Vad hände i människors liv den 1 april 2021?

Frida Jonasson

1a april 2021 Jag vågar inte prata. Rädd för att min röst ska bryta och han ska inse, inse hur dåligt jag mår. Han pratar om festen han var på igår. Historier om soja och litervis med öl. Tillbringare efter tillbringare, sedan glasflaska efter glasflaska. Jag tvingar mig till att skratta till när det passar och hummar för att få honom att fortsätta prata. Han saktar ner, tappar intresset i sina egna historier. Frågar om hur jag mår. Jag sväljer. Det finns ingen chans för mig att hindra tårarna. De rinner snabbt längs mina kinder och jag torkar lika snabbt bort dem. Samla dig, är det enda jag tänker för mig själv. Samla dig. Han är tyst och inväntar mig. Inte så bra, svarar jag till slut. Mina tankar tar sig kontinuerligt till scenarion som ger mig den värsta av ångest. Jag skäms nästan över hur tankarna tagit över mitt liv de senaste veckorna. Jag äter dåligt och är vaken tills jag mer eller mindre däckar. Jag finns här, säger han med sådan rå ärlighet att jag känner det i hela kroppen. Vi ses snart, fortsätter han. Men tre veckor är lång tid för mig just nu. Jag vill ha honom här, fast det säger jag inte. Han har sitt liv där borta som jag respekterar. Och trots allt måste vi kunna spendera fyra veckor ifrån varandra, hur jag än mår? Han fortsätter trösta. Vi klarar det, jag finns här, du är stark. Jag känner mig inte stark. Inte alls, men hans tro på mig – den betyder så mycket. Vi avslutar samtalet. Jag tar ett djupt andetag, jag skrämmer upp mig själv. Det är det enda jag gör, det är det enda som hänt. Jag skrämmer upp mig själv. Jag torkar tårarna och andas. Han ringer igen. Jag tar tåget ikväll, vill du det^­? Jag nickar. Ja. Jag säger det genom tårarna, bryr mig inte längre om hur min röst avslöjar mig. Han hinner knappt innanför dörren innan jag är i hans armar och blöter ner hans kläder med mina tårar. Hans grepp om mig blir lite hårdare och han kysser mig på hjässan. Jag finns här. Alltid. Jag tillåter mig att gråta ut. Berätta om min oro och ångest. Han lyssnar och håller mig om ryggen. Han är den bästa som hänt mig. Han tar en del av bördan från mig, hjälper mig att bära den. För det kommer jag vara för evigt tacksam. Han bevisar att man inte behöver gå igenom saker ensam, att ensam inte är starkast. Han älskar mig, oavsett om jag är på toppen eller botten. Och min kärlek för honom blir bara starkare för varje sekund i hans sällskap.

Kristina van Tartwijk

Skärtorsdag. Fixade hemma och tog en semesterdag. Åkte vid 12.30. Kom ner till Nynäs vid 17.30. Sven hade gjort ärtsoppa och våfflor. Vi tog en promenad till Nybygget. Sven har fått kontakt med en skorstensfixare. Han kan få ordning på eldstäderna. Jag är jättetrött. Och behöver få tid att skriva. Har ont i knät. Det gjorde väldigt ont när vi gick till Nybygget. Jag måste träna. Och ge mig tid att skriva. Lyssnar på Jacqueline du Pré. Elgar.

Amanda Bravo

Idag mår jag inte så bra. Det är tungt att skriva och egentligen orkar jag inte. Sedan jag kom hem har jag sovit dåligt och för lite. Svettningar. Hormoner, min andra pubertet. Jag har småfinnar och muskler som värker. Restriktiva tankar som jag varit nära att agera på. Ilska, äckel och sorg som lett till ångest och ånger. Jag är inte hemma än. Det är väldigt långt kvar. I fredags firade vi Maja. Jag, John, Bonnie, Ella och hennes sambo Micke. Elias var med en stund på zoom. Jag drack alkohol och grämde mig sedan, det var nog för stort. Men jag hade kul. Vill också ha ett riktigt gäng. Jag är mer social än vad jag tidigare trott. Avdelningen fick mig att upptäcka det. Och igår var jag med Hanna och Kristina i lägenheten Hanna hyr och precis har flyttat till bara några gator bort. Jag älskar dem. Det måste bli oftare. Men maten och motståndet. Jag skrev färdigt min första text på länge. Den var till Maja. Jag vill bli kär. Idag ska vi fira hos pappa. Jag har redan tankar om kompensation. Är livrädd för mensen, tror att den kommer tillbaka snart. Jag har svårt att sluta romantisera min sjukdom.

