På Bokmässan i höstas besökte jag ett seminarium med Alex Schulman. Hans 17 juni hade släppts några veckor tidigare; boken handlar om en man som hittar ett telefonnummer till sin barndom, till en dag i familjens torp på sommarlovet 1986 .
Även om pojken i berättelsen inte heter Alex förstår man att det handlar om honom, hans uppväxt, hans mamma. Och det där torpet har vi läst om tidigare, Alex Schulman har återvänt till sin uppväxt förut.
Från Bokmässans scen vände han sig till publiken: »Folk som inte har haft tuffa barndomar; hur får de ens sitt material?«
Frågan gjorde mig sorgsen, av två anledningar:
- Jag vill se författare och romankonsten som något förhöjt och komplext – inte som en enkel orsak-verkan av en tuff barndom.
- För att tanken slog mig: »Jag har haft en ganska lycklig barndom. Är jag körd?«
Hemma i lägenheten gick jag till bokhyllan för att finna tröst. Nog har jag favoritförfattare som kan hitta stoff och berättelser lite var som helst?
Resultat:
- Bret Easton Ellis. Hade en komplicerad relation till sin far. Har uppgett att pappan är grundanledningen till att han skriver.
- Åsa Linderborg. Nominerades till Augustpriset för Mig äger ingen, som handlar om uppväxten med en alkoholiserad pappa.
- Andrev Walden. Jävla karlar handlar till stor del om sju »pappor« som passerar genom författarens barndom.
- Karl Ove Knausgård. I första delen av Min kamp-serien röjer han upp i stanken efter sin alkoholiserade och nu döda far.
Ja, ni fattar.
Sedan fann jag en artikel i Dagens Nyheter, där Kristofer Ahlström undersöker den för författare »lyckosamt olyckliga barndomen«.
David Lagercrantz säger: »Det underlättar om något gått sönder i din barndom. Det blir ett kapital du hela tiden kan återkomma till.«
Åsa Linderborg: »Jag brukar tänka att jag har en parabol på huvudet som registrerar allas känslor. Jag arbetar med att inte tänka att alla mina medmänniskors humör beror på mig.«
Susanna Alakoski: »Som den som mår sämst i rummet, så mår också jag.«
Lagercrantz resonerar ungefär som Schulman. Linderborg och Alakoski pratar däremot om en känslighet, eller vaksamhet, eller förhöjd observationsförmåga, som de behövde för att hantera labila föräldrar och en allmänt oberäknelig omgivning.
Det var inte förmågor som de föddes med, det var något som de tidigt tvingades skaffa sig.
Och om de kunde skaffa sig dessa förmågor, så kan väl också andra. Kanske har Alakoski och Linderborg ett »försprång« men deras svar gör mig ändå hoppfull, för jag inser att barndomen bara är en gnista, en startpunkt för skrivandet.
Jag tror att det som krävs snarare är ett behov av att få ur sig något, eller en känsla av att »något skulle kunna vara annorlunda«. Och de startpunkterna kan vi hitta på många håll. Min, visserligen inte jättedigra, erfarenhet av livet säger mig att det är tillräckligt konfunderande och otäckt och spännande och underbart för att vi alla ska möta saker som behöver förstås eller uttryckas.
Jag tänker på en annan favoritförfattare, Joan Didion, som sa: »I write entirely to find out what I’m thinking, what I’m looking at, what I see and what it means.«
Det duger för mig.
Veckans …
… sjuka sjukdomstillstånd
Som student är jag inte jättevan vid arbetslivets jargong och rutiner. När vänner eller syskon pratar om »sjukdomar som går« och att »det är sådana tider«, har jag mest nickat med, låtsats som om jag är mer vuxen än jag är.
Nu har jag praktiserat på Skriva i en månad, och båda mina chefredaktörer har varit sjuka. Liksom jag. I Teams-gruppen som också rymmer systerredaktionerna på Filter och Offside plingar det från 06.30 på morgnarna. Det rapporteras sjukdomar, vabb och vobb. Fullt friska 40-åringar faller som furor.
Om jag någonsin skaffar barn vet jag nu mer om vad som väntar.
… TV-serie
Återvände efter något års uppehåll i helgen till den amerikanska versionen av In Treatment. När jag försökt förklara för mina vänner varför den snart 20 år gamla serien är så beroendeframkallande, har de inte riktigt fattat. Varje avsnitt utgörs ju bara av ett 25 minuter långt terapisamtal. Serien visar knappt någon dramatik, det bara pratas om konflikter.
Jag kan försöka förklara igen: avsnitten ger samma emotionella frigörelse som ett eget terapisamtal, utan att man själv behöver gräva i det jobbiga.
… miss
Jag älskar Bruce Springsteen. Så var det sagt.
Nåddes i oktober av informationen att Ina Lundström precis hade arrangerat Bruceivalen, en hel dag fylld av Brucelåtar på baren Red Lion. Jag förstod inte hur jag kunde missa det, lovade mig själv att aldrig låta något sådant hända igen.
Häromdagen såg jag på Facebook att ett nytt evenemang , GBG <3 Bruce, väntar i maj. Med Göteborgs Symfoniker och (återigen) Ina Lundström. Biljetterna har redan släppts, det är slutsålt, jag har inte hört ett ord. Vanligtvis känns det bra att jag är så utloggad från sociala medier, inte nu.
Det hände. Det hände igen.
… svårbokade
Skriva har en ny avdelning i tidningen: »Så skrev jag boken«. Författare till någon av det senaste halvårets mest uppmärksammade böcker ska få förklara hur de fick sina idéer och vilka val de gjorde längs vägen. Flera gånger har jag skrivit exalterat till mina vänner: »Jag ska få intervjua X!«, bara för att sedan få ett nekande svar från författaren.
Oftast, och särskilt i samband med att en bok ges ut, är författare inte svårflörtade. Men nu – när vi vill vänta tills rimligt många Skrivaläsare haft tid att läsa boken – har våra intervjuförfrågningar landat precis när författaren gått in i skrivbubblan på nytt, för att försöka få fart på ett nytt projekt.
Jag kan förstå att de inte vill bli störda.
… välja väg
Till nästa nummer av Skriva har Henrik Ekblom Ystén ändå lyckats intervjua en rad författare som är just i den där fasen mellan böcker. Det är veckor eller månader, ibland år, som ofta beskrivs som både sköna och sköra. Frihet och fasa på samma gång. Vilken idé ska man gå vidare med? Vilka karaktärer vill man umgås med i ett år eller mer? Ska man tänka på läsaren eller bara lusten?
Missa inte!
