I förra veckan fick jag ett mejl från svenskläraren Emelie, som bad om tips på hur man skriver längre texter: »Jag undrar för egen del, eftersom jag håller på med ett romanprojekt. Men allra mest undrar jag för mina elever. Många skriver bra, mening för mening. Men de har, upplever jag, allt svårare att disponera sina texter. De glider ofta in i detaljer och tappar sitt ämne eller sin uppgift ur sikte.«
Om detta kan jag skriva … långt. För ämnet engagerar mig.
Det är lika frestande som vanskligt att placera alla möjliga samhälls- och beteendeförändringar i den där mobilen som vi alla har inom räckhåll. Men i det här fallet är jag övertygad om att problemet ligger just där.
Låt mig, som förälder och ungdomstränare i handboll, ge er lite anekdotisk bevisföring.
Innan mellanstadiebarn hade smartphones bestämde kidsen var de skulle träffas i stan och undersökte sedan hur de skulle ta sig dit och när de behövde åka för att komma fram i rätt tid. Nu hoppar de på en spårvagn (ja, jag bor i Göteborg) i rätt riktning, undersöker vart den är på väg, inser att det nog tar längre tid än planerat att nå målet, omförhandlar med kompisarna och hittar dem till slut, oftast på någon annan plats vid någon senare tid.
Innan mellanstadiebarn hade smartphones ombads små handbollsspelare att studsa bollen över planen, göra tio armhävningar, studsa tillbaka samma väg och avsluta med tio situps. Små handbollsspelare gjorde just detta. När 2000-talisterna ska göra samma sak (ja, stenåldersövningarna är från min egen ungdomskarriär – vad kan man kräva av en föräldratränare?) studsar de bollen över planen. Sedan blir de stående: »Vad skulle vi göra nu?«
Generation Z och Alfa är duktiga på en massa saker. Planering och förmågan att tänka och agera i flera steg är generellt inte en av dem. Det är inte deras fel, utan samtidens. Vi 1900-talister har ju börjat bete oss likadant.
Man börjar med något, och löser utmaningarna – oftast med mobilen – när de dyker upp framför näsan.
Men vi som är äldre har åtminstone möjlighet att minnas hur man gjorde förut.
Vilket för mig tillbaka till Emelies fråga om hur man skriver långt på bästa sätt. Mina visdomar från några decennier som bokförläggare, magasinsredaktör och skolbarnsförälder är framför allt två:
- Jag känner absolut igen Emelies bild av elever (eller Skriva-praktikanter) som skriver på av hjärtats lust om de bitar som de intresserar sig för, eller det område som de hittar material om. Resultatet blir lätt att, säg, en uppsats om Karl XII når maximalt antal tecken innan skribenten ens nått fram till trontillträdet. Lösningen: skaffa först en hygglig överblick över ämnet och skriv sedan delrubriker och fördela ungefärligt utrymme. Med en maxlängd på 9 000 tecken skulle »Vägen till tronen« kunna få 1 000 tecken, »Krigarkungen« 3 000 tecken, »Sveriges utveckling under Karl XII« 3 000 och »Mot frihetstiden« 2 000 tecken. Med de ramarna kan skribenten lätt se uppsatsens väg mot mål, och höra varningsklockorna ringa om hen fördjupar sig för mycket i ett mindre skeende.
- Med ännu längre texter – som reportage och bokmanus – leder trial and error-skrivande ofta till att texten blir fragmentarisk och osorterad. Tidshoppen blir för många, berättelsen kräver plötsligt klumpigt intryckt bakgrundsinformation, människor kommer och går innan läsaren hunnit landa i de olika scenerna …
Åtgärden behöver inte vara att skapa ett fullt utvecklat synopsis med karaktärskartor, »bakland« och en dramaturgisk kurva. Men alla skribenter brukar må bättre av att formulera var varje kapitel (eller reportage- eller novelldel) börjar och slutar, helst så specifikt som möjligt. I vilket läge befinner sig handlingen och människorna när kapitlet slutar? Var och med vad tar nästa kapitel sitt avstamp?