Annette Berntson

Torsdagen den 1/4, 2021 Vaknade kl 7.30 till sol och skönt väder. Perfekt att jag tog semester idag. Gick upp, fixade frukost och käkade; starkt, svart kaffe och två ägg med tomat och avokado. Amanda hade brunch idag för sex väninnor, så jag hjälpte henne förbereda. Jag stack ut och handlade sju små påskägg, godis och lappar där jag skrev tjejernas namn. Sedan dukade jag i gult och grönt och lade äggen på tallrikarna. Passade på att köpa tulpaner och blåbärsris i bukett, vårigt! Brunchen blev visst lyckad med en härlig buffé av nybakade croissants, bullar smoothie, juice, scrambled eggs, goda ostar, prosciutto och en massa grönt och frukt, läckert! När tjejerna var där passade jag på att ta en fika på Fahlmans med syrran och Hannes som var nere från Stockholm och hälsade på. Hannes hade fått nya Mr Beankläder (!) och var mäkta stolt. Amanda kom ner på stan efter brunchen och vi tog en långpromenad vid havet, helt underbart. In på bolaget och köpte två flaskor cava till kvällen och sen blev det fler tulpaner på torget. En kort vända hem, bara för att byta om och sedan tog jag bussen till Carina med bubbel och tulpaner. Först var vi fyra, men blev sex för Tony och Marianne kom också över. Så himla kul att ses och jättegod mat. Framförallt blev det härliga diskussioner, inte bara om covid-19, utan faktiskt lite djupare samtal om var och en. Hur vi mår och har det, på riktigt. Det kändes som om alla hade ett uppdämt behov av att prata och umgås. Var och en har varit i sin egen bubbla under så lång tid, träffats mer sällan och i mindre konstellationer. Vi är ju normalt sett ett stort gäng och träffas ofta, så det senaste året har verkligen varit helt annorlunda. Som vi saknar konserter i största allmänhet, Sweden Rock och stugan i synnerhet. Det blev en nostalgisk vinylkväll med go musik och härliga samtal. Jag är så himla glad för mina fina vänner, de är guld värda. Folktom buss på väg hem. Hemma vid 01.00.

Gun Höglund

Jag har beställt nya munskydd som ska vara säkrare, Karin har gett mig det förslaget. Vi har en större spridning av Coronavirus än tidigare. Coronaläget i världen har som Sverige stor ökning. Bekymmersamt. 33 nya dödsfall har inrapporterats till Folkhälsomyndigheten sedan den 30/3. Totalt 13 498 dödsfall i Covid 19 i Sverige. 720 fall per 100 000 i Sverige. I Götaland 800 fall per 100 000. I Skåne 484 fall per 100 000. En ökning på 12.5% av coronavirus i landet sista veckan. Massor av människor är på väg upp till fjällen. Frankrike stänger skolorna nu. En miljard kronor extra ska ges till idrotten och 125 miljoner till kulturen meddelas idag. Jag har gått en kort runda i solsken på förmiddagen, för att se hur långt byggnationerna kommit på Sunneplan. Första centrumet i Farsta. Jag tog ett foto innan det revs i höstas. Sarahs sista dag på ateljen, åter i augusti. Hon ska hem till Genève 4/4. Håll i hatten! Connie ringde idag och bjöd Kaj och mig på middag på söndag. Vi får återkomma senare. Ingen har lurat mig idag!

Yvonne Lindvall

– Ha d bra i vårsolen, skrev en man till mig. Se upp så du inte blir lurad idag på 1a april. Kan kvitta, svarade jag. Man är ju på nåt sätt grundlurad sen länge. Man blev inte rik, inte gift o inte heller ihjälslagen, tänkte jag för mig själv medan jag stod i kön t Skatteverket o pensionsmyndigheten som numera är ett servicehus för nyanlända invandrare o enstaka ursvenska individer under 70+. Kontoret är beläget på Malmskillnadsgatan o utanför entrén står en vakt o räknar fåren som släpps in. Tur att solen lyser. Servicen hos myndigheterna var perfekt. När jag väl blev insläppt denna 1a april 2021.

