Maj månad har sprungit förbi. Våren har kastat sig ut för att bli sommar och det gäller att skynda sig om man ska fånga tiden. Jag går ut mot kvällen i Kortedala. Himlen är blekljus, jag är nyinflyttad, klockan är nio och solen har inte gått ner.
Rullatorn står på ett annat ställe än i går längst ner i trapphuset, fastsatt med cykellås i trappan. Det betyder att den gamle finländske mannen på andra våningen har varit på promenad och mår bra. På innergården har föräldrarna satt upp en gunga i det största trädet. En liten flicka står upp på den smala brädan och gungar så högt hon kan.
Jag slinker ut genom porten, fortsätter längs de slitna lägenhetshusfasaderna med hyresrätter, kommer till villaträdgårdarna med formklippta buskar, vidare till det bländvita nybyggda höghuset med bostadsrätter. Spårvagnshållplatsen, torget.
Ungdomsgänget hänger som vanligt vid närlivset och tuffar sig med röster som ännu inte är i målbrottet. Någon sparkar på en bänk, de knuffar på varandra, klumpigt oförmögna att verbalisera vänskapen. Brottas, som en kram.
Tre pojkar leker på förskolans lekplats, de ser ut som kopior fast i olika storlekar, tripp trapp trull. De har fått gå ut själva. Den äldste ansvarar för sina bröder. Han når mig inte ens till höften.
Där går jag och känner mig rörd över de här gatorna. Jag vill fånga alltihop i mitt medvetande. Jag vill skriva om allt för att bevara det i mitt inre – Sveriges vackraste tid, dessa få skälvande dagar innan syrenen blommar ut.
Det är trots allt en av de finaste gåvorna som litteratur och skrivande ger oss – förmågan att föreviga något, eller någon. En annan: möjligheten att förstå någon annan bättre, få en inblick i en människas liv och identifiera oss med den. Det är viktigare nu än på länge.
Medan den svenska försommaren vaggar in mig i ett mjukt rus av skönhet pågår en helt annan verklighet. Förra veckan släpptes novellsamlingen Här var vårt hus – barns berättelser från Gaza.
Initiativet togs av palestiniern Rezek al-Muza’anan som är bosatt i Gaza, och hans vän Amil Sarsour, som tillhör den palestinska diasporan i Sverige. På de inledande sidorna står: »Rezek och Amil bestämde sig för att ge de mest utsatta, barnen, en möjlighet att berätta om sina upplevelser.«
Rezek bildade tillsammans med två andra män, som också bor i Gaza, en kommitté som startade en novelltävling för barn i Gaza. De reste runt till tältläger och skolor för att samla in barnens berättelser, och mottog över hundra berättelser. Tolv går att läsa i boken.
I förordet skriver författaren Nora Khalil: »I denna novellsamling får vi ta del av tolv palestinska barns egna ord om den brutala verkligheten i Gaza. Varje barn bär på vittnesmål om förlust, sorg och överlevnad, men också på en stark vilja att bli hörd.«
Det är upp till oss att lyssna.
I går läste skådespelare i hela landet högt ur Här var vårt hus, efter ett initiativ av Frida Röhl, konstnärlig ledare på Folkteatern Göteborg. Utöver Folkteatern Göteborg deltog bland andra Unga Klara, Riksteatern, Malmö Stadsteater och Västerbottensteatern. Du kan hitta uppläsningarna av barnens texter i flera av teatrarnas sociala kanaler.
Den inledande novellen i samlingen heter Hur dog Rima?. Sextonåriga Farah Habib skriver: »Han kände sin fyraåriga syster Rimas oskuldsfulla blick när hon ställde honom mot väggen med en fråga som han inte kunde ignorera på grund av dess realitet: Kan jag leka med flickorna här eller ska vi flytta igen?«
Veckans …
… videonyhet
I dag släpper vi stolt våra två första videokurser. Dels en fyllig, faktaspäckad och pedagogisk kurs om ordbehandlaren Scrivener (författare som använder programmet lovprisar det ofta) och dels en intervjukurs där chefredaktör Johanna, som skrivit handboken Ge ut din bok, guidar och ger goda råd om hybrid- och egenutgivning. Båda är gratis för prenumeranter – och vi planerar att släppa fler videokurser under året.
Mejla oss gärna och berätta vad ni tycker – både om innehållet och det tekniska upplägget.
… sommarkänsla
Vi har börjat läsa era bidrag till Skrivas novelltävling med semestertema, som har deadline den 9 juni. Jag gladdes både av hög kvalitet på novellerna och av sommarkänslan! Ni skriver om solsemestrar och dopp i kalla hav, skolavslutningar och varma bussresor, svalor och mardrömsmidsomrar. Jag ser mycket fram emot att läsa fler.
… avundsjuka
Har läst omtalade Body double av Hanna Johansson och blivit avundsjuk. Hon skriver så konkret, fysiskt, filmiskt. Under läsningen kände jag doften av eld i staden, kolsyran från mineralvatten på tungan, och smaken av espresso. Jag vill också skriva så där, så det verkligen känns i sinnena! Läsupplevelsen får högt betyg – men jag är inte säker på att jag förstår slutet.
Jag är nyfiken på om ni har läst Body double, vad ni tyckte och vad ni tänker om slutet! Och förresten, snart gör vi en intervju med Hanna Johansson, om att försätta läsaren i osäkerhet.
… avsked
Att maj rusar mot sitt slut innebär också att min praktikperiod gör det. Om en vecka avslutas min praktik här på Skriva och jag tar journalistexamen. Det känns faktiskt väldigt sorgligt att jag bara har en vecka kvar på redaktionen, med Johanna och Tobias som har tagit emot mig med värme, vänskap och mentorskap. Jag vill passa på att säga tack för att ni läst det jag har skrivit. Och skicka med ett P.S. om att nya Skriva, där jag bland annat har skrivit mitt första långa reportage, börjar nå er läsare på måndag.
Hoppas ni tycker om det!
