Ibland får jag anledning att berätta hur det var att jobba på Skriva i tidernas begynnelse. Ni är några som varit med ända sedan första numret 2011. Kanske har någon av er till och med tecknat en prenumeration på papperslapp och lagt i en brevlåda i Skrivas då mycket lilla monter på Bokmässan, eller rentav varit på bokmässefest i »garaget«, Skrivas gamla redaktionslokal vid Stigbergstorget i Göteborg.
Lokalen sades vara en före detta Stenachefs gamla bilgarage. Nu var garaget ombyggt till kontor men inget sterilt och snyggt sådant, utan charmigt bedagat, kanske en smula skitigt. De breda garagedörrarna fanns kvar, och strax innanför dem låg förra chefredaktören Per Adolfssons hund Lola och vaktade och skällde som fan när någon okänd knackade på dörren.
Vi hade två rum. I det första fanns våra skrivbord, en gammal vinröd sammetssoffa som med jämna mellanrum fick behandlas med malmedel, en trappa upp till ett hemmabyggt WC (inte mycket mer än en toalettstol omgärdad av föga ljudisolerande MDF-skivor), en sunkig mikrovågsugn, ett manshögt plastskelett med hög hatt, ett badkar som kunde fyllas med öl och is vid behov och ett akvarium där neontetror mot alla odds överlevde, en dag i taget.
I rummet längst in fanns piano, bar och en karaokeanläggning gömd bakom tunga draperier.
Först när jag blev gravid infördes förbud mot att röka inomhus.
Det var en dynamisk arbetsplats.
Också tidningen var mer dynamisk på den tiden, på gott och ont. Den gjordes med ännu mindre medel och mycket svett och tårar. Kunde se ganska olika ut från gång till gång och rymma fler korrfel än i dag, och den som bläddrar i riktigt tidiga nummer hittar tiosidiga reportage med halvsubstantiella råd om att »ge sitt skrivande en vitamininjektion«, guider till att starta en blogg på 30 minuter och omslagsrubriker som »Strippan som vann en Oscar«. Men: det blandades med skarpa branschspaningar, krönikor, noveller, djuplodande och ambitiöst skrivna porträtt på Sveriges främsta författare, och fokuserade artiklar om skrivandets hantverk.
Allt slukades av läsarna.
Häromveckan insåg jag med lika delar stolthet och fasa att jag nu är den som jobbat längst på Skriva; längre än de båda grundarna Per och Martin, längre än Tobias som började på Skriva först 2018.
Så vad har hänt sedan jag gjorde min första arbetsdag i garaget? Vad karaktäriserar Skriva nuförtiden?
På ett möte i veckan kom vi att diskutera vilket jobb som ska hamna på majnumrets omslag. Det ena alternativet, den guide om att använda filmens dramaturgi som författaren och manusförfattaren Ulf Kvensler i detta nu hamrar på, är en stabil text i Skrivas mittfåra. Det andra alternativet, praktikant Noras långa reportage om fanfiction och att skriva i andras världar, tror vi är superintressant för hälften av våra läsare men lite smalt för den andra halvan.
Och det är precis i spannet mellan de två vi vill befinna oss: Mammas gata-materialet med hantverkskunskaper och inspiration för dig som skriver en roman, varvat med de smala, roliga och oväntade utlöparna.
Känner du att du saknar något i tidningen, något du vill lära dig mer om, förstå bättre eller bara lustläsa, så ska du höra av dig till oss.
Vi har minst tio års tidningsutgåvor till att göra innan vi tröttnar.
Veckans …
… röst
Jag är generellt en motståndare till att som journalist automatiskt inkludera sig själv och sitt jag i texter om andra men jag är svag för när Björn af Kleen inleder som i sitt porträtt på Chimamanda Ngozi Adichie, med en lång anekdot om sitt första möte med den nigerianska författaren: »Det har gått 18 år. Men varje gång jag skymtat En halv gul sol i den moderna klassikerhyllan på en flygplats någonstans i världen har jag tänkt på den där eftermiddagen på Strandvägen 7C. Och förbannat min brist på initiativkraft. Om jag bara erbjudit mig att bli hennes shoppingombud hade jag kanske slutat som first husband till den afrikanska kontinentens mest lysande litterära celebritet.
Det hade blivit ett liv i affärsklass, jag hade blivit litteraturens prins Philip, kryssat mellan internationella bokmässor, klippt rep och fått bästsäljande romaner tillägnade mig på försättsbladet.
Var det mitt ›Notting Hill‹-ögonblick? I så fall brände jag det.«
… recension
Aftonbladets Rasmus Landström ger fyra plus (och jag måste säga att tidningens plusbetyg faktiskt tillför beslutsamhet och definition till kritiken) och skriver fint om Liza Alexandrova-Zorinas wallraffthriller De livegnas land, där hon tecknar en bild av samhällets förmögnaste och det skuggsamhälle vars människor förser dem med hushållsnära tjänster. Landström fascineras av hur de allra rikaste och allra fattigaste speglar varandras förutsättningar och skriver: »Från takterrassen kan allt köpas: städtjänst, poolrengöring, läxhjälp och lyxeskort. På botten fungerar kommersen på ett uppochnedvänt sätt: uppehållstillstånd, dödsattest, körkort – till och med content till flyktberättelsen åt Migrationsverket är till salu. Det är kapitalism ovanifrån och kapitalism underifrån – som en golvröta.«
… helgplaner
Skulle åkt till Hundfjället, men av olika anledningar är jag kvar på hemmaplan med en tvååring medan resten av familjen åker skidor. Ställde raskt om och bokade in ett kulturhus med syrran och hennes bebis, ett besök på Världskulturmuseet för att fira min mamma som fyller 65, och ett glas vin med min granne. Och så ska jag köpa en cykel.
… gratulation
Vår systertidning Offsides chefredaktör Johan Orrenius tilldelas Jolopriset, som delas ut till skribenter som verkar i journalisten Jan Olof Olssons anda. Med texter som »Maif is life«och »Den heliga Kral« visar Johan, precis som det står i juryns motivering, att han skriver om fotboll men berättar om människor.
… kluvenhet
Kan inte bestämma mig för om det är rimligt eller ett nollsummespel att, som jag nyligen gjorde, låta ett datorprogram transkribera mina mobilinspelade intervjuer. Det är enkelt, men blir ändå så mycket fel att det krävs att man, typ, ändå lyssnar igenom hela inspelningen och rättar till alla idiotiska misstag som uppstår. Och så förlorar man det naturliga bortsorterandet av skitprat som vanligtvis görs när man transkriberar själv. Hur gör ni när ni intervjuar?
För övrigt återkommer jag inom kort till ämnet intervjuteknik.
