»I skrivandet är du bara själv«

Det kan handla om Pajala, om kärva könsroller, eller rätten att prata tornedalsfinska, men lika gärna om en sunkig sylta någonstans vid universums slut. Eller om en älv. Mikael Niemi utsätter sig för ett okontrollerat flöde, låter det mogna i huvudet och sätter sig och skriver. Nu senast ledde det bokstavligen till katastrof.

Vi är i kultursveriges yttersta utmarker. Det är regn i luften, och en sista skälvande färgexplosion innan löven faller och det norrbottniska mörkret tar över.

Mikael krånglar sig genom ett elstängsel och undviker de lerigaste passagerna på vägen ner till Torne Älv. Han ser glad ut.

– Det är högt vatten, ropar han och pekar ut i älvfåran, där den frustande Kengisforsen gör sitt bästa för att dränka våra röster.

Fortsätt läsa
– gratis i en månad!

Därefter 59:-/månad.

Testa nu

Har du redan ett konto? Logga in här.

Publicerad 2018-09-19 och uppdaterad 2018-10-2 Artikeln är skriven av .

Rekommenderas för dig

Läs vidare