Min allra första roman skrev jag någon gång i 20-årsåldern, den blev inte publicerad, och kommer heller aldrig att bli det. Det var en klassisk uppväxtskildring med fyra tonåringar i centrum, och hade nästan varenda svaghet som en historia kan ha: en tunn intrig, blek handling, fantasilöst återgiven miljö och ett utslitet tema. Det enda som inte var fullständigt värdelöst var egentligen dialogen.
I dag, efter sju utgivna romaner, kan jag titta på det där första försöket och konstatera att samtliga tillkortakommanden jag just nämnde i själva verket beror på en annan och mer grundläggande brist, nämligen dåligt utvecklade karaktärer.
Jag fick helt enkelt inte liv i ungdomarna.
Därför är jag också glad att i dag kunna läsa recensioner som hyllar just karaktärsteckningen i mina senaste romaner. Och framför allt slås jag av hur många som framhållit realismen i mina karaktärers relationer.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara prenumerant för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digitala Skriva!
Har du redan ett konto? Logga in här.
