Under 20 år som magasins- och bokredaktör har jag mött alla sorters skribenter: idésprutorna, arbetshästarna, stilisterna, brödskrivarna, de som har ett »ärende« …
Alla har sin egen metod, och alla lyckas olika bra från gång till gång med sina reportage eller böcker. Som redaktör kan det vara ganska frustrerande: »Hon skrev ju en så fantastisk text förra gången, men den här gången lyfter det inte riktigt.«
»När funkar det som bäst?« frågade jag mig nyligen. »Finns det något mönster?« Och ja, det gör det, insåg jag snabbt. De helgjutna magasinsutgåvor vi gjort, alla böcker som nått och glatt många läsare, har byggt på den rätta kombinationen av kreativitet och kontroll, av fantasi och flit, av friflygande idéer och noggrant genomförande.
Dina idéer behöver en ram och en plan. Men ramen ska lämna plats för de infall som kommer längs vägen. Det är den dualismen du bör bygga in i ditt bokprojekt. På köpet får du omväxling i skrivlivet.
För mig är det också de motsatserna som gör skrivande och böcker så spännande. Du börjar med ett blankt papper, alla vägar är öppna, alla tankefrön väntar på att växa till sig. Och sedan i andra änden: det sista semikolonet som ska behållas eller tas bort. Först måste du vara receptiv; ödmjukt och förutsättningslöst ta in både omvärlden och dina egna tankar. Sedan måste du bygga upp ett slags hybris: »Det här är min berättelse. Just så här ligger det till.«
Metoden är anpassad till ytterligare ett slags dualism. Nästan alla yrkesförfattare, och en ännu större andel av de aspirerande författarna, kan inte arbeta med sin bok på heltid. Därför är det bra att skapa en rutin där du kan hårdjobba koncentrerat ett par veckor och sedan arbeta mer sporadiskt en längre period – för att sedan göra en sprint till. Och så vidare tills du kommer i mål.
