Skrivkamp!

Medan den första och andra vågens arbetarförfattare skrev i politisk medvind, blickar dagens generation mot en dystrare framtid. Vi sökte upp några skrivande knegare för att fråga: Hur står det egentligen till med kampviljan?

Som han hade längtat. När David Ericsson äntligen fick börja arbeta på brädgården var han skoltrött royale. Hans föräldrahem i Sätra var en tummelplats för gapiga bohemer, folk som »tog plats«, så varken David eller hans syskon fick den uppmärksamhet som hade krävts för att de skulle kunna hävda sig i skolan. På Nordströms brädgård fann 16-åringen en identitet och ett sammanhang. En, ja, lagkänsla. 

Jobbet var slitigt. Och tack för det! David ­Ericsson tyckte om att arbeta sig trött i kroppen, så att han kunde knoppa ordentligt om nätterna. Han slet hårt mellan sju på morgonen, då han stämplade in, och klockan fyra på eftermiddagen, då han gick hem. Som virkesmätare var han konstant i rörelse. Lage, facklig klubbordförande och Moskva-kommunist, lärde ynglingen att ta det lite lugnt. Att jobba lätt, och framförallt: att ta rast. Lojalitet med de egna var viktigt. David fick tidigt lära sig vilka man kunde lita på. Cheferna, antingen kvarts- eller halvbasar, skulle man ­aldrig anförtro sig åt – då skvallrade de bara uppåt. Samtidigt fick han en arbetsmoral ­inpräntad i sig. Lust eller ork hade inte med saken att göra. Gjorde han inte vad han skulle så fick någon annan göra det. Så det var bara att hugga i. 

Efter brädgården följde några kringflackande år då David Ericsson, inspirerad av luffarna i Ivar Lo-Johanssons romaner, bland annat arbetade som dödgrävare i Köpenhamn och plockade persikor i Provence. Han hade knappt återvänt till Stockholm från denna grand tour när det stod klart att han vid 22 års ålder skulle bli pappa. Han behövde något stadigt och började köra ut proviant till kollektiv som Moder Jord och ­Skogsnäs. Tog med sig torrvaror dit, hämtade hem ­eko­logiskt odlade grönsaker. Så fick han nys om en gammal lastbil som var till salu, en femtontonsbjässe utan servo. Som egen åkare – »bilen var så tungstyrd att man blev andfådd av att köra genom en rondell« – fraktade han asfalt och snö, schaktmassor och elstolpar. I ­början av 1990-talet, då många konkurrenter stod still på grund av finanskrisen, hade han turen att köra en vara som sålde även i bistra tider. »Allt KF-kaffe som dracks under de där åren gick på mina hjul.«

Men oj, vad tröttkörd han var där i mitten av 1990-talet. Anspänningen av att ha eget. Att ta ledigt gick bara inte, för då tog någon annan över ens körningar. Det hände att han skrev om nätterna, i bilen. Mest för att hålla sig vaken under körpauserna, men även för att strukturera upp tankarna. Hans språkbegåvade pappa, som varit journalist på Svenska Dagbladet, hade ­kanske inte varit någon mönsterförälder, men skrivandet hade han alltid uppmuntrat. Faktum var att David hade fått in en text i SvD redan som åttaåring, en notis som beklagade spårvagnarnas avveckling. Men några författarambitioner hade han aldrig haft. För honom hade litteraturen först och främst varit tröst. 

– När jag jobbade och slet och hade mitt helvete med alla lastbilar, att då få läsa en bok som Jan Fogelbäcks Körjournal … Det var som att få dricka ett glas vatten i öknen. 

