Bild: Orange County Archives

Sju steg för att lyckas med din roman

Att skriva en roman är inte enkelt. För att lyckas räcker det sällan med att bara sätta sig ned och skriva. Man behöver även skaffa en strategi och bli medveten om fällorna. Sören Bondeson har undervisat i litterärt skrivande i 18 år och har själv skrivit nio böcker. Här delar han med sig av sju viktiga steg för att lyckas med romanskrivandet.
Annons

Bild: Orange County Archives

Att skriva en roman är inte enkelt. För att lyckas räcker det sällan med att bara sätta sig ned och skriva. Man behöver även skaffa en strategi och bli medveten om fällorna. Sören Bondeson har undervisat i litterärt skrivande i 18 år och har själv skrivit nio böcker. Här delar han med sig av sju viktiga steg för att lyckas med romanskrivandet.

Steg 1. Planera skrivandet

Romanskrivandet är ett långt och ofta mödosamt arbete. För att lyckas gäller det att hitta en metod.

Att skriva en roman innebär inte bara att träna på själva skrivandet. Man måste även träna upp konsten att lyssna, iaktta sin omvärld, att ha tålamod och att slutföra det man företagit sig.

Därför är det första steget att bli mera medveten om sin egen skrivprocess. Det gäller ofta att vara mer metodisk, konsekvent och systematisk än vad man i början tror. En början är att du bestämmer dig för att avsätta tid och även en plats där du skriver. Glöm det där med att sitta och vänta på inspiration. Inspiration får man tre gånger om året och då blir det inte mycket skrivet. Istället handlar det om förmågan att koncentrera sig. När du är koncentrerad brukar flytet i skrivandet komma.

Drömmen om att skriva en bok från början till slut där allt faller på plats under skrivprocessen är som att förlita sig på att man ska vinna högsta vinsten på lotto. Att göra en roman handlar i stället mycket om att skriva om, planera, tänka ut karaktärer och skapa ett händelseförlopp.

Ofta börjar man skriva på en roman efter att ha fått en idé. I ett rus skriver man tjugo, trettio sidor. Så tar det stopp och man förstår inte varför. Följden blir att den blivande författaren blir besviken på sig själv, tycker att hon/han är en oduglig nolla och lägger ner allt vad skrivande heter under en tid. Så ett år senare får han eller hon åter en strålande romanidé som börjar i ett rus och slutar vid sidan trettiotre.

I stället för att ge upp gäller det här att försöka bena ut vad man åstadkommit, att försöka göra en analys av läget. Det kanske är på det viset att du har skrivit ett slags synopsis eller en sammanfattning av romanens händelseförlopp. Att det i materialet döljer sig ett stort antal händelser som ska gestaltas och beskrivas mera ingående – det som skrivit ner på tre rader kanske i själva verket ska vara trettio sidor.

Vad man också ofta ser vid betraktandet av ett havererat skrivrus är att man skrivit fyra, fem scener eller situationer i en roman. Frågorna du ska ställa dig då är: Har du skrivit den första scenen i boken? Vad handlar de här scenerna om? Hänger dessa scener ihop? Ska de flyttas om? Vad ska hända med personerna i boken härnäst?

För att kunna skriva en roman behöver du skapa dig en blick där du kan se vad du någorlunda har åstadkommit. Det gäller alltså att kunna höja blicken och se sitt material ur olika vinklar. Annars brukar det inte bli någon roman.

Steg 2. Bygg karaktärer

En roman med tunna karaktärer är helt enkelt ingen särskilt god roman. Lägg tid och möda på att måla trovärdiga karaktärer.

