För några veckor sedan lyssnade jag på Ellen Wiles, som har skrivit Live Literature, en bok om vad litteraturen kan vara när den lämnar boksidorna. Wiles visade förebilder (festivalen i Hay!) och berättade att litterära evenemang ökat snabbt i antal och omfång under 2000-talet – vi gillar helt enkelt att lyssna på författare, träffa andra läsare, köpa några signerade böcker och kanske få oss ett glas.
Livekulturen generellt har vuxit på många håll under 2000-talet, både inom kulturlivet och vad gäller till exempel Allsvenskan i fotboll, vars publiksnitt ökat med närmare 4 000 åskådare per match. Förvisso har en hel del evenemang inte riktigt hämtat sig efter pandemin men vi kan nog ändå konstatera att när vardagen blir alltmer digital vill vi i gengäld uppleva saker tillsammans och »på riktigt« då möjlighet ges.
Med Wiles ord i bakhuvudet besökte jag nästa kväll Forum för poesi och prosa, och två kvällar senare Göteborgs litteraturfestival. Och tänkte lite på litteraturens speciella förutsättningar.
För på en konsert eller en fotbollsmatch skapas och visas musiken och dribblingarna i realtid framför våra ögon. Vi ser artisterna och spelarna utföra sin konst. Men när en författare framträder har vi inte tillgång till »konsten«, boken. I de flesta sammanhang har merparten av publiken inte ens läst den.
Med det jämförelsevis dåliga utgångsläget bör förlagen och arrangörerna av litteraturevenemang fundera extra noga på hur mötena mellan författare och läsare kan se ut för att publikintresset ska fortsätta öka.
Eva Gedin, med 40 år i förlagsbranschen, bland annat som VD för Norstedts, skriver i branschtidningen Svensk Bokhandel att Augustgalan i år »inte kändes jättefestlig«och fortsätter: »Litteraturevenemang har ett komplicerat förhållande till skojet, till lättsamheten. Eller snarare: saknar alltför ofta just det.«
Även i mindre fina sammanhang kan jag känna mig fjärmad, helt i onödan. Kvällarna på Forum för poesi och prosa är till exempel helt uppbyggda kring att författarna läser ur sina böcker. Utrymmet för frågor, eller för författarna att berätta om bokutdragets kontext eller sitt skrivande, är minimalt. Det kanske fungerade utmärkt när arrangemangen startade för 20 år sedan men en ren uppläsning känns inte särskilt exklusiv i dag, när jag kan höra författaren (ofta) läsa hela sin bok på närmaste ljudbokstjänst.
Frågan är hur verket, boken, kan samspela med författaren på bästa sätt.
En enkel lösning, förvånande ovanlig, är den som istället bjöds på Göteborgs Litteraturfestival: en skådespelare läste ett utdrag ur den aktuella boken innan en författarintervju tog vid. Vi i publiken fick därmed ett underlag för samtalet, och kvällen fick en mer varierad rytm än om samtalen hade staplats på varandra. (Dessutom hann man köpa en öl i de små pauserna som uppstod.)
Jag hade till exempel inte läst en enda bok av Cecilia Hansson, men läsningen ur Kafkalungan och Hanssons påföljande helt ogarderade berättelse om sig själv och bokens tillkomst, gjorde både Johanna och mig så nyfikna att vi snabbt bokade en intervju för Skrivas räkning. (Publiceras om en vecka.)
Just det där med att sänka garden, eller riva staketet mellan författare och läsare, tror jag är viktigt. En framgångsfaktor för den genre som vuxit snabbare än någon annan det senaste decenniet, feelgood, är definitivt att författarna är nära sina läsare – på evenemang som Feelgoodfestivalen och på sociala medier, som i Facebookgruppen Feelgoodfredag.
Jag hoppas att andra genrer och författare följer efter. Jag läser gärna »svåra« böcker men ser ingen anledning till att mötet mellan författare och läsare ska göras svårtillgängligt.
I det aktuella numret av Skriva har vi en guide om att arrangera event. Sedan tidigare har vi listat Sveriges litteraturfestivaler geografiskt. Och i somras publicerade vi en guide om det som vissa författare drömmer om och andra fruktar: att ställa sig på scen.
Veckans …
… nya skrivmetod
Mattias Edvardsson har skrivit två pedagogiska guider för Skriva, om att använda flera berättarperspektiv och om att skriva bladvändare. I den senare texten skriver han: »De flesta skrivhandböcker och kursledare säger: Börja inte skriva förrän du har planerat intrigen och lärt känna dina karaktärer. Själv dör jag tristessdöden innan någon hinner säga ›synopsis‹. Jag trodde länge att det låg mig i fatet, att jag skulle ha tjänat på att bli en sådan där skrivande arkitekt med anslagstavlan full av post it-lappar. Arbetssättet fungerar uppenbarligen väldigt väl för en del, men det är inget för mig.«
Men nu har något hänt! På Instagram publicerar Edvardsson … en vägg full med post it-lappar. Anledning: en rejäl omskrivning av hans kommande deckare: Han skriver: »Alla tre offer ska bytas ut, men mördaren förblir åtminstone densamma. I alla fall i den här versionen.« Det låter onekligen som det kan behövas lite överblick. Eller som Edvardsson konstaterar: »Det är aldrig för sent att bli en post it-författare.«
… vinnare
När det nordiska queera litteraturpriset Prisma delades ut nyligen utsågs Tova Gerges Fearplay till Årets roman. Läs gärna intervjun med henne, om Fearplay och om att väcka starka känslor med sina böcker.
… julmarknad
På restaurang Folk vid Järntorget i Göteborg erbjuder en rad bok- och tidningsförlag hårda klappar i morgon lördag klockan 14–18. En bra avrundning på citypromenaden – eller start på krogkvällen. Skriva är där med böcker och tidningar till reko priser, liksom systertidningarna Filter och Offside.