När 90-talskrisen mojnade bestämde sig David: »Äh, nu skiter jag i det här ett tag.« Han hade råd med ett sabbatsår och han tog det. »Nu ska jag göra det slöaste jag kan tänka mig«, tänkte han. »Jag ska gå en skrivarkurs.«

Till sin förvåning kom han in på två: Biskops-Arnö och Stockholms folkhögskola i Rinkeby. David valde den senare, mindre snofsiga varianten. Det blev det mest intensiva året i hans liv. Erfarenheterna från vägarna nästan rann ur honom. En novell handlade om lyckan att köra i lag, en annan om en älgolycka där David hade varit en av de första att anlända till platsen. ­Mannen hade dött direkt, men kvinnan hade ­klarat sig.

Annons

Berättelserna fanns båda med i det som så ­småningom blev hans skönlitterära debut, 1999 års novellsamling Truck Stop. Han följde upp debuten, skrev både romaner och noveller, ­merparten med lastbilschaffisar i huvudrollerna. Det blev stipendier, återkommande krönikörsuppdrag, föreläsningar och biblioteksbesök. ­Författandet erbjöd en väg ut. Vägs ände, om man så vill. Skulle David Ericsson parkera last­bilen och bli författare på heltid? Ville han?

 

När David Ericssons husgud Ivar Lo-Johansson skrev om statarsystemet, gjorde han det i tron att det snart skulle avskaffas. Vilket det också gjorde, två år efter att författaren själv låtit begrava det i romanen Traktorn. Från statarnas åkrar var sikten fri, framtiden ljus. Också svensk arbetarlitteraturs andra guldålder, vilken anses ha infallit under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet, med böcker som Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink, kännetecknas av en distinkt framtidstro. Folkhemsbygget pågick fortfarande. 

Nu tycks arbetarklassen gå mot mörkare tider. Sverige är på god väg att bli ett gig-, för att inte säga slavsamhälle. Bemanningsföretag. Dag­lönare. Låg organiseringsgrad. Strejken verkar knappt existera som maktmedel. LAS-utredningens förslag om förändringar i anställningstryggheten uppfattas av många vara försämringar i densamma. 

2008 kom Johan Jönsons 800-sidiga Efter arbetsschema, en hyllad men kontroversiell diktsamling med en särskilt debattskapande passage. En förbittrad arbetare, ute för att lägga sten i en villaträdgård i burgna Äppelviken, förfasas över den naturaliserade arrogans med vilken han blir bemött av uppdragsgivaren och gnuggar sin herpesangripna kuk mot överklassfamiljens badrums­handdukar. Året därpå kom Kristian Lundbergs Yarden som med sin sinnliga beskrivning av det bilskrubbande prekariatet i Malmö hamn kan sägas vara den bok som förde in den svenska arbetarlitteraturen i den eländesskildringarnas era där den fortfarande befinner sig. Medan läsarna kan glädjas åt en raffinerad och formmässigt varierad litteratur, så är det arbete och den under­ifrånupplevelse som skildras knappast något att glädja sig åt. Lundbergs och Jön­sons verk inger inte hopp om en bättre framtid, snarare – för att citera litteraturvetaren Rasmus Landström, som skrivit Arbetarlitteraturens återkomst – en »kolsvart depressiv vanmakt«. Vanmakten genomsyrar också de många vårdskildringar som har poppat upp det senaste årtiondet. Berättelserna från förlossningsavdelningar, hemtjänst och gruppboenden är sorgesånger snarare än agitation. Klasshat snarare än klasskamp. 

 

Debutanten Elliot Baron har inte några förhoppningar om att förändra något till det bättre.

– Det känns som en liberal idé, att en bok skulle kunna förändra världen, säger 29-åringen när vi ses på ett kafé vid Hornstull i Stockholm. 

Annons

Baron jobbar numera på Danderyds sjukhus, men hans färska prosadebut Vi kommer med hjärta hem till dig utspelar sig inom hemtjänsten, där han arbetade fram tills för några år sedan. Titeln är en galghumoristisk blinkning till den slogan Barons före detta arbetsgivare slängde sig med. 

ParaGå. Så hette systemet som på allvar väckte tanken på en bok. Stockholms stads system gjorde det möjligt för arbetsgivaren att ha minut-för-­minut-koll på var de anställda befann sig. Allt enligt det »lean-tänk« som präglar New Public Management. På ett APT-möte visade chefen hur Elliot hade rört sig. 

