, en karriär, ett missbruk, ett äventyr som lockar, en plikt som kallar – vad som helst som kommer i vägen för den trevliga tvåsamhet du började med.

 

5. Odla tvetydigheter

Jag tycker att Patricia Highsmith är en av de allra bästa när det kommer till att utnyttja tvetydigheter i relationer. I hennes hyllade roman om Mr Ripley, En man med många talanger, finns det en betydelsefull oklarhet i relationen mellan de två huvudpersonerna, på ett sexuellt plan. Detsamma gäller i hennes Främlingar på tåg.

Att på det här sättet bara antyda sina karaktärers sexuella läggning kan till viss del ha varit ett sätt komma runt tidens konventioner (båda romanerna kom ut på 50-talet), men de besynnerliga sätt som det i stället tar sig uttryck på, den tvetydighet som uppstår, skapar också på ett fenomenalt sätt den känsla av underliggande oro som finns i berättelsen. Tom Ripley mördar Dickie Greenleaf som ett resultat av avundsjuka och förtryckt begär. Det blir så mycket mer gripande än om han enbart dödat honom för personlig vinning, och om det enda som förenat dem varit deras grabbigt ytliga vänskap.

Undvik att vara övertydlig i ditt eget skrivande när du ska förklara människors relationer till varandra – dina läsare förstår instinktivt att det finns mer än vad man ser med blotta ögat.

Hos varje vuxen ryms lite av ett barn. Hos varje polis finns en nypa kriminalitet. I varje sadist finns något masochistiskt. Och varje människa kan vara både ett odjur och en ängel. Använd den kunskapen till din fördel.

 

6. Använd gruppdynamiken

Människor beter sig annorlunda när de är i grupp än när de är själva eller på tu man hand. Det mest uppenbara och skrämmande exemplet är lynchmobben, som är kapabel till våld långt bortom de flesta medverkande individers naturliga gränser, vilket beror på att mobben inte bara fungerar som en sköld, utan också som en ursäkt. Och relationerna mellan individerna i en grupp – oavsett om det är en liten klick på tre personer eller en organisation med tusentals människor – kan vara oändligt varierande, skiftande och fascinerande.

Ett självklart exempel på hur effektivt gruppdynamik kan användas i litteraturen är förstås Flugornas herre av William Golding. Historien om en grupp pojkar som hamnar på en öde ö blir till en obarmhärtig illustration av hur skör civilisationens är och kan tolkas som en berättelse om hela samhällens uppgång och fall.

Ett annat exempel jag kommer att tänka på är pjäsen Glengarry Glen Ross av David Mamet, som även filmatiserats med storheter som Al Pacino och Kevin Spacey i huvudrollerna. Skådespelet utspelar sig på ett mäklarbyrå i Chicago och det hela är indränkt i testosteronstinn hänsynslöshet. Här lyckas Mamet skildra en hel rad olika former av gruppdynamik, men också hur den kan skifta och ändra karaktär beroende av vilka medlemmar ur gruppen som vid tillfället är närvarande. Konkurrens om pengar och framgång driver männen till grymheter, lögner och tjuvaktighet, och lojaliteterna skiftar ständigt mellan de olika karaktärerna och i förhållande till chefen.

Det finns ett litet subtilt ögonblick i pjäsen (som har fått ta större plats i filmatiseringen) som visar hur bara en kort hänvisning till en relation kan fördjupa en karaktär: En av försäljarna på byrån, Levene, vill desperat få tillgång till ett hett eftertraktat kundregister för att förbättra sin försäljning och därmed rädda sitt jobb. Han bönfaller sin chef, men denne är obeveklig. Till slut, när varken fjäsk eller vrede verkar bita, mumlar Levene: ”Min dotter…”. Sedan lämnar han scenen.

Så enkelt. Inga långa manipulativa utläggningar, bara detta helt flyktiga men uppenbart beräknande omnämnande av en relation – en fars förpliktelser gentemot sitt barn, eventuellt med en vag antydan om vissa speciella omständigheter kring dottern – hjälper publiken att förstå vem Levene är. I sin ekonomiska nöd och rädsla att förlora jobbet drar han sig inte för att utnyttja sina mest privata problem, om de kan vara till hans fördel i förhållande till den övriga gruppen.