För att romanen ska bli intressant för läsaren krävs att personerna i romanen känns levande. Huvudpersonerna måste ha ett inre liv som engagerar läsaren. Det är genom huvudpersonen eller huvudpersonerna du upplever romanen. Huvudpersonen är också den som driver berättelsen framåt för läsaren.
Det finns olika taktiker bland författare för hur man bygger en karaktär. En del skriver sig fram till det medan andra gör en noggrann beskrivning av karaktären innan de börjar skriva. Om du utgår från din egen bakgrund är fördelen att du inte behöver hitta på en barndom och de upplevelser som styr personens tankemönster. Men då måste du vara beredd att vända på varje sten i ditt förflutna och det kan vara jobbigt. Det är också lätt att överdriva vissa händelser som är viktiga för en själv, men som läsaren tycker är ointressanta. En grundregel när du ska använda dig av dina egna upplevelser i en roman är att betrakta dig själv som en romanfigur.
Ett vanligt tillvägagångssätt är att ta händelser ur sitt eget liv, blanda dem med händelser från folk man känner och/eller berättelser man hört. Baka ihop det och få karaktärer i boken som står på egna ben.
Vanliga misstag är att skriva för lite om människornas inre liv eller att vara för fyrkantig i beskrivningarna. Tänk på att pytsa ut bakgrund och vad det är för människa du beskriver i början av boken och att sedan ständigt fylla på för att det ska bli ett intressant porträtt. Det handlar om att läsaren ska kunna förstå, förvånas och bli intresserad av de inre konflikter som romangestalten bär på. En inre konflikt som kan bli till en större yttre konflikt i boken.

Tre sätt att ge karaktärerna liv

  • Den inre monologen. Den inre monologen beskriver romangestaltens tankar och föreställningsvärld. Det är bara att observera dina egna tankar när du sitter på en buss eller tar en promenad.
  • Karaktärens handlingar. Karaktärens handlingar är del av persongestaltningen. Det gäller att här finna drivkraften hos personen i fråga, att fånga de olika motivbilder som får personen att agera utifrån ett mönster. Karaktärens handlingar bör ha en konsekvens, om en romangestalt till exempel drabbas av en psykisk sjukdom, måste det byggas in i karaktärens handlingsmönster. Du bör tänka på att bara för att personerna i en berättelse verkar klara och tydliga för författaren, betyder det inte alltid att de är begripliga för läsaren.
  • Karaktärens bakgrundhistoria. Bakgrundhistorien är ett verktyg du som författare kan använda dig av för att läsaren ska kunna förstå de inre konflikter som romangestalten bär på. Vilka tidigare omständigheter som format människan i boken bestämmer författaren själv utifrån sin syn på dessa frågor. Det är viktigt att veta mycket om huvudpersonernas bakgrund för att karaktärerna i romanen inte ska bli för ytliga.

Steg 3. Härma andra

För att lyckas som författare måste du lära av mästarna. Och nej, det är ingen risk att du förlorar din egen röst. Tvärtom.

Det enklaste sättet att lära sig skriva är att betrakta hur andra har gjort. Läsandet är alltså en viktig del i processen att skriva en bok. Men du kan inte bara plöja bok efter bok. Du måste läsa utifrån hur böckerna är skrivna. Det kan handla om hur meningsbyggnaden ser ut eller vad som gör att romangestalterna i boken blir levande. Vidare kan du se hur dialogerna mellan människorna är gjorda och hur romanen är uppbyggd och komponerad.
En bok som du attraheras av ska du inte läsa bara en gång. Den första gången är du uppslukad av boken och ser inte kvalitéerna. Det är först vid tredje och fjärde genomläsningen du kan se hur författaren gått till väga. Viktigt är att ta reda på vad som har tilltalat dig i läsupplevelsen. Är det innehållet? Finns det ett driv i berättandet? Är det själva språket? Eller att dialogerna känns levande?
Det är i princip omöjligt att skriva en bok om du inte har studerat och reflekterat över olika böcker. Det förväntas inte att en arkitekt ska kunna rita ett hus om han/hon aldrig tagit sig tid att studera huskonstruktioner och låtit sig inspireras av andra arkitekter. Men när det gäller att skriva litteratur lever myten vidare om att du skapar ur tomma intet. Den här myten har sitt ursprung i romantiken på 1800-talet, då författaren fick en upphöjd ställning som geni. Geniet var framför allt det stora manliga geniet, som i ångest, impuls och brinnande blick skrev mästerverk.
Genom att läsa böcker kan du även lära dig de mest grundläggande skrivtekniska knepen, som hur du delar in texten i stycken och kapitel, var du sätter komma och hur du använder tecken och ställer upp dialoger.
Att läsa olika slags böcker och jämföra och analysera dem utifrån ett skrivtekniskt perspektiv gör att du arbetar upp säkerheten i ditt eget skrivande.
Du behöver inte vara ängslig över att du tappar din originalitet när du läser mycket. Det är snarare tvärtom, att din egenart kommer fram genom studier av böcker. Författare påverkas medvetet och omedvetet av böcker, de stjäl, tar strukturer och uppbyggnad och för in det i det egna materialet. Det är onödigt att uppfinna hjulet på nytt. Att lära sig att skriva är mycket av en härmningsprocess och för den som har ambitionen att förändra, göra tvärtom och förnya litteraturen, är det än viktigare att veta hur någonting är gjort. Det säger sig själv att man måste veta vad det är man revolterar mot.