– Man stämplade in på telefonen och påbörjade sitt arbetspass. När man kom till en lägenhet påbörjade man sitt besök. Start och stopp så att chefen kunde se precis hur länge vi hade varit där. Allt skulle mätas och kunna visas upp i års­redovisningen. 

Elliot och hans kollegor lade en blockad, arbetsgivaren svarade med en lockout. Elliot, som då tillhörde facket SAC Syndikalisterna, fick gå på strejkkassa. Men boken pyr inte enbart av ilska över övervakningskapitalism; det är lika mycket en finkänslig och poetisk skildring av åldrande, och den intima relation som ofta uppstår mellan vårdare och brukare. 

Hur känns det att vara stolt över ett yrke samtidigt som man föraktar sina arbetsvillkor? Går det? 

– Jag tror att det är mer känslomässigt givande att hjälpa äldre än att vända ­burgare på donken, men jag har svårt för hela den här klapp-på-axeln-mentaliteten. 

Han tar balkongapplåderna som exempel. Förra året uppmanade ett Facebookupprop svenska folket att varje kväll applådera de corona-­bekämpande vårdhjältarna från sina balkonger. Sådana initiativ skymmer sikten för eventuell egen yrkesstolthet, menar han. 

– Alla vet att det är stress och dåliga villkor inom vården. Det är inte okunskap som ligger bakom den situationen, och pandemin har gjort det där ännu tydligare. Och balkongapplåderna … man ger något symboliskt istället för att uppvärdera yrket eller ge bättre villkor. Jag blir mest bara förbannad. 

Nu börjar det likna något, tänker den kamplystne. Elliot Baron ser ut som ett stridbart mods. Maskinsnaggat hår, svart bomberjacka med knall­orange fodring, rutig skjorta över vad som ser ut att vara en band-t-shirt. Och även om han sätter större tilltro till facklig kamp så hoppas han förstås att boken ska sätta ett avtryck. Bokens form är kongenial med det arbete den skildrar. Korta textstycken. In och ut. Lösryckta fraser i hallen. Hej och hej då. 

Det finns en tanke också med gestaltningen, en tanke med radikal udd. 

– Förr var arbetarlitteraturen förknippad med positiv politisk utveckling. I dag är det tvärtom, och det gör att fokus flyttas till själva arbetet. Jag skriver ingående om vad vi gör, vill skildra det absurda i sysslorna, och i organisationen och styrningen. 

Elliot Baron betonar att hans bok inte ger någon »unik inblick« i undermåliga arbetsvillkor; att jobba inom vården är ju tvärtom ett av de ­vanligaste jobben man kan ha. Boken är därför skriven i vi-form.

– Det är mer intressant att skriva kollektivt än individuellt, för det här är inte bara en persons erfarenhet. 

Den Svenska arbetarlitteraturens 3 guldåldrar:

1.

1930-talet: Ivar Lo-­Johansson och optimism på ­statarnas leråkrar.

Några år efter att social­demokraternas partiledare Per Albin Hansson lanserade ­visionen om folkhemmet skildrar Ivar Lo-­Johansson sin stataruppväxt i Godnatt, jord (1933), där huvud­personen Mikael inleder en klassresa. Sally, huvudpersonen i Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd från samma år, engagerar sig i den fackliga kampen. Många frigörelseromaner tar avstamp i det onda slitet på åkrarna, med politisk ljusning vid horisonten. Autodidakterna, de självlärda arbetarförfattarna, inleder sin stormning av parnassen. Harry Martinson och Eyvind Johnson, som båda slår igenom på 1930-talet, kom senare att tilldelas Nobelpriset i litteratur.

2.

1960- och 1970-talet: Rapporter, blåbyxor och industrialism.