Gruppdynamik är alltså ett utmärkt verktyg för att fördjupa dina karaktärer, och nyckeln är att förstå att relationerna och allianserna i en grupp hela tiden förändras, beroende på omständigheterna. Fundera på hur en person i underläge kan förvandlas till tyrann. Eller hur en pikant liten hemlighet plötsligt kan utgöra ett hot mot hela samhället.

 

7. Utnyttja tyngden i gamla oförätter

Myter och sagor är proppfulla av osämjor och gammalt groll, precis som verkliga livet. Vi har nog alla någon gång hängt fast vid någon gammal oförrätt, odlat vårt hat mot någon annan, och gått omkring och fantiserat om olika sorters vedergällningar. Men vad krävs det för sorts personlighet för att verkligen handla utifrån en sådan impuls, och låta det gå till destruktiv hämndaktion?

Jo, det är ju den typ vi känner igen alltför väl från olika böcker och tv-dokumentärer baserade på verkliga brott: en person vars ego antagligen är bra mycket större än självkänslan. Men är de bra skildrade kan vi faktiskt få en förklaring till deras handlingar – vi kan förstå dem, om än inte försvara dem.

Karaktärer som bär på agg mot andra har gett bränsle åt en uppsjö av populära berättelser, från Edgar Allan Poes Ett fat amontillado, till Dan Browns Da Vinci-koden.

Stephen King brukar tona ner kvaliteterna i sin första utgivna roman Carrie, men den fortsätter att fascinera och skrämma sina läsare. Tonårstjejen Carrie är ett mobboffer som plågas av såväl sina skolkamrater som sin hårt kontrollerande mor, som är en religiös fanatiker med vanföreställningar. De andra ungdomarna pressar henne till den yttersta gränsen, ovetande om att hon utvecklat övernaturliga krafter och kan flytta saker med ren tankekraft.

Att historien fungerar så bra beror på att hennes fruktansvärda urladdning i bokens slutskede faktiskt blir trovärdig. Genom skolkamraternas olika utstuderade sätt att plåga Carrie, lyckas King försätta henne i en helt outhärdlig skam och förnedring, som slutligen kulminerar under balnatten –  hon utsätts för ett grymt skämt där hon dränks i en hink med grisblod. Det spelar ingen roll om du till naturen är en fridsam person – när du läser detta kommer du på dig själv med att viska: ”Döda de jävla svinen, Carrie – döda dem allihop!”

Precis så starkt vill dina läsare att de oförrätter dina karaktärer utsätts för ska kännas.

Så gör som Stephen King: skapa en person med en känslig natur, och utsätt honom eller henne för orättvisor som skulle få vem som helst att trilla över stupet.

 

8. Bortse inte från vardagens interaktioner

Om du är bilägare och är det minsta lik mig, kan du köra hundratals mil utan att bry dig om alla de idioter som befolkar trafiken. Någon bryter mot högerregeln och du rycker på axlarna eller ler rent av lite överseende mot föraren. Men så en dag har du fått nog. En tveksam omkörning för mycket, och din vrede vet plötsligt inga gränser. Du får lust att preja honom av vägen och krossa honom mot en mur. Du skulle vilja knuffa hans bil utför ett stup.

Vad jag vill komma till är att ett tillfälligt sammanträffande med en främling vid rätt (eller fel) ögonblick kan vara tillräckligt för att dramatiskt förändra en dag, eller hela ditt liv. Tänk då bara vad du kan göra i fiktionen, med lite planering och fantasi.

På samma sätt kan du använda tillfälliga möten för att lyfta din karaktärsteckning, för att illustrera olika egenskaper eller förändra karaktärernas roller på ett genomgripande sätt.

Låt dina karaktärer närma sig andra människor, låt dem studsa mot varandra och sedan fortsätta i en ny riktning. När allt kommer omkring är detta vad som händer i det verkliga livet.

Och ha gärna yin- och yangsymbolen i huvudet när du skapar dina karaktärers relationer, du vet den där cirkeln som utgörs av två likadana figurer i svart och vitt, med en droppe av den motsatta färgen i varje del. Ingen relation är helt bestämd och de har alltid mer än en sida. Krydda kärleken med en gnutta rädsla, eller kanske till och med hat.

Om du ägnar lite tid åt att fundera på relationer på det här sättet kommer du att se möjligheter att utveckla dina romanpersoner längre än du trodde var möjligt. Relationerna avslöjar de många olika roller vi spelar, de ständigt skiftande masker vi bär, och den längtan och de förhoppningar som finns djupast i våra hjärtan.