Denise Kylvik

Morgonsida. Hur är det första april? Jag tänkte att slutet av mars var längre än så här… Men, så har det väl varit hela detta och förra året. Månaderna hastar iväg och jag lunkar på med mitt och helt plötsligt ser jag upp bara för att inse att jag kanske borde lunka snabbare. Eller kanske långsammare. Jag hade ju så stora planer för mars. Men jag antar att de går att göra i april, också. Med april kommer både sol och rusk, så jag antar att även säsongsdepressionen kommer gå upp och ner i en (inte så) spännande berg- och dalbana. Men solen. Jag trodde aldrig att jag skulle bli en sån som drömde om sol och värme, men här har vi det. Dagen är ung, barnen härjar och jag avslutar mitt i, som vanligt.

Gunnel Nordström-Løvlie

Idag är det ett år sedan jag slutade dricka vin. Det är alltså en bragd och jag är så tacksam. Jag mår så mycket bättre på så många sätt.

Gunilla Lindström

Gympa m. Sofia. Äggost m. DAY. Maxi här med mat. Fått varorna från Apoteket Hjärtat, men inget kött. Träffade Ingegerd vid brevlådan o pratade ett tag. Skickat mess till Gertrud på födelsedagen, hon ringt tillbaks. Messar m. Mareike. Ringt Maxi och PostNord o till slut hittades mitt paket, hämtade det på em. Resten av pytten sen igår. På kvällen 1/2 avokado, grönkålschips, 88 g torkad ren, apelsin, äpple, 3 dl vin, 41 g svålar.

Isabella Grüssner-Sarling

Inte ett enda påskpynt har jag tagit fram. Barnen kommer inte hem i år heller och mamma och pappa firar för sig. På köksbordet står tulpanbuketten jag fick av Dan. Den räcker. Det är som det är med allt, men vi mår i alla fall bra. Alla tycks må bra.

Sofia L

Bästa tid är skymningen, där tomma skal som suktar efter innehåll blottas.

Hjärndimma och tunga axlar på väg hem i en stad där solen går ner över Vinga. Spårvagnen gnisslar längs älven där mannen på parkbänken blickar åt andra hållet dit mörkret börjat sluka kranarna. Han tänder sin cigarett, öppnar sin ölburk och andas ut.

I mitt hjärta bor en längtan ut åt motsatt håll, till öppet hav och iskall morgonbris. Åtrån blir så påtaglig i en tid där man inte längre kan söka. Kanske blir det just lättare att sätta sig bredvid den där mannen. Andas in och hålla andan, tillsammans.

I en stad där din skyline är alla dina redan upplevda historier. På repeat. Samma cykelbanor som knyts samman längs byggnationer som aldrig tycks bli färdigställda. Som i en borttappad dröm om ett nytt liv.

Och där sitter jag på den gnisslande vagnen. Blickar mot det stora klotet som bländar mig med sitt vackra orange ljus och känner längtan bita sig fast i mig. Som en oönskad herpesinfektion som alltid envisar sig tillbaka trots alla tabletter man tar för att försöka stilla utbrottet.

Och jag vet att jag återigen står inför ett vägval. Ska jag sätta mig bredvid mannen på bänken, berätta om alla sånger jag sjungit i den här staden? Eller ska jag fortsätta längta ut mot Vinga och morgonbrisen som väntar där?

Ifall jag stannar kommer herpesinfektionen bara sprida sig oavsett hur många tabletter jag tar, kvar med ett liv likt stadsplanerarens vision om bättre tider.

Hjärndimma och tunga axlar. På väg hem i en stad som inte längre är min.

