I förrgår gjorde Kristina Lindh i Svenska Dagbladet en bra genomgång av hur svenska medier och bokförlag förhåller sig till helt eller delvis AI-genererade texter, och vad de gör för att upptäcka dem. Min slutsats: de vill hitta en väg framåt, men de famlar. Ungefär samma resultat fick vi när Skriva frågade fyra förläggare om deras förlag har några AI-regler.
Ämnet har aktualiserats av Svenska Dagbladets avpublicering av sociologiprofessorn Emma Engdahls essä på den prestigefyllda avdelningen Under strecket. Tidningens kulturchef Ida Ölmedal motiverade borttagandet av artikeln med att »det finns skäl att tro att den till en betydande del kan ha skrivits med hjälp av AI«. Engdahl hävdar enligt SvD att hon bara »slipat« texten med AI.
I en uppföljande text skriver Ludvig Hertzberg, Under strecket-redaktör sedan 25 år: »Det är en väsentlig och avgörande skillnad mellan att tänka ›Det där låter ju bra‹ och att själv formulera sig ord för ord. Den som skriver vet att tänkandet sällan föregår formulerandet i någon prydlig ordning. Ofta vet man inte riktigt vad man menar förrän man försökt sätta ord på det. Det är i sökandet efter den rätta formuleringen som tanken preciseras – rentav uppstår, vissa gånger. Och det är i mötet med språkets motstånd som man tvingas upptäcka luckorna i sitt eget resonemang. Ju mer av formulerandet du överlåter åt AI, desto mer överlåter du själva tänkandet åt AI.«
Hertzberg nosar på frågor som jag tycker kommer i skymundan när jakten på AI-spår i olika texter riskerar att bli knappologisk, en jakt på spöken.
Det finns ju också ett Före och ett Efter.
Innan en bok eller artikel publiceras pågår den process som Hertzberg beskriver, som ofta också är en kollektiv process. Med en förläggare och en redaktör på ett bokförlag. Eller som i Skrivas fall: ett samarbete mellan reporter och redaktör, mellan AD och fotograf/illustratör. Även de här Fredagsbreven passerar alltid Johannas ögon (och vice versa). Kan tankarna tas en bit till? Formuleringar förbättras? »Tycker du verkligen så, eller låter det bara snärtigt? Stämmer verkligen den faktauppgiften?« Längs vägen blir alla lite klokare.
Och efter att texten publicerats: Förmår skribenten bära sin bok eller artikel? Förklara och debattera den? Förmedla vad som födde den? Föra vidare hantverket till en ny generation?
Frågan är ny för författarna men vardagsmat för musikerna, som genom en utveckling som startade för över ett halvsekel sedan fått tillgång till trum- och stråkmaskiner, samplingar och nu AI-genererade soulröster som kan sjunga hjärtat ur sig med vilken text som helst. I dag kan du göra vilken musik som helst i din källare – men kan du spela live?
Det är resan som är mödan värd. Det är resan som ger kunskap och hantverkskunnande, som leder till svåra vägval, som sätter det skapade och skaparen i ett sammanhang.
En av världens främsta matematiker (hans fält är långt mer AI-påverkat är litteraturen) formulerar saken mer pregnant än vad jag kan. Jag tycker verkligen att du ska se den här enminutsvideon till slut, om AI som problemlösare:
»Du kan skörda alla frukterna, men landskapet blir helt ofruktbart efteråt.«
Veckans …
… nyfiken på
Jens Lapidus gör med nya En vän och en bror en avstickare från sin vanliga författarfåra. Dagens Nyheters formuleringsglada ljudboksrecensent Jenny Lindh skriver att »Lapidus drämmer en testosteronspruta rakt in i feelgoodgenren«, vilket väcker mitt lässug – alltid intressant när någon stuvar om i genrelitteraturens färdiga recept.
I den här Skriva-guiden berättar Lapidus hur han skapar spänning i den genre som han är mest känd för.
… nya skrivtävlingar
Över 500 bidrag i vår nyss avslutade feelgoodtävling! Vi gillar! Och har redan laddat om med två nya skrivutmaningar. Den ena, med Nobeldoft, presenterar vi nästa vecka. Den andra, med novelldoft, kommer veckan efter.
… försvar av fackboken
Många år vid samma skrivbord har gjort att Johanna och jag oftast tycker samma om allt från världsläget och barnuppfostran till korrläsning av Skriva-artiklar, ner på kommateckennivå. Men när hon kom ut som fackboksfimpare förra fredagen blev jag bestört. En bra fackbok är ju fantastisk! Grundligt researchad och bra berättad kan en reportagebok eller biografi ge allt som en roman kan – och dessutom är den sann! Och så lär man sig något av bara farten.
Jag kan faktiskt ha behållning även av en illa skriven fackbok eller en svajig dokumentärfilm – så länge jag är intresserad av ämnet. En slappt skriven roman däremot, eller en standardiserad TV-serie … det är som att äta luft.
Sedan kan jag förstås jag läsa en fackbok selektivt, avsiktligt hoppa över kapitel som inte intresserar mig. En roman läser jag rad för rad. Fuskar aldrig med miljöbeskrivningarna.
… samarbete
Apropå samarbete som ger utveckling: påminner gärna om Therése Granwalds webbexklusiva text om hur du ger respons på någon annans text, och om glädjen och nyttan som båda parter får därav.
… skrivmusik
Boy bands som Backstreet Boys och ’Nsync. Vet inte riktigt varför, det är ju inte min nostalgimusik. Inte heller barnens. Jag har överhuvudtaget inte lyssnat på banden aktivt tidigare. Men den här jobbveckan har krävt musik i lurarna, något peppigt, som inte kräver någonting tillbaka av mig.
… helgplaner
Lördag: ta bussen 20 minuter söderut för deltagande i Sweden Tour Askim Grand Prix. Pingisdueller väntar mot hårdtränande tonårstalanger, åldrade före detta elitspelare och (andra) hoppfulla medelåldersmotionärer.
Söndag: åka till Tjörn och kolla om sommarstugan klarade förra veckans höststorm bättre än den klarade vårstormen Dave. Kanske genomföra novemberbadet, månad 105 i #minstetthavsbadvarjemånad.
… läsning
Ska också klippa de sista kapitlen i Flora Wiströms Stortaxi. Började »jobbläsa« boken för att kunna vara en infallsrik redaktör för den utmärkta guide som hon har skrivit till nästa Skriva. Men jobbläsning blev snabbt lustläsning, inte minst för att jag aldrig upplevde det sökande, nästanvuxna 30-årslivet som hon skildrar så bra i boken.
I den åldern stod jag med båda fötterna fast förankrade i småbarnslivet, i livsfasen då allt är Göra och ingenting är Söka.