Steg 4. Använd dialogen

Det är dialogen som ger din berättelse liv och skapar omväxling i texten. Den ska vara trovärdig men inte dokumentär.

Dialogen i en roman har flera funktioner. För det första får människorna i en roman en röst, de börjar prata, kommunicera, samtala, diskutera och gräla, och det lösgör olika processer: de avslöjar svagheter och styrkor, försvarar sitt beteende, framkallar uppgörelser, ljuger om händelser och mycket annat.
Genom dialogen väcks reaktioner mellan människor i romanen, precis som i verkligheten. Att låta gestalterna tala kan göra texten mera levande för läsaren än att berätta vad de säger och gör. Andra syften som dialoger har är att sammanfatta händelser som författaren inte valt att berätta om.
Ytterligare ett syfte med dialogen är att skapa omväxling i texten i förhållande till beskrivningar, berättande och huvudpersonernas inre tankar.
Glöm inte heller att dialogen är en del i persongestaltningen. När du skriver är det viktigt att ge läsaren en känsla av att det som sker i texten är på riktigt, att efterlikna ett samtal i verkligheten.
Men precis som att det är omöjligt att exakt beskriva ett rum med ord, är det ingen bra idé att ordagrant försöka återge en verklig dialog i skrift.
Innan du börjar skriva en dialog är det en fördel om du har en inriktning på dialogen. Undvik att stanna upp för att tänka ut ett intelligent replikskifte. Då kan du hamna i en blixtlåsdialog. En blixtlåsdialog är när replikerna blir stela, förutsägbara och övertydliga. Försök i stället få ett flöde där personerna avbryter varandra och svävar ut för att så komma tillbaka till det som är centralt i dialogen.
Det kan uppstå situationer när en karaktär ska förklara något komplicerat eller berätta något för en annan romanfigur. Tänk då på att den som ska förklara inte pratar för länge och låt den andre bryta in med frågor eller påståenden. Var inte rädd för orden ”sa”, ”sade”, ”frågade” och ”svarade”, men var försiktig med verb som ”gnälla”, ”flåsa”, ”klaga”, ”väsa” och ”stöna”. Dessa ord skapar för det mesta en övertydlighet i dialogen.

Tre former av dialog

  • Direkt dialog. Den direkta dialogen använder författaren när personerna i romanen ger varandra raka svar och för att ge information till läsaren.
  • Undvikande dialog. En undvikande dialog säger något annat: här talar inte romankaraktären sanning utan försöker kringgå känsliga ämnen och frågeställningar. Precis som i verkligheten säger inte folk vad de menar eller berättar vad som egentligen skett.
  • Symbolisk dialog. Det som utmärker den symboliska dialogen är att karaktärerna pratar till varandra genom bilder, antydningar och saker som finns runt omkring dem. Människor bråkar om hur ett kök ska se ut eller att en brödrost inte fungerar. Det personerna i texten förefaller tala om är i själva verket något annat.

Steg 5. Välj perspektiv

Det kan verka ganska enkelt. Men ditt val av berättarperspektiv är värt noggrann omtanke.

Berättarperspektivet är en viktig del i hur romanen ska fungera för läsaren. Vid en första anblick tycks det inte vara särskilt krångligt. Antingen använder man första person (jagform) eller tredje person (hon/han). Men det är faktiskt mer komplicerat än vad man tror, för valet av berättarperspektiv påverkar hela berättelsens uppbyggnad och handling.

Första person
Att använda första person har både sina fördelar och nackdelar. Fördelen är att det är ett tryggt perspektiv, det kan aldrig bli fel. Läsaren kan identifiera sig fullt med berättaren och det skapar en närvarokänsla. Om du ska skriva en roman där en huvudperson hela tiden befinner sig i berättelsens centrum så är första person ett bra alternativ. Nackdelen är att historien kan bli för tunn med bara en person som berättar fram den. Läsaren kan också bli trött på huvudpersonen och hur den agerar. Det kan helt enkelt bli för mycket jag.

