Det ska till en liten diva för att bli författare, så plötsligt skickade jag ett tårdrypande rop rätt ut i verkligheten: »DET ÄR FRUKTANSVÄRT SYND OM MIG!« Så tjöt jag, eftersom jag ansåg det vara en sanning. Jag ansåg det vara en sanning eftersom jag hade skrivit romanen Efter ekot ett par år tidigare, och sedan vitt och brett upplyst alla jag mötte om att jag skulle skriva en roman till, och att det skulle vara en vilda västern-historia. Alltså borde jag skriva en roman, men var det någonting jag inte gjorde, så var det att skriva en roman. Nej, jag gick upp på morgonen, promenerade till mitt kontor, slog upp datorn och stirrade på skärmen. Varje dag i en månads tid, utan att skriva ett enda ord.
Allt stod stilla. Utom självföraktet, som vällde fram inuti kroppen. Jag visste inte alls hur jag skulle bete mig. Till slut fick jag ihop orsak och verkan. Detta mitt tillstånd sammanföll med hösten 2017 och alla de vittnesmål #metoo öppnade för. Vittnesmålen visade vad det manliga våld jag i min vilda västern-historia hyllade, som yttersta konsekvens ledde fram till. Jag blev liksom fysiskt äcklad av den text jag arbetade med. Jag kände att jag hade missförstått någonting grundläggande. Att göra dessa manliga ideal till mina egna, och därigenom acceptera övergrepp … jag hade inte formulerat det för mig själv. Jag famlade. Samtidigt hade jag ju deklarerat att det var just en sådan text som jag nu inte kunde skriva som jag skulle skriva, och i den rävsaxen satt jag fast.
Jag trodde inte längre på min idé, så jag lade alltihop åt sidan. Jag skrev en sonettkrans. Jag hade nog struntat i romanen, och aldrig återvänt, om det inte var för något så simpelt som skam. Jag hade ju sagt till massor av människor att jag skulle skriva färdigt den här texten, jag hade rest runt i USA, jag hade läst så mycket värdelös kiosklitteratur och försjunkit så målmedvetet i vilda västern-serier.
Det ska ju till en liten diva för att bli författare. Det är nödvändigt att man beter sig som en sådan till och från (om inte annat i sin ensamhet) för att komma på en så märklig idé som att försöka publicera en bok. Men – trots detta, så ligger det ju lite av ett löjets skimmer att ropa »SKRIVKRAMP« så fort det går trögt med en text. Som vore det ett sjukdomstillstånd. Ett virus har drabbat mig, jag tycker att jag är dålig! Jaja, men så känner de flesta! Och – hemska tanke! – du kanske är dålig. Att det inte flyter på behöver inte vara ett utslag av en orättvis jantelag, utan en rimlig självinsikt. Det kanske är ett ointressant ämne? Det kanske är meningslöst formulerat? Det kanske redan har sagts tusen gånger tusen gånger om? Du kanske har slarvat eller tröttnat eller bara är lat i största allmänhet? Ja, inte konstigt att det inte går i sådana fall! Stryk, släng, kasta bort och börja om! Inte svårare än så!
Jag lever med den fasta övertygelsen om att alla borde skriva, för det är ett bra sätt att förstå sig själv och den värld vi lever i – men allt människor skriver ska för den sakens skull inte omvandlas till böcker. Menar du verkligen SKRIVKRAMP? Eller har du bara kört fast? Att köra fast är helt naturligt, och kanske det enda man verkligen behöver behärska om man ska arbeta med att skriva.
För egen del kör jag oftast fast för att jag inte känner något. Känner jag ingenting för scenen jag skriver, ja, då blir det tråkigt att skriva den, och blir det alltför tråkigt slutar jag till slut att skriva. För att undvika att hamna där brukar jag byta scen. Jag föredrar att skriva liksom hela texten samtidigt, så att jag inte hinner tröttna. Om början blir tråkig, kan jag skriva lite på slutet. Känns slutet ointressant kan jag skriva nånstans i mitten, och om mitten känns färdig, ja då kan jag återgå till inledningen. På så sätt tycker jag att man kommer runt de flesta gropar.
