Debutanter i all ära, men det är något särskilt med författarskap man fått följa över decennierna, med långa röda trådar som löper genom böckerna. Kanske är det därför många av mina favoritförfattare är kvinnor över 75? Elsie Johansson. Kerstin Ekman. Majgull Axelsson. Det är fanimej julafton när de släpper någonting nytt! Som att bli hembjuden till någon man känner och verkligen, verkligen gillar men träffar alldeles för sällan. Hemtamt och nytt på samma gång.
Den här våren har jag väntat med spänning på två böcker: 89-årige Cormac McCarthys Passageraren. Stella Maris (två romaner i en bok) och så just 76-åriga Majgull Axelssons Svalors flykt. Jag säger inte att allt hon skrivit är tio poäng men när hon väl drämmer till, vilket hon gör i minst varannan bok, får man en uppfinningsrikt konstruerad handling, ett mustigt persongalleri, en nypa magisk realism och därtill sansad men ändå skarp samhällskritik.
Efter att ha läst allt Axelsson skrivit har jag till exempel insett att hon är oöverträffad i en av skrivandets smalare grenar: att skildra missbrukare. Det måste vara en av hennes röda trådar, jag ger mig inte på att gissa varför, men när hon porträtterar folk som dricker blir det alltid stark prosa av det hela.
Som när Birgitta i Aprilhäxan vaknar upp på en madrass av att någon vrålar »fyllkärring« åt henne: »Dessutom känner hon igen lukten, den brunsöta doften av tobak blandad med syrlig ölspya. Jo. Han hade rätt. Fyllkärringen har spytt i sängen. Och hon har visst lagt sig i sin egen spya. Den håller på att torka och det stramar lätt i kinden. Ändå orkar hon inte byta ställning, hennes kropp är för blodtung och varm. Allt hon kan göra är att oändligt långsamt lyfta händerna, föra dem samman och lägga dem under kinden.«
Eller prästen Henrik, som kämpar för att behålla värdigheten på en tågstationstoalett: »Han kränger av sig rocken och hänger upp den på en krok, stryker sedan med båda händerna över kavajens slag. Där finns det inga fläckar, men skjortan undertill har blivit rätt skrynklig och när han tittar ner på sina ben kan han inte låta bli att göra en liten grimas. Den unge mannen hade rätt. Han har tydligen bajsat på sig. Och kissat. Hans snygga grå byxor är bortom all räddning. Det måste ha varit den där maten han fick till lunch igår. Innan han stack från torken. Den måste ha gjort honom magsjuk. Nåja. Det är inte mycket att göra åt, han får slänga både byxorna, kalsongerna och sockorna, sedan måste han naturligtvis tvätta sig ordentligt, men först måste han faktiskt ta sig en liten styrketår, eftersom det kommer att dräpa de otäcka basiluskerna i magen …«
Två scener, skrivna med över 20 års mellanrum, men så tydligt besläktade med varandra: tilltalet, den lite krassa tonen och berättarrösten som rymmer både ömhet och sälta.
Nya Svalors flykt ska enligt förlagsbeskrivningen skildra den 16-åriga dottern till två missbrukare. Det ligger säkert ett recensionsexemplar på Skrivaredaktionen redan, men föräldraledig som jag är kommer jag inte åt det utan ska istället stötta min lokala bokhandel.