Tredje person
Tredjeperson har flera valmöjligheter och du kan gå in i olika personer och närma dig händelser i romanen ur flera synvinklar. Det är lättare att bygga en intrig när läsaren får följa flera röster som ser berättelsen från olika håll. Nackdelen med tredje person är att det lätt blir fel. Ett vanligt misstag är att man valt fel form av tredje person för den berättelse man tänkt skriva. Det finns nämligen flera alternativ du kan använda dig av när det gäller tredje person:

Det allvetande perspektivet. Om du vill gå in i många personer i din roman så ska du välja det allvetande perspektivet. Positionen här är att berättaren ser och vet allt. Berättaren kan ha tillgång till alla personernas tankar och fritt undersöka allting som har med karaktärernas bakgrund att göra och även kommentera kommande händelser. Ett allvetande perspektiv innebär att du som författare har en stark berättarröst som har en distans och likt en kamera registrerar händelseförloppet. Det kan också liknas vid en god historieberättare som målande beskriver en händelse för läsaren. Nackdelen är att allvetaren kan ta över, bli en besserwisser och förstöra spänningen.

Det objektiva perspektivet. Detta perspektiv innebär att författaren håller sig så mycket som möjligt utanför romanfigurernas tankar. Ofta får läsaren inte reda på annat än händelseförloppet och miljön. Att använda sig av ett objektivt perspektiv ställer särskilda krav på att kärnfullt och precist beskriva händelseförloppet. Författare som använder sig av det här perspektivet arbetar mycket med så kallad undertext, där det gäller att med små medel påverka och lämna över information, stämning och känslor till läsaren. Därför är dialogen särskilt viktig när du tar den här metoden i anspråk.

Tredje person nära perspektivperson. Detta är den vanligaste formen. Den ligger i princip lika nära karaktärerna som ett jagperspektiv, med skillnaden att man skriver han eller hon. Det här upplägget använder du när du har tre, fyra karaktärer som du vill ska driva berättelsen framåt i din bok. Vad du ska tänka på med det här upplägget är att du låter perspektivbytet ske när du kommer till ett nytt kapitel eller avsnitt. Du kan också byta mellan olika scener, men det brukar bli för vimsigt om du har för korta scener.

Ofta känner inte den blivande författaren till skillnaden mellan dessa tre varianter eller använder fel variant vid olika passager i sitt material. Perspektivfel är en vanlig orsak till att ett romanprojekt havererar.

Steg 6. Tänk i scener

Att skriva en roman är en lång och komplicerad process. Att tänka i scener underlättar ofta skrivandet.

Ofta uppstår problem när man ska skriva längre texter. Det är lätt att man tappar kontrollen över sin berättelse, tröttnar på sina karaktärer, att man fastnar och inte kan skriva vidare. För att inte bara irra runt i sitt skrivande så är det bra att du skapar dig en översikt över vad du håller på med.
Ett sätt att se en struktur i sitt material är att tänka i scener. Vad är då en scen? Ett svar är att en roman består av ett antal händelser som kopplas ihop. Ett annat svar är att en scen är en avgränsad händelse i en roman. Denna händelse avgränsas av en tid eller en plats. En scen kan också vara en sammanfattning av ett längre tidsförlopp.
Fördelen med att tänka i scener är flera. För det första ger det dig en chans att kunna planera händelseförloppet i en roman. Andra fördelar är att du avgränsar en händelse och kan koncentrera dig på just den situationen. Det är också lättare att ha kontroll över materialet och hoppa i tiden om du tänker i scener.
En scen kan vara allt från en sida till tjugofem sidor. Antalet scener i en roman kan skifta. Det kan vara 120 scener i en roman och 275 i en annan.
Det finns rent generellt två vägar att gå om du ska slutföra ett romanprojekt. Det ena sättet är att genom många omskrivningar skriva sig fram till slutet. Till en början kan det tyckas vara det enklaste sättet, men det krävs en oerhörd styrka och tålamod att skriva om. Det andra är att skriva så långt det går, sen försöka få ett grepp om vad man åstadkommit och skapa en riktning med romanen. För att höja blicken kan man ta hjälp av ett antal verktyg.

Ett effektivt sätt är att tänka din berättelse i form av ett scenario och på så sätt få en helhetsbild av ditt material. Scenariot i din bok får du fram genom att hitta ett händelseförlopp, en huvudlinje, eventuell intrig och genom att utveckla romankaraktärernas bakgrundshistoria och inre drivkrafter.

