Min allra första roman skrev jag någon gång i 20-årsåldern, den blev inte publicerad, och kommer heller aldrig att bli det. Det var en klassisk uppväxtskildring med fyra tonåringar i centrum, och hade nästan varenda svaghet som en historia kan ha: en tunn intrig, blek handling, fantasilöst återgiven miljö och ett utslitet tema. Det enda som inte var fullständigt värdelöst var egentligen dialogen.

Idag, efter sju utgivna romaner, kan jag titta på det där första försöket och konstatera att samtliga tillkortakommanden jag just nämnde i själva verket beror på en annan och mer grundläggande brist, nämligen dåligt utvecklade karaktärer.

Jag fick helt enkelt inte liv i ungdomarna.