Rapportboken gör sitt inträde. Jan Myrdal ger ut Rapport från en kinesisk by (1963). Norstedts startar en rapport­boksserie som vänder blicken mot inhemska missförhållanden. 1969 bidrar Sara Lidmans Gruva, om LKAB-arbetarnas försämrade villkor i samband med övergången från dagbrott till underjordsdrift, till den stora gruvstrejken som inleds senare samma år. Folk­hemmet skälver, men tron på en bättre framtid förblir intakt. Rapportbegreppet blir så populärt att Maja Ekelöf övertalas att döpa om sin roman En städerskas dagbok till Rapport från en skurhink (1970). Även bakåtblickande arbetarlitteratur, som Per Anders Fogelströms Våra drömmars stad-­serie, röner stor uppmärksamhet.

3

Samtiden: Prekariat och dyster framtid.

Efter storsäljande uppväxtskildringar från folkhemmet, som Susanna Alakoskis Svinalängorna (2006) och Åsa Linderborgs Mig äger ingen (2007), riktar arbetarlitteraturen in sig på det prekariat som bär den moderna arbetsmarknaden. Johan Jönson flyttar sten åt arroganta villafamiljer i dikt­tegelstenen Efter Arbetsschema (2007) och Kristian Lundberg flyttar och tvättar bilar i ett isande kallt Malmö hamn i kortromanen Yarden: en berättelse (2009). I Johan Klings Människor helt utan betydelse (2009) visar huvudpersonen, frilansaren Magnus, att även mediebranschen kan vara arbetarlitteraturens skådeplats. Det senaste årtiondet har New Public Management-­drypande vårdskildringar som Sara Beischers Jag ska egentligen inte jobba här (2012) dominerat men vi har även fått nedslående rapporter från restaurangbranschen, som Jenny Wrangborgs Kallskänken (2010) och Daria Bogdanskas serieroman Wage slaves (2016).

Om Baron upprörs över servicefieringen som har skett inom vården, är poeten Jenny Wrangborg förbannad på den industrialisering som har skett inom restaurangbranschen. Detta yttrar sig inte minst i Wrangborgs debut, diktsamlingen Kallskänken från 2010.  I en dikt beskrivs hur chefen kommer förbi köket och med hjälp av några få ord liksom skruvar upp hastigheten i arbetarnas rörelser, »som stod hon framför spakarna till en stor maskin«.

– Det tär på yrkesstoltheten när det inte längre finns tid att smaka av maten, eller att lägga upp den snyggt. Det blir löpande band-verksamhet av det hela, säger Jenny Wrangborg. 

Sprungen ur Ung Vänster har hon alltid haft ambitionen att synliggöra och uppvigla. 

Men varför skriva något så smalt som dikter? Är inte det att binda ris för egen rygg? 

– Haha. Jo, jag har inte valt den bredaste kultur­genren. Att jag har framfört mina dikter med musiker är ett sätt att göra kollektiv process av det, men också ett försök att nå en bredare publik. Jag kommer från spoken word-scenen, och tycker att texten ska funka att läsas på scen. 

Försäljningen av Kallskänken tog fart via ett idogt turnerande på ABF-hus, där boken kom att användas som underlag i diskussioner om arbetsvillkor. När recensioner började trilla in anmärkte en del kritiker att det rörde sig om »plakatpoesi«. 

– Det var väl menat som nedsättande men jag tycker inte att det är något dåligt med att gå runt med ett plakat. Om mina dikter kan leda till att en människa börjar reflektera över sina villkor, och över hur de hänger ihop med andras, då är det en bra sak. 

Hon har lyckats med sin ansats att nå ut. 12 000 sålda böcker är en imponerande siffra för en poet. Därtill har hon över 40 000 strömningar av sina inlästa och ibland tonsatta dikter på Soundcloud.

I takt med att Jenny Wrangborgs dikter började sälja hände det att kollegor frågade henne: »Varför står du här och sliter ut dig, när du inte måste?« Precis som för David Ericsson hade ett fönster ställts på glänt. Och för ett och ett halvt år sedan hände det. Hon slutade som kallskänka för att istället varva sociologistudier med författarliv. 

