Den här veckan har jag skrivit tre halvfärdiga fredagsbrev och raderat alla tre. Det senaste dyngade jag i papperskorgen klockan 10.22 denna fredagsförmiddag.
En av texterna handlade om åldrande och skrivande. En annan om en förlagspanel där förläggarna berättade vilka egenskaper de uppskattar mest hos en författare. Och den sista inleddes med en lång harang om höstens utgivning; jag begrep knappt själv vad jag ville säga.
Ingen av de här texterna var kvalificerad skit, det var inte därför jag slängde dem. Jag kunde bara inte förmå mig själv att skriva klart dem. Varför? Jag tror att jag egentligen inte brydde mig om dem. Jag kände ingenting varken för innehållet eller språket, det var bara mekanik och jag kunde redan efter femton rader se att texterna var döda. Jag var oberörd och därför skulle texterna lämna även den som läste oberörd.
Behöver man vilja något med sin text? I så fall vad? Sedan jag intervjuade Jerker Virdborg i våras har jag så många gånger återkommit till hur kraftfullt han vände sig emot de samtida romaner som på ett tydligt sätt vill säga något om samhället. Plakatmässig socialrealism, författare som vill blotta orättvisor och belysa missförhållanden, böcker som inte behandlas som konstverk i sig, utan som funktion, som inlägg i en debatt. Virdborg sa: »Det går egentligen inte att vara opinionsbildande via skönlitteratur men det har blivit trendigt, igen, så som det var på 1970-talet. Jag ser på det med förundran. Som författare måste man vara mycket mer subtil. Annars tappar fiktionen sin laddning och mångtydighet.«
Jag håller med honom. Samtidigt står det i konflikt med vad bland andra Amer Sarsour och Sanna Ghotbi (båda debutanter) sa i vårt reportage om att skriva med patos, och som jag också höll med om. Sarsour menade att »det är skillnad på att behärska en känsla och trycka undan den. När du skriver är det effektivt att ta kontroll över ditt patos och använda dig av det, inte för att frammana en särskild effekt utan för att skapa trovärdighet – i det du berättar och inte minst hos de människor som du berättar om. Känslor gör människor levande.« Och Sanna Ghotbi: »Mina föräldrar har ett tydligt samhällsengagemang, det var ju därför de en gång i tiden kom till Sverige, som politiska flyktingar och aktivister. Jag har det där med mig från barndomen. Skulle jag då som författare börja skriva om rosor och vinkvällar på Andra Långgatan … Nej, då hade jag bara ljugit för mig själv.«
I reportaget handlar mycket om att som författare hantera sitt patos, att använda det man brinner för som en drivkraft i skrivandet men samtidigt akta sig för att bli övertydlig. Så enkel kan lösningen förstås vara, bara man klarar av balansgången.
Men grundfrågan består: ger det kraft åt texten att utgå ifrån det man brinner för, eller riskerar man bara att bli … simpel?
Jag tror att den som skriver alltid brinner för någonting. Det kan vara språket, formen och litteraturen, snarare än ett samhällsproblem. Ska man generalisera bär man som privilegierad person (som jag: vit svensk kvinna) mer sällan på den typ av kollektiva erfarenheter som kan generera ett starkt och tydligt riktat patos.
I kommande nummer av Skriva intervjuar jag Balsam Karam, som berättar om sina två år på Biskops Arnö: »Om dagarna satt jag i klassrummet och kände mig rätt utanför. Och när jag kunde, tog jag hand om mina föräldrar. Mest tog jag, liksom mina syskon, mina föräldrar till olika sjukhusbesök. Och de här två världarna, fick jag förstå på Biskops Arnö, hörde inte ihop. Man skulle inte skriva om sitt liv fast jag tyckte att alla de andra skrev ju om sina liv. Men jag fick inte det, var känslan, för då blev det ›invandrarlitteratur‹.«
Det finns flera svar som är rätt i allt detta. Ett av dem: tro fan att det är lättare att vara subtil när man aldrig behövt utstå något som får en att vilja skrika rakt ut.
Veckans …
… göra
Vi bokar in intervjuer till nästa nummer av Skriva, vilket genererar många roliga samtal med många roliga människor. Jag har i veckan bland annat pratat länge med en ungdomsförfattare om hur man måste skriva för dagens barn (tyvärr var svaret: betydligt enklare), med en deckarförfattare om att släppa sargen och istället skriva intuitivt, och med en feelgoodförfattare i exil om att inte välja, utan snarare bara råka hamna i, en viss genre.
… helgplaner
Efter ett nattligt besök på akuten med min tioåring och röntgenbilder som visade dubbla frakturer: TV-spel (tydligen bra för en gipsad arm) och glass.
… kärleksdikt
Skickades av min vän från toaletten på Mölndals bibliotek: Hamn av Anna-Greta Wide. Oerhört vacker.
… kärleksnovell
Har vi nu valt ut bland 541 bidrag! Vinnaren och de fyra andrapristagarna i Skrivas och Bokmässans novelltävling med tema »kärlek och lust« presenteras på SkrivaScenen på Bokmässan på söndagen, klockan 16. Vinnaren kommer att framföra sin novell från scen – så kom och lyssna!
… chock
Skulle hitta Irena Pozars text om Julia Dufvenius och Christopher Wollter och råkade klicka på »nöje« istället för »kultur« på Aftonbladet.se. Vilken chockartad upplevelse – jag hamnade i någon sorts ding ding värld-läge. Urval från topprubrikerna: »Flög flygplan stupfull – stoppade is i rumpan«, »Min guilty pleasure är håriga rövar«, »Kim Kardashian borde bli minister« och »Gamla Fröken Snusk avslöjar sitt namn«.
Kvällstidningar är verkligen högt och lågt. Och jag ska bespara er min take på Wollters och Dufvenius blixtutgivna bok, det hade blivit en för mycket den här veckan.
