Jag köpte bara en bok på Bokmässan i år. Det blir lätt så när man har både en scen och en monter att hålla ordning på.
Boken var Mats Olssons självbiografi Sluta aldrig skriv. Jag köpte den direkt efter att han hade klivit av SkrivaScenen och på försättsbladet skrev Expressenkrönikören: »Offside kommer aldrig att dö.«
Bakgrunden är att jag för ett halvt liv sedan var en av grundarna till ett fotbollsmagasin. Satsningen gjordes med stor entusiasm men lite pengar. Ekonomi till foto och fyrfärgstryck saknades så »magasinet« trycktes i form av en pocketbok. Prenumerationsregistret, som före första numret i och för sig bara innehöll drygt hundra namn, skapades i ett Filemaker-program som min kollega plockat med sig från Journalisthögskolan. Resurser för marknadsföring saknades.
En stor del av kassan gick istället åt till att trycka 10 000 (?!) exemplar av Offsides premiärnummer. (Jag har just skrivit en tipslista till ett reportage i nästa Skriva om egen- och hybridutgivning. Tredje punkten har rubriken »Tänk realistiskt« och innehåller meningen »Alltför många som ger ut på egen hand drar på sig alltför stora kostnader och tryckupplagor.«)
Vi var alltså i stort behov av uppmärksamhet och snabb framgång om vi inte skulle bli ytterligare några unga män som samlats kring ett storstilat tidningsprojekt, publicerat ett eller två nummer och sedan aldrig återhörts.
Just då nedsteg Mats Olsson från himlen. Han var kring sekelskiftet Sveriges klart mest inflytelserika sportkrönikör, efter ett drygt decennium som lika populär nöjeskrönikör. Och kvällstidningarna hade på den tiden en enorm genomslagskraft.
Han hyllade det första numret. Och fortsatte att skriva om de följande utgåvorna. »Era liv är fattigare utan Offside«, meddelade han strängt till Expressenläsarna, och vårt prenumerantantal ökade snabbt.
Jag kände inte Mats Olsson, hade aldrig ens träffat honom. På ett sätt ingick det förstås i hans arbetsuppgifter som krönikör att tycka till, tipsa och försöka vara först med det senaste. Men han gick ofta betydligt längre än så. I Sluta aldrig skriv berättar Olsson hur en ung Per Gessle skickade låtar och roliga följebrev till honom på Expressen. Olsson fattade tycke och bidrog starkt till att lyfta Gyllene Tider (och ännu mer Wilmer X) till nationella angelägenheter. I boken skriver han: »En nöjesredaktion ska, i min värld, inte bara skriva om det som redan finns, en nyfiken redaktör ska hitta, uppmuntra och lansera en artist, en musiker, ett band eller en komiker.«
På Instagram häromveckan skrev en annan inflytelserik penna, musikjournalisten och författaren Jan Gradvall: »Jag hade aldrig blivit journalist utan Mats Olsson. Jag hade aldrig kommit in på en tidning om inte Mats öppnat dörren för mig och så många andra. Jag hade ingen utbildning, ingen arbetslivserfarenhet från medievärlden, men Mats skrev uppmuntrande brev när jag som 16-åring började skicka honom vårt punkfanzine.« När Gradvall var 21 år fick han en tågbiljett till Stockholm och ett möte med Mats Olsson och chefredaktören Bo Strömstedt, och blev sedan vad Gradvall själv menar är »tidernas minst meriterade vikarie på Expressen«.
Om du har chansen och möjligheterna – som exempelvis författare, lärare, journalist eller kulturarrangör – att uppmuntra eller lyfta fram någon som du tycker förtjänar det: gör det bara!
Det kan vara något så enkelt som att svara lite extra utförligt på ett mejl: bidra med några råd och peka vidare. Eller läsa och ge genomtänkt respons på en text som du inte måste läsa. Kanske kan du ta på dig ett slags mentorroll.
Några av de mer deprimerande raderna i Skriva det här året kommer från reportaget »Talangjakten« och Linnéa Engman, som började skriva på sin (nu utgivna och Storytel Award-nominerade) debutroman Gudar av röta och undergång redan som 17-åring. Hon ville då veta hur hon skulle göra för att bli utgiven och var modig nog att kontakta förebilder och branschpersoner. Och fick svar – från USA.
Svårare var det i Sverige: »Här kändes det nästan som om de som redan var stora tillhörde ett hemligt sällskap som inte släppte in någon. Jag försökte kontakta folk via sociala medier men fick inte riktigt gehör.«
Bättre kan vi, va?
Veckans …
… nytt på Skrivas sajt
Nu har vi publicerat en tänkvärd webbexklusiv essä om att skriva »känslomässigt sant«, och om vad som får fäste hos mottagarna. Dramaturgen och manusförfattaren Tage Olsson skriver bland annat: »Det jag tror lockar in oss i andra människors »sanning« är att vi på tryggt avstånd får chansen att genomskåda vår egen. På samma sätt som vi älskar skräckfilmer eftersom de låter oss känna rädsla utan att försätta oss i fara.«
… intresseanmälan till nästa Skriva-kurs
Skrivas distanskurs »Skriv din roman på ett år« med Therése Granwald har nu dragit igång med både startträff i Göteborg och den första distansträffen. Vi får många förfrågningar om huruvida vi kommer att arrangera samma kurs längre fram. Och ja, det hoppas vi kunna göra, med start hösten 2027.
Vi har därför skapat en sida där du enkelt kan anmäla ditt intresse för nästa »Skriv din roman på ett år«. Ta chansen att bli först med att få information och tillgång till eventuella early bird-rabatter.
