Jag tyckte att Mikael Yvesands debut Häng City var fantastisk. Eftersom jag är chefredaktör bestämde jag att jag skulle intervjua honom inför släppet av hans andra bok, Våran pojke. Texten – som framför allt handlar om att »skriva konstigt« – finns nu publicerad på Skrivas sajt.
Som vanligt kom en hel del av intervjumaterialet inte med i texten. Vilket jag påmindes om när jag nyligen läste Victor Malms recension i Expressen. Malm skriver: »Dessvärre svajar berättarstrukturen. Johan är själv den som för ordet – i imperfekt, och Yvesand tillåter berättar-Johan en intelligens och självinsikt som den gestaltade figuren känns oförmögen att uttrycka. Författaren råkar buktala sin figur. Eftergifter till det utstuderat litterära måste inte vara avgörande problem och romanen lider egentligen inte stort av dem. Men berättarröstens plötsliga klokheter gnager lite grann på berättelsens trovärdighet.«
Just det problemet var Yvesand väldigt medveten om. Vi pratade om att han aldrig har gått någon skrivutbildning, och rent allmänt inte gjort mycket för att förkovra sig. Han sa: »Jag tror absolut att jag hade kunnat lära mig saker och bli en mycket bättre författare om jag hade ansträngt mig på det området. Men jag kan tillräckligt för att skriva det jag vill skriva.«
En stund senare frågade jag: »Din huvudperson Johan skrivs ju som ett ›jag‹ – ett jag som är formuleringsglatt och väldigt bra på att iaktta. Samtidigt är han ganska bakom flötet, och avstängd i sin interaktion med omvärlden. Hur går det ihop?«
Frågan gjorde att Yvesand exploderade i sådana hantverksfunderingar som han nyss hade avfärdat: »Alltså, det är ju min eviga fråga! Som jag sliter så mycket med. Efter första boken har jag lärt känna andra människor som skriver och jag vill alltid prata om det där – men det känns som om författarna inte förstår vad jag menar. Om jag skildrar en ›människa bakom flötet‹ i första person, då måste ju på något sätt iakttagelserna och … ja, allt bli bakom flötet. En jättebäbis som går runt och tänker jättebäbisiga tankar.«
Det var som om denna svårighet var den enda pusselbiten som hindrade Mikael Yvesand från att skriva exakt det han ville skriva. Han fortsatte:
»Jag började skriva boken i tredje person. Och tänkte att jag skulle få lite mer utrymme för att översätta de där blåsta tankarna till ett lite mer målande språk, men jag tyckte att det blev skitdåligt, som en töntig saga. Jag fattar fortfarande inte riktigt hur man ska göra men till slut landade jag väl i att den här huvudpersonen är lite som jag, någon som bara tänker och dagdrömmer oerhört mycket, högt och lågt.
Jag säger inte att det blev perfekt men jag landade i att det kanske blir lite sådär ›konstnärlig frihet‹ med ett berättar-jag som trots allt kan smycka ut eller typ halvöversätta huvudpersonens rudimentära tankar. Men det är skitsvårt alltså. Om man skriver i första person har man också bestämt lite vem man får skildra, och vilket språk man använder.«
Det är uppfriskande när en författare pratar så öppet om det där glappet mellan vision och resultat. Man bär på en tanke, en berättelse, en känsla, men det kommer aldrig ut riktigt som man tänkt sig. Man lyckas till 63 procent eller 92, eller inte alls.
Många skriver för att de tycker att de kan komma åtminstone lite närmare kärnan när de formulerar sig i text istället för i tal.
Men ända fram når väl inte någon?
Veckans …
… viljestyrka
Kan man skriva en bra text utan att vara känslomässigt engagerad? Om den saken resonerade Johanna fint i förra veckans fredagsbrev. Nu har vi ställt en snarlik fråga till fyra förläggare: Kan författare vilja för mycket?
… perfekta granne
Från och med i morgon behöver Johanna och jag inte ens ta på oss ytterskor när vi behöver få tag på en bok omedelbums. Två våningar ner i trapphuset öppnar nämligen Lagerhusets bibliotek. Ett klart lyft för vårt researcharbete! Dessutom är det alltid välkommet att inte behöva gå ut mer än nödvändigt när höstens regnstormar slår klorna i oss göteborgare.
Bibliotekets invigningsprogram finns här.
… syntetiska skrivkompis
AI är inte A och O för författare, men en chattbot kan ge inspiration och hjälpa dig med finputsen. Häromdagen publicerade vi en ny och lättförståelig guide i ämnet.
… bevismaterial
Mest läst på vår sajt förra veckan var det nya reportaget »Skrivfabriken« som handlar om hur streamingtjänsternas logik pressar författarna att skriva allt snabbare, och helst i form av långa bokserier.
Som ett tecken i tiden berättade Camilla Läckberg häromdagen i Aftonbladet om sitt arbete med teamet som ska skriva tio ljudböcker i hennes namn nästa år:
»Först har jag skrivit en outline, karaktärsbeskrivningar, fall och så vidare, och så hade vi flera dagars workshop tillsammans och började spalta upp det. Sedan har de gått tillbaka till kammaren och skrivit första utkast. Sedan har vi suttit igen en heldag, då har jag läst och så har vi feedbackat på det. […] Nu när jag har jobbat med TV-serier i flera år där man jobbar just så, med ett ›writers’ room‹, så kändes det som ett så fantastiskt bra tillfälle att testa.«
»Blir du som en redaktör då, eller?« undrar Aftonbladets reporter.
»Jag skulle nästan säga showrunner«, svarar Camilla Läckberg. Begreppet förklaras som »personen som har det övergripande ansvaret för en TV-serie, som styr hela serien från idé till färdig produkt och har mandat att fatta avgörande beslut om handling och karaktärer.«
Vilket ju låter precis som Johannas och min funktion på Skriva!
Vem tusan vill år 2025 vara chefredaktör, en titel som luktar stress och svett och korr och trycksvärta?
Nya tider kräver nya titlar.
… förberedelser
Vi planerar just nu möblering och monterbemanning, författarintroduktioner och fruktinköp. I helgen kommer jag att bädda gästsängarna för de sedvanliga branschvännerna som vill spara in på hotellkostnaden. Och på onsdag kommer Johanna återigen att säga att hon vägrar att ta på sig de rödgula och lite för tajta Skriva-tröjorna som vi lät trycka upp 2018.
Kort sagt: på torsdag drar Bokmässan igång! Välkommen att ta del av Skrivascenens fullmatade program. Vi har också samlat en rad artiklar som kan inspirera både besökare och de författare som ska stå på scen.
