I fotoblixtars sken

Fotografiet, skrev jag sist, med sitt sanningsanspråk! Fotografiet, som påstår så mycket! Säger: precis så här var det! Säger: precis så här såg en människa ut! Säger: precis sådant var ögonblicket, här är det, fastfruset i evigheten, detta är sanningen! Fotografiet som från början, just eftersom det är sant, alltid har ljugit! Förvridit, förställt, förenklat. Gjort verkligheten vacker och symmetrisk eller enkel och fattbar.

När jag ska börja arbeta med något (eller som i det här fallet, återuppta ett arbete) börjar jag oftast med fotografier, eftersom jag tycker att de är oemotståndliga. Här tillexempel – Pearl Hart, en av ytterst få kvinnliga banditer, som satt fängslad i Yuma, Arizona (har ni kollat på 3:10 to Yuma? Det fängelset!) kring förra sekelskiftet, så sanslöst bra på att posera!

Eller detta – här är Jesse James (längst till vänster) med sitt gäng vid ett av sina gömställen, dit de tog en fotograf så att de skulle få bra bilder för de pressreleaser(!) de skickade till tidningarna efter sina bank- och tågrån.