Sigvard Läth

Jag ligger och sover i min säng tillsammans med min hustru. En hand under sängen, griper tag i min högra arm och försöker att dra ner mig under sängen vid ett flertal tillfällen. Trots att jag gör stort motstånd vid samtliga tillfällen. Jag ligger i min dubbelsäng bredvid min hustru. Vi ligger på ett rött lakan, har vita påslakan med röda hjärtan på, ovanpå ligger min frus mors vita överkast. Ovanpå överkastet ligger två filtar. Min frus ljusblå filt med Chavo del ocho på, samt min mörkblå filt med Sveriges landslag i fotbolls motiv. Ovanpå ligger ett vitt täcke. Varsin kudde, vita örngott med röda hjärtan på och mellan dem en kudde med vitt örngott och svart text på. Gaveln till sängen är vit. Nu drar handen under sängen, kraftigt i min arm igen. Jag gör återigen stort motstånd, vilket hindrar att jag dras ner under sängen. ”Men sluta dra i min hand då”, skriker jag högt. ”Vakna! Vakna!”, skriker min hustru högt till mig, bredvid mig i sängen.

Michaela Bjerkebo

Igår tog jag körkort. Yey….

Jag borde vara överlycklig. Jag nådde mitt mål. Jag klarade det till och med på första försöket. Men det känns inte som om körkortet är färdigt. Det har bara börjat. Det är nu den svåraste biten kommer, att behålla det. Jag måste för resten av mitt liv minnas varenda regel och skylt för att inte göra några misstag i trafiken som leder till att körkortet tas ifrån mig.

Jag känner mig rastlös idag. Det är tomt utan att kämpa för ett mål. Det känns meningslöst. Jag har fått ett stort glapp med alldeles för mycket fritid. Ensamhetskänslorna viskar mig i örat samtidigt som meningslösheten stirrar på mig genom fönstret. ”Jaha, vad ska jag hitta på nu istället då?”

Egentligen ville jag inte ens ha körkort eller bry mig om bilkörning. Jag gör det bara för att jag måste, för att samhället och normen tvingar mig. Jag hatar det. Jag hatar att det finns saker som jag måste leva upp till för att anses som ”normal medborgare” med ett väsentligt och meningsfullt liv. Jag har ju lärt mig att utan körkort så finns det ingen framtid. Man måste ha körkort för att få ett vettigt jobb. Det räckte att jag kollade några få jobbannonser för att förstå det.

Min granne önskade mig grattis när jag gick ut för att ta en promenad. Hon poängterade två gånger att jag nu uppnått en viktig målstolpe i livet. Att redan sitta på botten av sopcontainern och få höra dessa ord fick mig bara att må ännu sämre. Det är såhär människor ser på mig nu. Hon som till slut gjorde något normalt. Hon som lyckades.

Alla säger hela tiden till mig att jag kommer älska bilkörning och friheten det ger. Som om de känner mig. Frihet är ett begrepp som tolkas olika av individer. Jag har redan den frihet jag vill ha, att göra som jag vill. Plus att så länge jag inte har en egen bil eller råd till bensin så är jag ändå beroende av någon annan.

Vad är det ens med bilkörning som människor tycker är så kul? Att sitta och stirra rakt fram på asfalt och bilrumpor är inget för mig. Som passagerare kan jag se på träden, havet och åkrarna och drömma mig bort. Att köra bil är att prestera, att vara passagerare är att vara fri. Då är jag helt utan ansvar.

Jag har kastat mig in i studerandet inför körkortet, jag har lagt ned hjärta och själ. Det har varit mitt mål och mitt syfte, det som har tagit upp all min tid. Nu står jag utan någon mening. Vad gör jag när jag kommit till toppen av berget?

Jag har i stora drag ägnat mig åt att vistas i naturen idag. Jag har ärligt talat gömt mig i skogen. Den har inga krav på mig och jag kan andas utan samhällets koppel runt halsen.

Sanningen är den att jag är rädd. Rädd för att jag när jag nått alla mina mål så ska det inte finnas något kvar utav livet att klämma ut. Tänk om allt detta jagande efter drömmar i slutändan ändå visar sig att inte göra mig lyckligare eller har någon större påverkan på mitt liv?

Jag har jobbat så otroligt hårt för det här men nu när det är över så är jag lämnad tom, utmattad och besviken. Jag ville bryta normen men istället föll jag för den. Jag kunde inte vara mer besviken på mig själv.

Det har varit en riktigt tung dag mentalt. Nu är den dock snart över. Imorgon har jag teet redo att bjuda demonerna på vid deras ankomst.