Nästa moment är att bryta ner scenariot till scener. Ofta har du kommit på inledningsscenen och en nyckelscen som senare kommer längre fram i boken. Då gäller det att hitta scener som leder till fram till just den nyckelscenen. Det finns olika sätt att organisera det här systemet med att placera ut scener. Vissa skriver upp scenerna efter en viss ordning på ett stort papper. Andra skriver ner scenerna på post-it-lappar och sätter upp dem på väggen. Fördelen där är att du kan flytta om scenerna. Ett råd är att skriva in tid och plats vid varje scen. Det är viktigt att ha kontroll över tider och platser i en roman eftersom man titt som tätt hoppar i tiden eller kanhända byter perspektiv.

När du har scenerna klara för dig kan du metodiskt koncentrera dig på att börja gestalta scenerna.

Man behöver inte ha ett fullständigt scenario klart för sig, eller ha brutit ner scenariot till alla scener i boken, för att börja skriva. Scenariot är en pågående process under skrivandet.
Du kan göra ett inledande scenario, skriva tio, femton scener och sen jobba med att skapa nya scener igen. Ibland kommer man på nya riktningar när man sitter och skriver och då får du ändra din planering av scener. Du kanske ser nya vägar i berättelsen som du uppfattar som bättre lösningar.  Att använda de här verktygen skapar en trygghet när du skriver.
Det är som att ha en karta. Man ska ha klart för sig att romanskrivandet är en lång och stundtals förvirrande vandring med många överraskningar, och då kan det vara tryggt att ha något att hålla sig till.

Steg 7. Hitta din stil

Vad är det som gör dig unik som författare? Ditt språk, din berättelse? Hitta din särart och bejaka den!

Utöver att bli säker i själva hantverket behöver du hitta någon form av originalitet i det du skriver; en självständighet i förhållande till det som skrivs och som har skrivits. I en roman finns tre områden där du kan särskilja dig:

Innehållet. Vad det gäller innehållet kan du som författare försöka finna unika människoöden och händelser hämtade ur din närhet eller från verkligheten. Då behöver inte språkbilden eller berättartekniken vara särskilt märkvärdig. Nya idéer existerar egentligen inte, det handlar snarare om att hitta en ny vinkel på gamla teman. Tiden förändrar dessa grundteman så att de kommer fram i ett nytt ljus. I begreppet innehåll ligger också att upptäcka nya miljöer där ingen tidigare varit och att hitta människor som tidigare inte beskrivits.

Textens disposition. Om en berättelse har ett innehåll som är konventionellt kan författaren genom textens disposition göra boken intressant. Det kan vara att man genom olika perspektiv berättar fram historien så att läsaren får uppleva något originellt. Eller att författaren skapar en intrig som gör att boken får en annan utveckling och annorlunda vändningar än vad som är brukligt.

Språkbilden. Det tredje verktyget att skapa originalitet är språkbilden. Språkbilden är hur meningarna är uppbyggda och hur de fogas samman. Här är rytmen viktig, det är där du kan sätta din särprägel. Rytmen i text är själva känslonerven, dess puls, den är melodin, tempot som ska spegla innehållet. Det är var du sätter punkt och komma som bestämmer rytmen i en text. Språkbilden har också att göra med vilka ord du använder för att skapa olika ljudbilder.
En författare bygger ofta sin originalitet på någon av dessa tre delar. Idealet vore självfallet att romanens innehåll är något verkligt nytt, att berättartekniken är okonventionell och spännande och att språkbilden har en egen ton. Men det är sällan som denna treenighet uppnås.
Originalitet kräver att du läser mycket. Att läsa är att få ny näring. Det spelar ingen roll om det gäller nya romaner eller omläsningar, det viktiga är att du får text i ditt tankesystem. Är då inte risken att läsa att man bara blir en imitatör? Nej, det är snarare tvärtom, eftersom originalitet är tillägnad kunskap blandad med en uppövad personlig blick för omvärlden.
Slutligen är grunden för att det ska bli originellt eller att det ska bli en bok att du är intresserad av berättelsen du skriver. Ja, det räcker inte att bara vara intresserad. Du måste nästintill vara besatt av den.

Annons

5 thoughts on “Sju steg för att lyckas med din roman

  1. I do not see many comments here, it means you have not many visitors. I know how to make your website go viral. If you want to know just search in google for:
    Kimting’s Method To Go Viral

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *