»Perfekt vid spionage!«

Olivia Bergdahl skriver bäst när hon har tillgång till en studsboll, ett bibliotek och ett par svindyra hörlurar som kan stänga ute omvärlden – eller förstärka den.

Äntligen är vi framme där det faktiskt går att säga någonting om de rent praktiska förutsättningarna! Att förklara en kreativ process är (egentligen) dömt att misslyckas, eftersom den både är så ytterst personlig, närmast privat, och dessutom svår att finna orden för. Metaforerna haglar! Är det en stig man följer, är det ett skelett som ska plockas fram ur en arkeologisk utgrävning, är det Gud som styr pennan, är det egentligen ett helt vanligt jobb där man bara ska anstränga sig tillräckligt? Jag vet uppriktigt inte hur jag får en idé. Jag vet hur man kan känna igen en bra idé, men det är något annat – då är ju idén redan där. Hur ska man då tala om för någon annan hur den ska göra? Jag vet inte!

Men en sak vet jag – det är hur man finner billigt kaffe med gratis påtår, ett helt okej internet och en någorlunda tillfredsställande arbetsposition för en heldags skrivande. Så, är ni redo? In med tandskydden, så kör vi!

Först och främst – vad innehåller en författares arbetsväska? Svar: en dator, ett block och ett par hörlurar, samt en vattenflaska, en gaffel, minst tre sorters hudkräm, en hårborste, en epipen för nötallergi, ett par extra strumpor, tandkräm, en studsboll, 15 gratispennor, viktiga papper, te­påsar, alvedon, tejp, en roman att läsa, en diktsamling och ett paket tuggummi.

Det är praktiskt att ha en dator med bra batteritid, trots att det nuförtiden finns gott om eluttag. Att ha ett anteckningsblock till hands gör att man helt kan slappna av, skrivandet är inte beroende av batteri! Själv föredrar jag rutigt i A4-storlek och blyerts. Jag skriver i nuläget igenom varje scen för hand och stagar upp med underrubriker, pilar och punktlistor, vem som är med, vad de gör och vill, och vad som verkligen är poängen – ­vilket gör genomgången på dator effektiv.

 

Själva skrivandet gjorde jag tidigare i Word och skrev då i ett långt dokument där jag hade huvudtexten, samtidigt som jag hade ytterligare ett dokument uppe i vilket jag klistrade in allt jag skrev, så att jag kunde stryka i huvuddokumentet utan att vara orolig för att ångra mig. Sen drabbades jag av plötsligt förändringsbehov och skaffade mig Scrivener, ett program som är till för folk som skriver långa texter. Det är ett mycket bra program, jag är framförallt förtjust i funktionen att man kan ha två fönster med dokument öppna samtidigt, vilket gör det lätt att stryka och kasta om ordningen. Om man har mappkaos i datorn och vill rycka upp sig, är det ett tips att skaffa Scrivener eller något liknande!

Annons

Min relation till hörlurar har blivit starkare och starkare, och numer har jag levlat upp så till den milda grad att jag har köpt de dyraste brusreducerande hörlurarna jag kunde finna. Inte för att jag är så noga med ljudkvalitet egentligen, men det är underbart att kunna stänga ute brus. Som att trycka på mute, och fortfarande få titta på människor. Eller tvärtom, jag ställer in max på omgivningsljud så att jag hör mer av vad folk säger, men det ser inte alls ut så eftersom jag har mycket stora hörlurar. Förutom att det är perfekt vid spionage (= inspiration), funkar det också avskräckande på människor som vill tilltala en. Jag rekommenderar å det varmaste, om man har råd. Annars kan man bara ha ­vanliga, gärna omslutande (tycker jag).

Jag har alltid lyssnat mycket på musik när jag skriver, mest som stämnings­skapare. Om jag ska skriva en obehaglig scen lyssnar jag till exempel nästan ­alltid på Lady Marmalade från Moulin Rouge-soundtracket, eftersom jag avskyr den låten. Eller snarare, jag har aldrig avskytt mig själv så mycket som jag en gång gjorde när jag hörde den, och det var visser­ligen avskyvärt, men så här i efterhand är jag glad att det är så tydligt upphängt på en låt. Man skulle kunna tro att känslan avtagit efter tjugo års ångestmjölkande, men det har den inte, det knyter sig ännu i mag­gropen på mig. Utmärkt arbetsmaterial! 