Med den metoden får man behändiga »hållplatser« som ger möjlighet att bryta ner ett stort och oformligt projekt i hanterbara delar. 20–40 kapitel brukar vara ett bra riktmärke för en normallång roman, 4–7 delar blir bra för ett reportage eller en längre novell. Arbetssättet ger en god överblick över skrivprocess och textlängd, och möjlighet att i ett tidigt skede kasta in idéer och researchmaterial där de verkar höra hemma.
Och i slutänden får läsaren lagom stora bitar att sätta i sig.
Veckans …
… viktproblem
Skrev i förra Fredagsbrevet om den fantastiska prologen i Artens överlevnad, och att jag såg fram emot att läsa ytterligare 756 Lydia Sandgren-sidor.
Den läsningen har dock inte hänt, eftersom min fru och jag tog tåget till Stockholm samma fredag – och jag ville inte trycka ner en sådan tegelsten i en redan proppfull och astung resväska. Istället plockade jag med mig Lina Wolffs behändiga Liken vi begravde, och blev omedelbart bergtagen av hennes värld och karaktärer. Berättarglädjen och den säkra hanteringen av skrivandets verktyg förenar henne med Sandgren, men Lina Wolff har därtill en förmåga att förvränga vår vardagliga värld till något som lyckas vara bisarrt, tänkvärt och psykologiskt trovärdigt på en och samma gång.
Här är hennes fem bästa tips för att skapa en verklighet strax bortom verkligheten.
Båda böckerna har nyligen blivit Augustprisnominerade.
… läsning för långskrivare
Sven Olov Karlsson har för övrigt skrivit en utmärkt guide om konsten att skriva en tegelsten. Vad krävs för att hålla läsarens intresse uppe hela vägen?
Läs också gärna Johan Kellman Larssons text om varför så många böcker har blivit så tjocka under 2020-talet.
… läslovsläxa
Just Sven Olov Karlsson och hans Bygdedjuret har paradoxalt nog rönt samma öde som Sandgren. Jag började läsa boken i samband med utgivning i september 2024, men snart satte Bokmässan och Skriva-deadlines stopp. Därefter läste jag ytterligare 300 sidor våren 2025 innan Bygdedjuret fick stanna hemma under sommarsemestern på grund av sitt omfång. Och sedan har jag inte kommit mig för att läsa den sista fjärdedelen, trots att jag verkligen har gillat läsningen.
Sandgrens och Karlssons romaner samsas nu med sex halvlästa fackböcker på nattduksbordet.
Hur många böcker har ni igång samtidigt? Och vad är det som får vissa av dem att fastna i ingenmanslandet mellan »skippa« och »läsa klart«?
… filmtips
Blev uppiggad av norska Dag Johan Haugelands egensinniga trilogi Sex, Kärlek (som finns på SVT Play) och Drömmar (Guldbjörnsbelönad i Berlin, visas på bio). Filmerna bygger framför allt på en helt naken och oförställd dialog. Karaktärerna ställer frågor som jag själv sällan vågar ställa, och ger svar som de flesta av oss inte ens formulerar för oss själva.
Med jämna mellanrum kommer också scener där gängse filmdramaturgi får mig att tänka »Nu blir det piiiinsamt« eller »Åh nej, nu blir hon nog våldtagen«. Men så händer det inte. Situationen vänds till det bättre, karaktärerna visar sig vilja gott.
Det gör filmerna härligt oförutsägbara och, faktiskt, mer spännande.
Metoden borde gå att använda i böcker också. »Ett inställt mord är också ett mord«, typ.
… insta-inkompetens?
Har just redaktörsputsat ett reportage till det kommande numret, om författare som går kurs för att lära sig nå ut till läsare och medier på bästa sätt.
En sak har slagit mig längs vägen: vad få följare svenska författare har på sina sociala medier! Med några undantag, som Fredrik Backman (med en majoritet amerikanska följare, vad det verkar) och Camilla Läckberg (som är debattglad och kan addera en allmän kändisstatus), har författarna på Instagram – som är den dominerande kanalen för författare – normalt några få tusen följare. Det gäller även författare som säljer massvis av böcker både i Sverige och utomlands.
Vilken allsvensk vänsterback eller lokalt upphöjd rappare som helst har fler. Jag fattar att dribblingar och konsertklipp ger bättre reels än bokomslag och fingrar på ett tangentbord, men författarna borde ju (likt Backman) i alla fall kunna skriva text som engagerar.
