Jag har velat flytta till Göteborg sedan jag var tretton och kunde alla låttexter på Håkan Hellströms första album, utan att ha någon relation till vare sig Andra Långgatan, Gullbergs kaj eller Feskekörka som jag sjöng om. I slutet av förra året fick jag chansen – en terminspraktik här på Skriva. Jag sa hejdå till Norrland och flyttade med min flickvän till det, för mig, stora Göteborg.
Och jag älskar den här staden – tegelhusen, de ärgade gröna koppartaken, hur det gnisslar i strömledningarna innan spårvagnen kommer. Alléerna med stora lummiga träd, bortskämda med näringsrik jord på ett annat sätt än träden hemma.
Men en stad med över en halv miljon människor skapar både frihet och ensamhet.
I veckan intervjuade jag Scott Huber, en av debutanterna som kommer att synas i »På väg in« i nästa nummer av Skriva. Intervjun blev, som så ofta, längre än jag hade tänkt – och vi kom in på just detta. Scott pratade om att bo i Stockholm och hata Stockholm, om sin längtan efter ett samhälle fokuserat på community. Det är ingen tillfällighet att serieromanen som Scott debuterar med, Ingen brist på tankar, börjar med meningen: »Alla vill ha ett vittne till sitt liv.«
Exakt så är det!
För något år sedan pratade jag med en vän som sa att alla människor behöver ett Du. Att vi alla måste ha någon att vända oss till, som i Du-tilltalet som jag är så svag för att läsa och skriva. I Mats Söderlunds poesiskola om att skriva kärleksdikter tar han upp många exempel på tilltalet och skriver: »Vi måste ha ett ›Du‹ för att alls kunna tänka oss vår egen existens.«
Vissa låter sin partner, bästa vän eller mamma vara sitt Du. Vissa blir influencers. Skriker ut i cyberrymden: Hallå! Finns jag? Se mig, låt mig få berätta om mig själv för dig!
Eller så kan man skriva. Skrivandet kan vara en vän och en tröst. Läsaren, reell eller imaginär, kan bli ens vittne och ens Du.
Samtidigt: om man som jag har kvar rester från tonårsvanan att skriva »poesi« om hjärta och smärta i mobilens anteckningsapp, får man akta sig för navelskåderi. Det finaste jag vet är när en författare rör sig från sitt innersta till ett större perspektiv. Om någon kan se på andra människor som den ser på sig själv, lika nyfiket och ömt, så älskar jag den människan.
Så kan skrivandet och litteraturen bli en antidot till både den individuella och den kollektiva ensamheten. Vi kan få syn på både oss själva och andra. Många av mina favorittexter är just sådana som tar ett brett grepp på vad det är att vara människa, som fångar oss i grupp, liksom ur ett fågelperspektiv.
Två exempel (utdrag):
Från Ur minnenas tåg (ur Nomad) av Harry Martinson:
»Vi levde många tusen då, liksom nu, i barackerna
och vore lösnummerköpare, spritmän och trastlängtare.
Fläsket brändes vid en vårdag
och allt vad vi burit revs upp i gräl.
Flottiga träväggar drucko förbannelse.
Vi gingo ut en dag just denna vår.
Tussilagon med sin gula uppåtvända sugarfot
och solen stodo motpols.
Och sälgens små tassar lade sitt
brinnande dun i ett vindsus.
Kvällen fann oss drivande omkring på en inspektion i gräset.
Vi levde tusen nya liv med ögat
och sökte fånga dofterna med vår snuviga,
halvdöda näsa.
Djupt i en sjö gick aftonrodnaden ner.
Vi stodo där i dunklet och vore guds centraler.
Bakom oss låg byn oväsentlig och dum.«
Från låttexten till Mamma av Annika Norlin (som sjunger om mitt älskade Umeå):
»På min vanliga runda
sitter en kvinna vid sin makes gravsten.
Jag hör henne prata med honom med vardaglig röst.
Några barn på skolan leker Minecraft
för de får inte spela Minecraft
En ropar argt till en pedagog
att hon inte är nog lik en kub.
Samma gubbar spelar schack på samma fik varje dag
Pratar om samma saker:
om den dåliga parkeringsplatsen på Strömpilen
och hur dåliga bilar det görs nuförtin
En gång satte en av gubbarna i halsen.
Dom andra ba rusa fram och dunka honom i ryggen
Så hårt, jag trodde han skulle dö av det i stället!
Tack killar sa han med grumlig röst när bullbiten flög ur halsen
[…]
Ibland sprängs jag nästan för jag blir så öm av världen.«
Det gör jag med.
Veckans …
… låtsnickare
Annika Norlin har också skrivit fint om konsten att skriva låttexter.
… nedtagning på jorden
Gjorde med stor entusiasm ordförståelsen från högskoleprovet i lördags. Jag satt med en vän och var, efter att ha valt rätt på de tio första orden, mycket kaxig. Sa till och med: »Om jag inte får alla rätt är det pinsamt, för jag jobbar faktiskt med att skriva om dagarna nu!«. Sedan: ett fel. Fuck you till uttrycket »Håll till godo!«. Jag skyller på att jag inte har haft privilegiet att vara här på Skriva särskilt länge.
Hur många klarar ni?
… kulturkrönika
Författaren och krönikören Agnes Lidbeck förfasar sig över »litteraturens lycramän«, som förhåller sig till böcker som till ett tufft maratonlopp. Själv vill hon läsa böcker på samma sätt som hon cyklar på en grusväg.
… förstaläsningar
På tal om privilegiet att få praktisera här på Skriva så skissar jag just nu på fyra olika debutantintervjuer (inte bara Scott). Detta medför den stora lyxen att få läsa några debutantmanus innan verken publiceras. Ljuvlig läsning, allihopa!
Ibland slås jag av att detta är mitt jobb om dagarna. Sjukt ju!
… munspelsdröm
Under skrivandet av det här fredagsbrevet har jag lyssnat mycket på musik och funderat på om det finns någon annan låt än Mamma som gör mig lika rörd inför det svåra och vackra i att vara människa. Landar i klassikern Piano man av Billy Joel som alltid lyckas sätta alla mina känslosträngar i rörelse. Den är amerikanskt klyschig på alla sätt, men jag kan tyvärr inte höra »Now Paul is a real estate novelist / Who never had time for a wife / And he’s talking with Davy, who’s still in the Navy / And probably will be for life« utan att börja gråta. Häromdagen fick jag upp ett klipp på en tjej på en fest som spelade den inledande melodin till Piano man på munspel, och drabbades av djup avund. Någon kommenterar under videon att Piano man på munspel är tjejers version av gitarrkillars Wonderwall, men ändå.
Kanske ska jag köpa ett munspel?