Jenny Wrangborg bottnar i två yrkesidentiteter, och hon vet alltför väl vilka bemötanden de två titlarna föder. 

– Det är intressant att presentera sig olika när man går på fest. Ingen bryr sig om vad en kallskänka har att säga, men en poet anses ju vara superspännande.

Hon har grava problem med hur klassresan uppfattas i Sverige.  

– Det är inte klassresan som är intressant, det är alla som inte gör den. Man ska kunna få respekt för det man gör, och hyggliga villkor. Där tror jag att arbetarlitteraturen har en roll att spela. Synen på att var och en ska skapa sin egen lycka bygger på att alla kan göra en klassresa, och så är det bara inte. 

Det finns en kategori yrken där dåliga arbetsvillkor förkläds till incitament att ta sig därifrån, inpräntar Wrangborg. Hon, som länge har varit fackligt engagerad nämner salladsbaren Wild ’n fresh som vägrade att teckna kollektivavtal med den ungefärliga motiveringen: »Äh, vad spelar det för roll? Det här är ju enbart ett jobb som 18-åriga tjejer har en kort tid.«

– Dålig arbetsmiljö inom sådana yrken beskrivs som individuella problem. Man har inte tränat ordentligt, det är därför man har ont i ryggen. 

Och det är på grund av just sådana arbetsvillkor Jenny Wrangborg skriver. Även hennes kommande bok – det verkar faktiskt bli en roman – handlar om en kallskänka som jobbar i ett köpcentrum. 

– För att förändra verkligheten måste vi beskriva den. Där har arbetarlitteraturen en roll. Jag tycker inte att det är så pessimistiskt egentligen. Vi behöver berättelser som visar att det fortfarande är värt att kämpa. 

 

Men hur samhällsomstörtande är dagens arbetarlitteratur? Jag ringer upp Rasmus Landström, vars fackbok Arbetarlitteraturens återkomst fått stor uppmärksamhet under vårvintern. Nu ska litteratur inte reduceras till pamfletter, men finns det några böcker som har haft direkt samhällspåverkan, som har varit den tändande gnistan? Landström nämner Ivar Lo-Johanssons alster, och dess betydelse för statarsystemets avskaffande, för att sedan påminna om hur Sara Lidmans reportagebok Gruva, från LKAB-gruvan i Svappavaara, tände gnistan till en vild strejk i slutet av 1969. 

– Det är lätt att överskatta den direkta betydelsen och lätt att underskatta den långsiktiga, säger Rasmus Landström. 

– Jag tror inte att vi hade diskuterat prekariatet på samma sätt om inte Yarden hade gett det kött och blod. Den används till och med i utbildningen på Arbetsmiljöverket. 

Arbetarlitteraturen har fortfarande en radikal potential, ett ärende, och kanske är det därför vissa författare blir besvärade av epitetet. När Landström medverkade i radions Studio ett nyligen framkom exempelvis poeten Helene Rådbergs motvilja mot att bli kallad »arbetarförfattare«. Men Rasmus Landström framhåller att desto fler gör anspråk på epitetet. 

– Alexandra Pascalidou och Wanda Bendjelloul vill exempelvis räknas till traditionen, men har liksom inte blivit benämnda arbetarförfattare. 

Å andra sidan händer det att författare befrias från eller, ja, fråntas prefixet »arbetar«, när de flyttas upp i något slags litterär elitserie …

– Ja! Det händer sällan att en sådan som Johan Jönson eller Majgull Axelsson blir kallad ­arbetar­författare och det har en enkel förklaring, tror jag. Många av kritikerna är medelklass utan något djupt intresse för klassfrågor. De är helt enkelt inte intresserade av att diskutera den delen av författarskapen. 

Beklagligt, anser Landström, eftersom det är just klasserfarenheten som är arbetarlitteraturens bärande element – inte skildringen av själva arbetet. 

