»Jag är scenisk i mitt skrivande. Varje scen är en tavla, och hela mitt författar­skap går ut på att måla varje tavla så väl som möjligt.«

»Jag vill att historien ska välta rummet«

Kritikerna har varit skeptiska till Alex Schulmans plottwist i Överlevarna, hans första fiktiva roman. Själv vill han att vändningen ska skapa en chockvåg i läsaren.

Överlevarna skildrar tre bröder som tvingas återuppleva sin barndom. I slutet av romanen sker någonting som omkullkastar allt läsaren trott på. Varför ville du ha en sådan tydlig vändning?

– Jag ville skriva en historia med driv, en berättelse som skulle välta hela rummet. När jag hade skrivit ungefär 30 procent av boken fick jag den här idén; jag kände starkt att jag ville ha någonting i slutet av boken som förändrade allt. En bit information som gör att läsaren måste omvärdera boken. Länge var jag tveksam, det fick inte bara bli ett billigt trick. En sådan här twist måste författaren förtjäna, den kan inte bara dyka upp utan måste vara noggrant planterad.

– När jag hade kommit på idén ringde jag upp Fredrik Backman, för vi pratar mycket med varandra om texter. Efter att jag lagt fram det hela var han tyst i en hel minut. Sedan pratade vi om vändningen flera gånger och långsamt växte det fram under våra samtal, att om jag bara kunde få in den i hela berättelsen, göra den till en del av historien, så att det inte bara blev något som berörde de sista sidorna – då skulle det kunna bli bra, och skapa ytterligare ett lager i berättelsen.

Vilken sorts effekt ville du att plottwisten skulle ge?

– Jag ville starta en chockvåg i läsaren. Nu använder jag ett starkt ord, som om jag är väldigt belåten med det här, men jag ville verkligen att det skulle ruska om. Min drömbild var att läsaren skulle börja bläddra tillbaka och med den här nya informationen vilja läsa boken igen.

Twisten kommer sent i bok­en. Visste du från början att den skulle ligga just där?

– Ja, jag var säker på att den skulle komma precis på slutet, men ändå inte på sista sidan. Jag ville inte lassa över det där på läsarna och sedan lämna dem i sticket, jag kände att jag behövde ta hand om dem lite. Så efter vändningen kommer ett kapitel till. Vissa har tyckt att slutet blivit ljusare tack vare plottwisten men jag tycker snarare att det blev mörkare. Visserligen gör den att man förstår familjemedlemmarna mer, framförallt mamman. På så vis blir den försonande. Men insatserna blir mycket högre.

Annons

Flera recensenter tyckte inte om den oväntade vändningen i Överlevarna. Varför, tror du?

– De allra flesta verkar faktiskt ogilla den. Verkligen ogilla den. Jag ska inte klaga över det, för jag har fått fina recensioner, men det verkar alltid behöva finnas något aber: »Men oj det där var onödigt, en författare ska lita på sin historia, han behöver inte ta till sådant, det var dumt, utan den hade det kunnat bli …« Det har varit mycket sånt. Ibland verkar litteraturkritiker hata handling. Så fort någonting faktiskt händer i boken tycker de att det är förfärligt. Deras ideala roman är en ung kvinna eller man som strövar runt i en stad och inte gör någonting på 285 sidor. Jag kommer från en helt annan skola, jag vill berätta en historia.

Alex Schulmans råd till dig som ska skriva en plottwist:

• Vändningen kan inte komma från ingenstans, den måste ligga i berättelsen och slumra.

• Lämna inget utrymme för olika tolkningar, eller för tvivel eller förvirring. »När twisten kommer, var jävligt tydlig. Kristallklar.«

• Ta hand om läsaren efteråt, särskilt om vändningen gör allting värre eller otäckare. Guida dem, så att de inte famlar runt, och ge dem ett i någon mening trösterikt slut.

Med en sådan här vändning håller du något avgörande hemligt in i det sista. Kände du dig någonsin oärlig gentemot läsarna?

– Ja, men det gör jag hela tiden. Det är det som är att skriva, att välja vilken information man vill dela med sig av. Men jag tror inte att folk känner sig blåsta. Det är en del av kontraktet mellan läsare och författare: ibland får du mer information än vad karaktärerna i boken har, ibland mindre.

Annons

Berättelsen skiftar också mellan två tidsplan, varav nutidsplanet berättas baklänges – det börjar med slutet och sedan backar du successivt. Var du rädd att romanbygget skulle bli för krångligt?

– Ja, jätterädd! Jag vill vara bred i mitt skrivande och inte tappa bort folk på vägen. Så fort jag ställer högre krav på en läsare är det någon sorts mekanik i mig som slår till, en rädsla för att jag skrämmer bort folk. Jag tänkte att det nog riskerade att bli rörigt. Så jag var noga med att vara så tydlig jag kunde i otydligheten. Bland annat låter jag kapitlen som skildrar nutidsplanet korrespondera med varandra, så att några rader från slutet av ett kapitel återkommer i början av nästa. Jag ville att det skulle hänga ihop som en kedja, och hjälpa läsaren att haka i. För att greppet skulle bli tydligt såg jag till att det var starka bilder som återkom, för att de säkert skulle stanna kvar hos läsarna. Som när ett kapitel avslutas, och nästa inleds, med en beskrivning av leverfläckarna på en av brödernas rygg som »en hagelsvärm av bruna punkter«.

Du skriver filmiskt, med ett rakt språk. Är också det ett sätt att underlätta för läsaren?

– Jag vet inte, jag är nog alltid väldigt scenisk i mitt skrivande. Jag är inte någon undflyende berättare utan jag blir kvar där jag börjar en scen. I köket. Eller vid sjön. Så har jag nog alltid gjort, men kanske blev det särskilt lyckosamt i det här fallet.

Du har tidigare skrivit fyra autofiktiva romaner. Även i Överlevarna rör du dig nära din egen familjs historia, även om berättelsen är fiktiv. Var plottwisten ett sätt att tydliggöra distansen; att tillföra ett element som uppenbart inte är din egen historia?

– Jag tänkte inte så i förväg, men det blev en bra sidoeffekt. Jag kan ju notera att vändningen tar berättelsen ett steg bort från min verkliga värld. Fast det har också funnits de som inte begripit alls. En reporter läste hela boken som sann, inte minst den här nya informationen som kommer med vändningen, och sa under intervjun: »Det här visste jag ju inte alls om dig.« Det kändes rätt obekvämt att behöva förklara för henne att det som stod i boken inte var sant. Hon blev lite bortgjord men jag var ju tvungen …

Det finns rimligen fler än hon som läst det så?

– Säkert, men vad fan ska man göra? Det är straffet jag får betala för att jag skrivit så mycket självbiografiskt. Skulle det här vara min första bok hade ingen funderat över vad i handlingen som är sant eller inte sant. 

Alex Schulman

Född: 1976 i Hemmesdynge i Skåne.

Bor: På Östermalm i Stockholm.

Bakgrund: Son till journalisten Allan Schulman och programledaren Lisette Schulman. Drivit egna sajterna Stureplan.se och 1000apor.se. Skriver nu krönikor i Expressen och gör Alex och Sigges podcast tillsammans med Sigge Eklund.

Utgivning i urval: Skynda att älska (2009), Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött (2011), Glöm mig (2016), Bränn alla mina brev (2018) samt fackböckerna Tid: livet är inte kronologiskt (2015) och Rum: en roadtrip genom psyket (2017) som han skrivit tillsammans med Sigge Eklund.

Artikeln publicerades i Skriva #5 2020 (19 oktober 2020) och är skriven av .