Men om det är så att jag inte känner något överhuvudtaget, alltså att själva min själ är död och intetsägande, språket ett rent djävulskap och hela min framtid ett hål? Skrivkramp är alltjämt ett fåfängt utrop, i alla fall innan man har testat följande, minst två gånger:
1. Läs en bok. Vilken bok? Vilken bok som helst! En bra bok för att känna att det är möjligt eller en dålig bok för att känna sig bra. Det spelar mindre roll. Också som läsare är man en del av litteraturen, och det är viktigt att påminna sig om den självklara tillhörigheten, eftersom den är nödvändig. Jag befinner mig här i historien, hur kan jag bidra? Borde jag inte göra det? Jo!
2. Läs en ordlista och förundras. En gång, i allas begynnelse, var ordet ouppnåeligt men nästan ändå där, tungan som envetet försökte formulera sig, ett upprepat dadadadadada. Tills det lyckades! Dada blev Mamma, Pappa, Titta och så blev språket mitt, ditt, vårt! Varför skriker småbarn? För att de inte kan tala! Men sen när språket har erövrats, när det går att uttrycka en vilja, en känsla, en möjlighet, hur roligt har man inte då! Att skriva är att ständigt återupptäcka den glädjen, oavbrutet finna nya ord och nya mönster! Så använd en ordlista! Jag slår upp en i detta nu! Kolla det blev fu! Funk funka funkis! Futt futta futtig! Aldrig tänkt på! Vad roligt!
3. Lyssna på musik.
4. Titta på en film.
5. Känner du fortfarande ingenting? Nödlösningen är alltid att googla »most emotional commercials ever« (eller dylikt) och titta på alla Youtubeklipp som kommer upp. Jag vill ju känna. Alltså inte tänka, agera, uppgå i, utan bara känna. Kapitalismen är fruktansvärt bra på att få en att känna. Det viktiga är dock att man sedan inte drabbas av akut lust att konsumera, utan snarare akut lust att gråta eller skratta. Gråt! Det gör jag, snyftar högt och ljudligt till mensskyddsföretags-feminism eller bilföretags-kärleksförklaringar. Efteråt känner jag mig både smutsig och helt ren, och så kan jag skriva igen.
6. När du ändå är ute på internet (var inte det!), så kan du passa på att titta igenom alla gamla bilder på dig själv på Facebook. Nämen titta vad liten jag var! Vad roligt jag hade! Vad olyckligt jag levde! Att jag umgicks så mycket med den där personen! Känner du nåt? Det gör jag.
7. Ring en vän. Ring en partner. Ring en mamma. Ring en kollega. Ring vem som helst, nån som kan säga: »Bra jobbat!« Oavsett vad detta utrop syftar på. Någon som kan upplysa dig om att du existerar i världen och att det är värdefullt. Någon som kan sätta ditt löjliga problem SKRIVKRAMP i perspektiv, säga till exempel »hallå jag älskar dig, glöm inte att köpa toapapper på väg hem« och så, som genom ett under så kastar du ner några rader strax innan du kilar hemåt och dessa rader var precis vad du behövde för att komma igång igen.
Sakta, sakta kunde jag, bland annat med dessa metoder, vrida min vilda västern-historia till rätta. Jag lät några spår försvinna ut i öknen samtidigt som nya karaktärer drog med mig längs nya stigar. Plötsligt började hjärna och hjärta gå i takt igen.
Det tog mig ett drygt år bara att ta mig runt problemet, hitta en ny ingång, komplicera berättelsen och göra den meningsfull igen. Det innebar såklart att jag var tvungen att skriva om alltihop, men jag tänkte att då får jag väl göra det – och ja, så gick det igen. Jag skrev. Historien kröp återigen in i kroppen på mig, det blev spännande och roligt. Om det var värt det? Jag vet inte. Det tog tid. Men sitter man fast och fullständigt har gett upp hoppet om en text, kan man alltid trösta sig med den gamla sanningen: tiden läker också sådana här sår, även om den kan ta väl mycket tid på sig.
- Mer:
- En roman blir till