För en vecka sedan läste jag ut Annika Norlins Stacken. Omedelbart efter att jag hade slagit ihop bokpärmarna tänkte jag (och här avslöjar jag slutet av romanen): »Var det i själva verket Aagny som var björnen?«
Var det så? Eftersom jag var sist av alla med att läsa denna omtalade bok räknade jag med att snabbt reda ut frågan. Jag skickade meddelanden till några som jag visste hade läst boken.
Min mamma: »Jag tolkade det inte så. Men jag har kanske dålig fantasi.«
Tobias svarade både för sig och sin fru bibliotekarien att ingen av dem gjort den läsningen, men också att han mindes det som att Sara bar perspektivet när hon mötte björnen, så kanske öppnade det för tolkning? Han avslutade med ett stramt: »Vad har du för stöd för din teori?«
Frilansjournalisten Alexandra Andersson, som jag åt lunch med i veckan, hade inte heller läst det så, men berättade att hon hade en egen tolkning av slutet i Lydia Sandgrens Samlade verk, en tolkning hon ser som solklar men som ingen annan känner igen. Alexandra var lika frustrerad som jag.
Min vän Johanna var den enda som mindes att hon också hade läst slutet som att »björnen kanske inte var en björn«, och att hon då känt sig akut tvungen att diskutera slutet med någon – men nu var det länge sedan och hon kom inte ihåg vad det var hon tänkt.
Själv kände jag att min läsning skavde som det värsta myggbett. Var det inte helt uppenbart? Beskrivningarna av de ostadiga blickarna, Aagnys blick och björnens, allt Norlin planterar om Aagnys aggressivitet och gränslöshet och förmåga att mörda, och beskrivningen av hur hon skiftar, tappar det, hur hon alldeles i slutet blir våldsamt arg på Sara, offret, som i slutet trippat på svamp när hon upptäcker björnen i skogen. Är det en björn, är det inte Aagny som Sara ser, och Aagny som sedan slår ihjäl henne?
Inte heller när jag googlade fann jag någon som tänkt samma tanke.
Jag försökte släppa den.
Det gick inte.
Så jag mejlade Annika Norlin, kanske den märkligaste fråga jag skickat till en författare under mina elva år på Skriva: »Är det Aagny som är björnen?«
Vad jag hoppades att hon skulle svara: »Åh, Johanna, ända sedan Stacken kom ut förra året har jag väntat på att någon skulle göra den enda rätta läsningen av boken och äntligen har det hänt. Du har förstått alltihop, Aagny är björnen, och du är ett geni.«
Vilket hon inte skrev. Istället svarade hon vänligt att hon var glad att jag tyckt om hennes bok, att det var en fin fråga – och att hon inte ville svara på den: »Stacken är på många sätt en sådan bok som oftast är så konkret i berättandet att jag tycker om tanken att några få av händelserna är öppna för tolkning.«
Fullt rimligt. Men väldigt oförlösande.
Förrförra helgen besökte jag Göteborgs Litteraturfestival och hörde bland annat Ingrid Elam intervjua Karolina Ramqvist om hennes senaste Den första boken. Vid ett tillfälle försökte Elam få Ramqvist att berätta varför hennes protagonist väljer att lämna Jamaica.
»Är det för att hon inser att hon vill ha barn?«
Det ville Karolina Ramqvist inte säga. Hon svarade att det handlar inte bara om att undvika att avslöja bokens handling för dem som ännu inte läst den, utan också om att hon inte vill att läsarna sitter med författarens facit när de läser.
Jag fann just den delen av samtalet mest intressant eftersom det uppstod ett motstånd i ett annars väldigt samstämmigt resonemang. Jag tänkte att Karolina Ramqvist var klok som stod på sig.
Nu är jag beredd att omvärdera allt detta. Må vara att läsupplevelsen av Stacken blir mer intressant av Annika Norlins »händelser som är öppna för tolkning«, men jag blir tokig av att inte få veta.
Var den som slog ihjäl Sara en kvinna eller en björn?
Veckans …
… läsarfråga
Tobias och jag unnar oss ytterst sällan mer än en hämtlunch och möjligen en smörbulle från Steinbrenner, men i går var vi på Hagabadet och badade, bastade och drog upp de långa linjerna för Skrivaåret 2025. En fråga vi ställde oss: Finns det ämnen och teman ni önskar läsa mer om i Skriva, som vi missar? Vill ni ha fler artiklar om dramatik, journalistik, lyrik, dagboksskrivande eller någonting helt annat?
Mejla oss och berätta!
… bokpost
Jag har, när jag skrivit och scenpratat om dramaturgi, flera gånger refererat till Jeanine Cummins Amerikansk jord, och i veckan landade hennes nya Pojken på utsidan på mitt skrivbord. Amerikansk jord skapade våldsam debatt i USA, om det problematiska med att inte berätta med own voice – Cummins skrev suggestivt och dramatiserat om mexikanska migranter.
Den här gånger skriver hon om resandefolket i 1950-talets Irland. Återstår att se hur det tas emot.
… slut
När Tobias och jag pratade om Stacken, kom vi förstås att diskutera geniala slut och landade i varsin otippad favorit (men ingen var en bok): Tobias lyfte fram Six Feet Under, jag Kill Bill.
Vilka är era favoritupplösningar?