– Det är hela skillnaden mellan arbetarlitteratur och arbetslivsskildring. Arbetar­litteratur är inte en genre eller en stil, det är ett litterärt fält som har sin förankring i mer än det estetiska. Människor som skriver arbetarlitteratur har starka känslor för sina yrken, de känner att de är viktiga, och är inte sällan stolta över detta. Samtidigt vill de bort från exploateringen, alternativt uppvärdera sitt arbete. Arbetarlitteraturen har ett underifrånperspektiv på klassamhället. På det viset är jag inte orolig för att den ska försvinna. Och gör den det blir jag egentligen bara glad, för då har vi uppenbarligen löst problemet med exploaterande arbete. 

Har han själv jobbat hederligt, undrar man. Ja, visar det sig. Inom vården, han också. 

– Det är ett så opoetiskt jobb egentligen. Lysrör i taket, byta blöjor, sleva in färdiga lösningar i munnar … Åkern var ju enklare att göra poesi av. Stövlar djupt nedsjunkna i jord, några statare som bänder upp en enorm jävla sten. 

De slet ont men till skillnad från dagens arbetarförfattare trodde de att saker och ting var på väg att bli bättre. 

– Den samtida arbetarlitteraturen är svartsynt. Det klasslösa samhället känns ju närmast som science fiction. Men visst, det går fortfarande att strejka och de Foodora-anställda fick nyligen ­kollektivavtal. Helt kört är det inte. 

 

Många är de som har läst och uppskattat Rasmus Landströms bok om arbetarlitteraturens renässans. David Ericsson, själv positivt omnämnd i boken, är däremot inte sugen.

– Jag är ganska less på alla bredvid-människor som är i arbetarlitteraturen för egna syften, säger han när vi ses på ett fik på Folkungagatan där han ­håller på att sätta i sig det sista av en fralla med leverpastej.  

– Akademikers kontakt­ytor med arbetarklassen är oftast ytterst begränsade.

Arbetarlitteraturen ska beröra arbetare, säger han.

– Det är jätteintressant att bena ur och filosofera, men just arbetarlitteratur ska handla om vad det är att arbeta. Arbetet. Det är en verklighet, en situation som är alla dagar i veckan. Och då menar jag inte att man måste beskriva vad man gör på jobbet, men den inre sanningen, den som inte går att mackla med. 

Arbeta är det trots allt många som gör. Vad krävs för att det man skriver ska räknas som arbetarlitteratur? 

– Man måste först fråga sig: Vad är en arbetare? Enligt mig är det någon som inte har någon att delegera till. Arbetarlitteraturen skrivs i ett ­klassammanhang, den handlar om de som sitter där de sitter. Sedan trivs ofta arbetarna i mina böcker, de är inga stackare som har blivit akterseglade. Men arbetare är illa sedda. Vår massiva medelklass undrar varför arbetarna inte bara utbildar sig, så att de kommer ifrån allt det ­jobbiga. 

Hans vänner är stolta arbetare utan ambitioner att byta socialgrupp, betonar han. 

– Men har arbetare dåligt rykte så är det ju ingen­ting mot vad arbetarlitteraturen har. Man ser på oss lite välvilligt, vi får inte gå för långt. Förlagen är uppnästa och borgerliga. Kultur­sverige är nog rädda för att vi ska skapa radikalitet. Förlagen vill gärna att arbetarlitteratur ska få finnas, det ser bra ut. Men den får ju inte på allvar utmana den samhällsordning där tjänstemännen tjänar 40 ­procent mer. 

 

Åter till frågan som ställdes i den här textens inledning: Är David Ericsson författare på heltid numera? Nej, förklarar han bestämt. Det var faktiskt aldrig aktuellt. Han är skitdålig på att mingla, usel på att nätverka, vill absolut slippa inta olika positioner i offentligheten för att förbli relevant.

– Jag vill hålla mig borta från kotterierna. Dessutom trivs jag bäst bland knegare. I de ­litterära kretsarna vet jag inte vad jag ska säga. Bland knegare kan man bara slänga ur sig något – »Hörru, din gamle dromedar!« – och så funkar det. 