Övriga saker i min väska har mer med mig att göra och mindre med skrivandet, så jag går inte in på detaljer (men finns det någon atopiker där ute som vill prata kortisonkrämer är jag idel öra!).

 

Om man bortser från nutiden, då jag ­faktiskt har en ­arbets­lokal (och då jag bodde i ­Stockholm och fick låna ett skrivbord av förlaget och satt som en författarinstallation mitt i kontorslandskapet), så följer här en lista på fyra ­miljöer jag gärna skriver i:

1. Bibliotek. Listan kan ta slut där, de andra alternativen är sämre. På bibliotek finns mjuka och hårda platser att sitta på, eluttag och internet, man får ha med sitt eget kaffe, det är alldeles gratis och ofta öppet, och man är omgiven av böcker. Den enda nackdelen skulle vara att det är ett allmänt utrymme, vilket innebär att allmänheten är där med alla sina kroppar och lukter och ljud. Om det på fullaste allvar känns som ett problem bör man verkligen skaffa ett par hör­lurar. Bor man i en större stad finns flera bibliotek att välja på, och finns det ett universitet ska man absolut inte glömma ­universitetsbiblioteken och de allmänna universitets­utrymmena. Där är det också (oftast) nära till en mikro, ­vilket betyder att man faktiskt kan ha med sig lunchlådor.

2. Kafé. Om man avskyr termos­kaffe, gillar konsumtion eller har ett favoritfönster på en favoritgata, kan man sitta på kafé. Då måste man köpa något, ofta med viss regelbundenhet om man inte ska få onda ögat av personalen, vilket kan vara oerhört stressande om man är lagd åt det hållet. Det finns ­förstås massor av trevliga kaféer där man kan göra sig hemmastadd och där folk till slut vänjer sig vid ens existens och låter en vara, jag känner dock att det på typ alla orter jag varit (inklusive städerna jag har bott i) finns ett betydligt bättre alternativ än kafé om man tröttnat på biblioteket, nämligen:

3. Hotell. I hotellobbyer kan man sitta i timtal och låtsas vara en ensam på genomresa, ingen klagar. Om inte kaffet är gratis kostar det typ 17 kronor och påtår finns i oändlighet (förutom på Scandic). Ibland kan det råka vara något slags konferens igång, då kan man till och med få fika (det har hänt!). Man behöver heller inte springa in i bekanta, eftersom folk sällan hänger på hotell i städerna där de bor. Gud vad jag har suttit i hotellobbyer! 

Annons

4. På resande fot. Jag på­började en genomgång av de bästa tåg- respektive bussarbetsplatserna för att skriva i Sverige, men denna lista tog visst aldrig slut (jag publicerar den på bloggen, för den intresserade). Jag trivs oerhört bra med att skriva på tåg och buss. Dels för att jag är så lyckligt lottad att jag hittills aldrig har blivit åksjuk, dels finns det något meningsskapande i att vara på väg någonstans – ­oavsett var detta någonstans är.

Beroende på hur livet ser ut kan de bästa skrivstunderna lika gärna uppenbara sig på en ­skakig buss på väg till jobbet, och vara snabbt nedslängda anteckningar i telefonen, som under högtidliga stunder med ett ­alldeles särskilt skrivblock i snett solljus i början av en veckas ledighet med havsutsikt och tystnad. Det viktigaste vad gäller skrivande är detta: ATT SKRIVA ÄR INTE EN MATERIALSPORT (som så mycket annat). Det enda som behövs är någonting att skriva på, samt tid att göra det. Kvalitet har ingenting att göra med yta, det har att göra med tid, vilja, rytmkänsla och fantasi. Vissa har såklart möjlighet att köpa sig tid och stillhet, vilket är orättvist. Men för att bli bra på skriva så behöver man ändå egentligen bara skriva. Och läsa. Punkt slut.  

 

Olivia Bergdahl vann SM i Poetry slam redan som tonåring och har turnerat världen runt som poet. Hon roman­debuterade 2015 med kritikerhyllade Efter Ekot och publicerade senast Augustprisnominerade Barnet – en sonettkrans. Just nu arbetar hon med romanen Torr, torr kaktus. Följ tillblivelsen på hennes blogg på Tidningenskriva.se och häng med till romanens nio hållplatser här i tidningen.

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #2 2020 (06 april 2020) och är skriven av .