»Vi speglar inte poesiboomen. Vi driver den«, säger Gunnar Nirstedt i nya Förlagspanelen, där förläggarna berättar hur de ser på sin poesiutgivning.
Andra lyrikutgivande förläggare i enkäten menar däremot att den omtalade vågen av ung poesi överhuvudtaget inte existerar. Marie Pettersson på Ellerströms säger: »Jag tror att formen poesi alltid har varit populär bland unga skrivande människor. Det är lättare att sätta sig ner med en dikt än att ha en idé om ett helt prosaverk. Någon ›poesiboom‹ har vi däremot inte känt av.«
Min egen lyrikläsning har alltid varit ganska opåverkad av både vågor och utgivningsår. Jag läser Boye och Wide som ett slags själens kött och potatis. Österling och Werup för att de fångar en skånsk natur och känsla som även jag känner men inte har kunnat formulera. Yahya Hassan och Olivia Bergdahl för deras (extremt disparata) här och nu-känsla.
Därför har jag också alltid gillat tematiska poesiantologier, även om vissa anser det lika kreddigt och högkulturellt som att köpa en Absolute Music-CD på Circle K.
Senast i går kväll läste jag i den färska Älskad svensk poesi: Dikter från Bellman till Kristina Lugn. Under rubriker som »Kärleken kommer och kärleken går« och »Bryt upp, bryt upp« samsas där poesi från helt olika tider och trender. Varje avsnitt rymmer ett dussintal dikter; lagom för läsning innan sänglampan släcks.
I går läste jag dikterna under »Bryt upp, bryt upp«, där Boye och Dagerman följs av Farrokzhad och Mossaed. Därefter Malte Persson, Bodil Malmsten och Edith Södergran.
Ton, stil och budskap är naturligtvis helt olika men tematiskt tangerar de varandra, och talar ibland till varandra. Perfekt underlag för några minuters reflektion efter läsningen, innan även hjärnan släcks för dagen.
En annan fördel med antologier är att de kan peka in mot författarskap som man aldrig har bekantat sig med. Nya stjärnor, eller välkända namn som man aldrig har gett chansen.
Färska på min lyriska låna hem-lista är nu Werner Aspenström och Erik Lindorm.
Men. När nu poeterna har vägt varenda vers på våg är det faktiskt oförlåtligt med bristande korrekturläsning. I Älskad svensk poesi har just Aspenströms
Ställ hushållsvågen på bordet
och låt verkligheten väga sig själv.
blivit »Slätt hushållsvågen …«
Ännu värre – eftersom det feltryckta ordet framstår som möjligt, men oändligt mycket sämre – blir det när Karin Boyes »törst« har förvandlats till »tröst« i de berömda inledningsraderna:
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
För, ja, »törst« rimmar ju på »störst« och kontrasterar mot »mätta« i raden ovanför.
Och framför allt: det var ju törst och inte tröst som förbundskapten Tommy Svensson ville ge spelarna när Sverige hade gått vidare från gruppspelet i fotbolls-VM 1994.
Svensson, som var folkskollärare i grunden, och hans assistent Tord Grip var inför åttondelsfinalen i USA oroliga för att spelarna skulle känna att de redan hade gjort vad som kunde begäras, och därför gå in till matchen med fel attityd. Kanske hade de till och med hemlängtan efter många veckors resande och fotbollspelande.
Lösningen, enligt de två herrarna: att inför matchen läsa upp Karin Boyes I rörelse för spelarna, och försöka få dem att internalisera budskapet:
Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.
Problemet: 1994 var före internets tid. Men tillsammans, ute på en långpromenad dagen före matchen, lyckades Svensson och Grip till sist rekonstruera de tio raderna.
Resten är svensk idrottshistoria.
Veckans …
… lyriklöfte
I Skrivas juli-nummer kommer du att bjudas på många sidor om poesi i olika former. Vi utlovar en guide om själva skrivandet, poetintervjuer samt en kartläggning av platser (papper, digitalt, live) där poesi presenteras och frodas.
… minneslucka
Jag har ett alldeles utmärkt minne men är ändå – till skillnad från Tommy Svensson och Tord Grip – värdelös på att komma ihåg dikter. Och lika kass på sångtexter.
Då har jag ändå aktivt försökt att lära mig dikter, bland annat Anna Greta Wides Du har ett liv. Trots att den är rimmad och bara tolv rader lång kommer jag inte längre än till första strofen.
Likadant med Du gamla, du fria, Idas sommarvisa, Stilla natt och andra evergreens som jag vid det här laget borde kunna stämma upp i vid de givna tillfällena.
Inget fastnar.
Jag minns sensmoralen men inte texten.
Kan ni några dikter utantill? Vilka? Och varför? Mejla redaktion@tidningenskriva.se.
… genus och språk
I förra Fredagsbrevet konstaterade Johanna att hon svär väldigt mycket men aldrig använder könsord. Jag svär mindre men kan häva ur mig ett och annat könsord i okontrollerade lägen. Om detta mönster är ett uttryck för våra olika sexolekter vet jag inte. För alla som skriver är det hur som helst intressant att fundera över hur människor pratar, och hur det påverkas av kön, ålder, utbildningsnivå och annat.
Förra veckan tittade Dagens Nyheter närmare på just genusvariationerna.
Och i nästa Skriva kommer en guide om att skriva dialog.
… tegelsten
Det finns förstås andra, och ambitiösare, poesiantologier. Tyngst väger kanske Albert Bonniers drygt 1 000-sidiga Svensk poesi, som »sträcker sig över 1 500 år – från runskrifterna till den digitala åldern«. Boken är otroligt gedigen och välavvägd. Men den strikt kronologiska sorteringen, efter diktarnas födelseår, blir också lite monoton.
Guld för litteraturvetare, lite sämre för den egna tankens flykt.
Dessutom: med sina hårda hörn och vikt som en spädgris är boken dåligt lämpad för godnattläsning.
… jättebokcirkel
Jag tycker om min lilla bokcirkel för att alla har läst samma bok och pratar om samma bok, och för att jag tvingas formulera mig kring något som jag annars »bara« hade läst.
Sedan några år finns även bokcirklar på kommunnivå – med författarsamtal, läsecirklar på olika platser och andra evenemang. Normalt är författaren och/eller bokens handling kopplad till orten. I går kväll presenterades till exempel Göteborg läser för 2025: Ann-Marie Ljungbergs Färjenäs.
Koncptet borde fungera utmärkt i alla kommuner. Kanske till och med bättre i mindre städer, där intresset för det lokala ofta är starkare.