Dessutom är förarhytten hans utkikstorn. Det är på och längs vägarna han får merparten av sitt stoff, både som författare och krönikör åt tidningen Transportarbetaren. Ett genomsnittligt år kör han lastbil i åtta månader, sedan unnar han sig fyra månaders arbetarförfattarliv. Och hans läsfrämjande insatser går utanför det egna skrivandet. David Ericsson har varit med och instiftat vägkrogsbibliotek för att få upp läsandet bland lastbilschaffisar. Från Kalix till Skånes Fagerhult. När det inte är världsomspännande pandemi besöker han gärna fordonselever. Han brukar uppmuntra dem att skriva dikter. 

»Ni får skriva vad fan ni vill«, säger jag. Då blir de perplexa. »Vadå, precis vad vi vill?«

Det har till och med blivit en utställning med poesi av fordonselever en gång, i Sundsvall.

David Ericsson sköljer ned sista tuggan leverpastejsfralla med en mun kaffe och säger att det till sist blev för slitigt att köra i egen regi. ­Berättar att han har varit anställd i över 20 år. Numera kör han för Scania Transportlab, med utgångspunkt i Södertälje. Han ska jobba i ­morgon, förresten. Ned en vända till Köpenhamn via Malmö. Sova i en barack i utkanten av den danska huvudstaden. Det kommer att bli en lång arbetsdag. 

Kanske blir det också litteratur. 

 

Sju tips som hjälper dig  att göra litteratur av ditt ­arbete.

1. För dagbok

Skrivande kan förvandla ditt mest fruktade arbetspass till givande bok­research. Den som skriver om sitt arbete har inte längre tråkigt, och är inte heller kuvad eller förbisedd. Allt som händer är stoff. Jo, ALLT. För dag- eller loggbok, det är en order. Även om du inte tror att du har varit med om någonting, så har du det.

2. Sätt ord på det monotona

Har du arbetsuppgifter du kan genomföra utan att behöva tänka på dem? Från och med nu ska du tänka på dem! Vad är det egentligen som händer? Vad gör du? Hur mår du när du gör det? Hur känns föremålen i händerna? Hur luktar det? Vad säger just den här sysslan om ditt arbete, din yrkesidentitet och din arbetsplats i stort? 

3. Wallraffa

Låtsas att du har lyckats nästla dig in på din egen arbetsplats. ­Notera, i ett försök att göra dig kvitt hemma­blindheten, vilka detaljer en ­undercover-skribent skulle finna omistliga? Vilka saker vill din arbetsgivare hålla hemliga?

4. Spionera på dina kollegor

Iaktta det persongalleri som omger dig. Hur rör och för sig folk på jobbet? Notera skillnaden mellan vilka folk är på respektive utanför jobbet. Vem förändras mest när blåstället krängs av? Tillåt dig att fantisera om varför. 

5. Tänk after work

Arbetarlitteratur kännetecknas paradoxalt nog av att den skildrar annat än själva arbetet. Vilka andra händelser, företeelser, känslor och detaljer hänger ihop med arbetet? 

6. Var miljömedveten

Finner du din arbetsmiljö ­ostimulerande, rentav ful? Bra! Det vardagsglåmiga är som bekant mumma för en civilisationskritiker. Pissgult lysrörssken. Doften av bränt damm. Hålslagaren på ­chefens skrivbord. Det intetsägande och ­oansenliga äger poetiska ­kvaliteter och tillåter fantasin att skena.

7. Utnyttja din jobbångest 

Känslan som kan infinna sig vid slutet av semestern, som också, emellanåt, ger sig tillkänna vid helgsluten … sätt ord på den. Vad med jobbet är det du verkligen inte längtar till? Eller kanske är det så att du faktiskt längtar? Till vad exakt? Berätta!

Artikeln publicerades i Skriva #2 2021 (09 april 2021) och är skriven av .