… uppföljning
För ett år sedan besökte Skriva en boklanseringskurs där författare utbildades i konsten att bära sin bok och sitt författarskap. Vi pratade bland annat med Pernilla Yasin, som hade skrivit ett treboksavtal och ville förbereda sig så bra hon kunde.
För tre månader gavs så hennes debutbok Bortom lagens gränser ut. Jag frågade Pernilla Yasin vad som hänt sedan dess.
– Boken blev recenserad i Skånska Dagbladet, där Gunilla Wedding skrev »en lovande debut som man läser med både andan och gråten i halsen«. Kristianstadsbladet gjorde också en intervju om boken och mitt engagemang för att stoppa mäns våld mot kvinnor, och om de barn som blir kvar när mamma är i himlen och pappa i fängelse. Den publicerades lagom till att jag stod på skånska marknader och Kristianstads stadsfestival, vilket var toppen – flera läsare kom fram och ville köpa boken just för att de läst om den i tidningen.
– Tack vare [kursledaren] Eva Perssons råd satte jag och min man också upp en digital kampanj via Meta, som genererat en del försäljning. De första veckorna låg Bortom lagens gränser på topplistorna för de mest sålda deckarna i nätbokhandlarna, och på Förläggareföreningens topplista över de 100 mest sålda inbundna böckerna i Sverige i några veckor!
Vilken nytta hade du av att »tänka efter före«, genom att exempelvis gå kursen och bygga upp följarskaran och bokförväntan på Instagram?
– Jättemycket! Eva Persson hjälpte mig att formulera bokens budskap. Dessutom fick jag bättre insikt i vad förlagen gör, och vad som förväntas av mig som författare. tidigare hade jag ju inte funderat så mycket på köpbeteenden, årshjul och skillnaden på buzz, lansering och kampanj. Allt det hjälpte mig när jag skulle nätverka, boka in fysiska event och skapa innehåll i mina sociala medier som passar de olika faserna.
Har något varit svårare än du tänkt dig?
– För varje krok jag slängt ut som det blivit något av – signeringar, marknader, litteraturfestivaler – finns det minst två krokar som aldrig fick napp. Och ibland har jag känt mig lite som en Tupperware-försäljare, som liksom prackar på folk min bok. Den känslan var jag inte riktigt förberedd på.
– Men jag vill såklart vidare i mitt skrivliv. Just nu ligger andra delen hos min förläggande redaktör. Och i november går jag på tjänstledighet från mitt jobb som projektledare på Fryshuset, eftersom jag nu studerar till skrivpedagog på Skurups folkhögskola. Under det här läsåret vill jag också hinna skriva råmanus till tredje boken i serien.
… författare som tycker
Fick många reaktioner på mitt Fredagsbrev om svenska författares ovilja att lägga sig i samhällsdebatten (och om att den saken möjligen är på väg att förändras). Förra veckan intervjuades så den stridbara Lena Andersson i Svenska Dagbladet, apropå att hon inte platsade på den topplista över betydelsefulla levande svenska författare som 101 experter röstade fram – men placerades på andra plats när Svenska Dagbladets läsare sa sitt.
Lena Andersson kommenterar i intervjun:
»Många kritiker kanske inte riktigt gillar min tendens. Bara att skriva på Svenskans ledarsida är ju kontroversiellt i kulturvärlden, det tror jag vi vågar slå fast.«
Andersson menar att hon är en ganska ovanlig sort numera.
»P O Enquist, Sara Lidman, Lars Gustafsson och Jan Myrdal skrev ju regelbundet i tidningen. De var ›public intellectuals‹. Nu har det blivit mer av en renodling, man håller sig undan den offentliga debatten som författare. Det har skett ett slags expertifiering i samhället. Och sedan tror jag att det kanske finns en brutalitet i offentligheten som man som författare känner att man inte vill låna sitt språk till.«
… överlevare
Och ja, Offside lever och har hälsan. Jag klev av som chefredaktör för 14 år sedan men redaktionen sitter tio meter bort på kontoret.
… dokumentära tips
Antikvarien Bo Larsson hörde av sig efter att vi hade publicerat Marit Kaplas guide om att »skriva med andras ord« och mitt Fredagsbrev i samma ämne. Bo tipsar om att många museer gör ett liknande arbete (men ofta har svårt att nå ut med resultaten). Han skriver bland annat:
»Liksom du är jag en stor beundrare av Marit Kapla och hennes metod av att göra poesi av intervjuer. Eftersom du så träffande skriver att hennes metod kan användas på många sätt (»kanske till en skrift som bara sprids i släkten«) vill jag berätta att just detta att intervjua människor av olika kategorier är något som länge och systematiskt har gjorts på svenska museer. Berättelserna arkiveras, oftast ordagrant, i våra arkiv, men vi gör också vårt bästa för att bearbeta och publicera dem. Vi kallar arbetet för samtidsdokumentation, och använder det för att fånga och bevara företeelser medan de ännu pågår.
Min senaste bok är ett urval av intervjuer som jag gjort under mina 17 år på Stadsmuseet i Stockholm. Huvudsakligen består den av så kallade levnadsloppsberättelser där olika personer skildrar sina liv. Punkare, mäklare, flyktingar från Eritrea och Afghanistan, nyktra alkoholister samt helt »vanliga« personer redogör i första person för sina erfarenheter av att leva och bo i Stockholm.
Vi får inte sällan förfrågningar om vi kan intervjua den eller den personen – »hon är nu gammal och har så mycket att berätta« – eller om vi kan dokumentera en intressant företeelse. Det är uppgifter som vi sällan har resurser till, men för att möta intresset skrev jag för ett antal år sedan en nedladdningsbar vägledning på Digitala Stadsmuseet för de som själva vill försöka.
Det är som du skriver: i grunden krävs bara att man vill prata med människor, att man vågar fråga och att man tar sig tid att lyssna.«