Annicka Johansson

Livrädd för att bli lurad av barnen drar jag till jobbet innan de vaknar. Snart påsklov. Iskallt ute. Eftersom Klas skrattade åt mig igår när jag hade täckjacka, mössa, halsduk och vantar trots att det enligt honom är vår, tog jag den tunna vinröda vårkappan idag. Big mistake. Var som en isbit när jag kom till jobbet. Notering till mig själv: Lita på din egen fryskänsla. Jenny och jag jobbade med våra nya webbsidor. Det tog jättelång tid. Åsa tyckte att jag inte såg riktigt frisk ut på fikat. Nej, jag fryser, sa jag. Tur att jag har haft coviden annars skulle de nog bli lite nervösa. Åt en märklig vegopaj från Matilda till lunch. Ägnade eftermiddagen åt två sökningar. En om neobarns måltidsrutiner, en om epilepsi och ”transition to adult care”. Lånade en påskekrim (Frida Moistos andra) innan jag cyklade hem i kylan. Bakade rulltårta till påskbakelserna i morgon och gjorde picklad rödlök till kvällens burgare. Sedan kom M och E. Vi fikade, gick promenad i Stassan, åt Abbes goda burgare, snackade och spelade Skip-Bo.

Elisabet H.Hallhage

Skärtorsdag. Musiklektioner där jag presenterade ”Krossa Corona”! Ettorna stolta och treorna imponerade. Roligt! Och sen AW hos U på hennes altan. Så mysigt! Härligt att få vara ihop och ses bortom jobbet! 🙂 Blev upphämtad av D. Gott att ha honom hemma! 🙂 <3

Annette Andersson

En ny Lila Bok

Nu gör jag om denna skrivbok till min nya Lila Bok. Dagliga frågor samt tre sidor med fri text. Frågor som manar till reflektion, tacksamhet och positivt tänkande. Funderade på om jag kan få in lite IKIGAI i tänkandet…eller är just ”Lila Boken” min IKIGAI? Vad är min livsuppgift? Jag är snart pensionär och vet fortfarande inte vad jag vill bli. Eller, är jag redan det jag vill bli?

Elina Nilsson

När solen målar väggen guldig. När växter vaknar till liv efter en tuff vinter. När vi dansar oavsett om musik spelas eller inte. Så känns april.

Bibbi Ahrnstedt

Utanför mitt fönster vid havet där jag bor finns en liten fridlyst ö. Hit kommer fåglar i hundratal varje vår. Det är måsar. Tidig i april kommer tre och cirklar runt för att se och undersöka om det är dags att häcka. En annan dag kommer fler förbi, men det är för kallt på det stora berget. Några sätter sig två och två i vattnet ibland emot kvällen, det ser ut som de funnit varandra. Nu i maj kommer allt fler, vilken syn att se dem sväva där på sina silvervita vingar. Ibland är det fritt fall ner till ytan för att fånga en fisk. Men än är det inte dags. Så här är det varje vår och det är både spännande och vackert. Till sist kommer måsar nu i hundratal. De har bestämt sig och det blir väldigt trångt på ön. Man hör ett kraxande och skrik, det är ett fasligt liv hela tiden. Inte förrän honan ligger och ruvar blir det litet lugnare. Hon ruvar sina ägg i flera veckor. Båda föräldrarna passar och matar ungarna i en månad tills det är dags för dem att kunna flyga. Hela sommaren finns de här utanför mitt fönster, de är mina kära vänner. De är lufthavets mästare. Först i augusti blir det dags att så smått ge sig av. Det börjar med att man ser ensamma fåglar sväva högt uppe i skyn. De skriker övergivet, ”gli-ugli-u” och man undrar varför. Det blir stor dramatik. Helt plötsligt kommer två måsar i hög fart jagande den ensamma ungen. Det är föräldrarnas sätt att ge dem ett eget liv. Detta händer gång på gång med de ensamma skrikande fåglarna och är en fascinerande syn. Man undrar om de unga måsarna kommer ihåg sin födelseplats och återkommer. Till sist har alla fåglarna gett sig av för året till andra platser på jorden.

Anna Höök

SKÄRTORSDAG! Var och handla på Lidl f.m 1 vecka kombucha Gjorde ny sats 1+10 flaskor (varav 2 st skruvkork) gjorde päron&fikon vinäger. 15-22 grader Började måla snurrdamsmålning.